Annons:
Etikettautism-aspergers-syndrom
Läst 2064 ggr
[Blue_Lugia]
10/30/16, 6:47 PM

Nekad hund pga diagnos.

Är det fler än jag? Jag har diagnostiserats autismspeltrum och har haft en riktigt risig start på livet, vilket resulterar i att jag blir nervös bland nya människor, svårt med tilit osv. Då folk gång på gång svikit mig så jag har lite men på så vis. Hur som helst så är jag sugen på att ta hand om en till hund. Har en annan hund sen 7 år tillbaka. Men när jag försöker kontakta folk och berättar om mig själv så kommer vi in på arbetstider och jag svarar att jag har arbetsträning på 3 timmar om dagen. Dom flesta blir nyfikna och frågar varför. Och ja, jag måste ju vara ärlig. Gillar inte att ljuga, och varför ljuga till om något för att det ska låta bra. Så jag förklarar kort att jag har svårt socialt och ibland har jag till och med sagt som det är, att jag har en liten diagnos. Men då backar dom. Oavsett på vilket sätt jag svarar blir dom flesta stela och lite oroliga. Sen drar dom sig ur. Dom anser sig vara oroliga för hundens skull och med all rätt! Det är inte alla som är lämpade att ha hund, men jag har ju trots allt haft min första i över 7 år, så varför skulle det inte funka med en till? Det känns som att dom dömer ut mig, alla med diagnos eller sociala svårigheter är inte likadana. Och jag har ju inte själv försatt mig i den situationen jag är i. Om jag fick välja hade jag mer än gärna varit fullt frisk och "normal". Men nu har jag ju sån otur att jag inte är normal, det är som det är. Men dom litar inte på att jag klarar det. Blir ledsen att det ska behöva vara så, nog för att jag kan förstå det också. :( Jag hade tur att säljaren var så pass snäll att jag fick köpa min första hund 2009. Kommer bli tomt med ett liv utan hund den dagen han inte finns mer…

Annons:
[tk1971]
10/30/16, 6:58 PM
#1

Jag blir arg när jag läser sånt här. Dessa förbannade förutfattade meningar! Nästa gång kan du ju upplysa om att människor med autismspektrumtillstånd må ha svårt med sociala kontakter, men det är ett faktum att de ofta är mycket bra med djur. Det är vetenskapligt bevisat att de ofta får en särskilt bra kontakt med djuret, och tar t.o.m. bättre hand om sitt djur än s.k. vanliga människor. De får läsa på!

Honestyisdead
10/30/16, 6:59 PM
#2

Du behöver ju inte berätta om din diagnos om det inte påverkar valpen. Bara att säga att du jobbar 3 timmar. I alla fall fram till att ni träffas irl.

[Blue_Lugia]
10/30/16, 7:08 PM
#3

#1 Så här i efterhand så är jag måhända lite känslig och överreagerar? Kanske har dom rätt på sätt och vis. #2 Nja jag har i första hand sökt efter vuxna omplaceringar. Men hur som helst vet jag inte vad jag ska svara när dom frågar varför. Säger inte rakt ut att jag har en diagnos utan svårt med det sociala och det gör mig trött i huvudet. Både via telefon och möte har folk blivit misstänksamma. Jag förstår att dom vill ge sin hund det bästa nya hem dom kan få och om dom misstänker att det är något som inte stämmer blir dom oroliga. Jag skulle också vara noga vem jag lämnade bort min hund till om jag var tvungen till det.

Tjeja
10/30/16, 7:42 PM
#4

Har du provat att få adoptera en omplacering ifrån något hundstall? De har ju inte samma personliga bindning till hundarna utan kan göra mer objektiva bedömningar av blivande ägare och de kan se att du redan har en hund. Om din vovve du redan har är välskött och välmående är ju det en god merit för att du är en bra hundägare redan.

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Honestyisdead
10/30/16, 7:52 PM
#5

#3 På vilket sätt har dom rätt menar du? Att du inte skulle klara av en hund till?

Om du har svårt att prata med folk blir det så klart svårt eftersom man ju ger ett mindre bra intryck om man känner obehag. Så kanske är det inte just diagnosen som förstör utan intrycket du ger?

[Blue_Lugia]
10/30/16, 8:04 PM
#6

#4 Det skulle nog vara svårare, då dom brukar vara extremt noga vem dom lämnar hunden till. #5Jag tror det ibland beror på att dom tänker ordet "diagnos" så ser man en deprimerad person framför sig som knappt kan ta hand om. sig själv, och därmed inte heller hundar eller andra djur. En del märker att jag är spänd och förväxlar kansked det med att jag inte är så engagerad då jag inte är öppen eller visar så mycket. Tar energi av att behöva tänka "vad ska han/hon tänka om mig? " "Verkar jag skum? " Jag jobbar på det, men eftersom det gått som det gått under mina barndomsår tvivlar jag på att det någonsinn kommer gå över helt. Man kan ju försöka träna på det, men som jag skrev så är jag nog lite "förstörd". Så ja, det kan nog stämma det där med intrycket, i vissa fall.

Annons:
[Blue_Lugia]
10/30/16, 8:07 PM
#7

#5 I vissa fall har disskussionen flutit på tills det kommit fram att jag har något "problem".

Honestyisdead
10/30/16, 8:11 PM
#8

#6 Har du då förklarat vad din diagnos innebär?

[Blue_Lugia]
10/30/16, 8:35 PM
#9

#8 Jag har mer eller mindre alltid förnekat min diagnos. Sagt att jag är som jag är pga taskig uppväxt. Så jag vet knappt själv vad mina diagnoser innebär. Är knappt påläst själv trots att senaste utredningen gjordes 2007. Men på pappret står det ju trots allt bevisat.

Upp till toppen
Annons: