När jag var 27 tror jag. Alldeles för sent.

Jag var 24.

För 4 år sen

Jag var 35 tror jag.

Man önskar ibland att man fått diagnosen som barn kanske livet blivit annorlunda då😀fast bättre sent än aldrig

#5: Ja, jag håller med dig.

Några månader innan jag fyllde 30. Ren slump att jag kom på utredning efter att jag gått in i väggen för andra gången. Hade jag fått veta det som barn hade jag nog aldrig gått in i väggen och faktiskt klarat av att arbeta i dagsläget (vilket jag inte har någon energi för längre).

Jag fick min ADHD/Asperger diagnos när jag var 47-49 år , kommer inte ihåg exakt .

Jag fick min AD(H)D-diagnos när jag var ca 30, väldigt sent tycker jag.

5# Ja, förhoppningsvis hade livet varit lättare då, fast man vet ju inte…

25

Fick en vid tio års ålder, som jag var ovetandes om tills jag fyllde 25. Nu vägrar de ge mig fler diagnoser eftersom jag redan har en. Men jag vill ha en som handlar om helt andra saker. Får vara glad för det lilla man får.

För 2 månader sedan. Blir 27 i vår. Känns på tok alldeles för sent för mej. Hade jag fått hjälp, diagnos etc tidigare hade nog skolgången blivit lättare.

#11 Att man har en diagnos hindrar inte att man får fler. Så antingen har dom sagt fel till dig eller så anser dom inte att det passar in på dig.

Över 40. Inget har förändrats.

#13 De anser att man bara får ha en diagnos för att man inte kan vara olika "personligheter". T.ex. ADHD och bipolär. Helt sjukt!

#15 Gå till en annan om du anser att dom har fel.

#16 ska göra det om jag inte får hjälp nu på nästa möte.

#15

Ja, det låter verkligen helt sjukt! Man kan ju undra vad för värld de lever i som är så avskurna i från övriga psykiatrin där man kan ha många olika diagnoser?!?

Det är ju inte ovanligt att ha både ADHD och vara bipolär till exempel. eller t.e.x. ADHD/Asperger/dyslexi/OCD (tvångssyndrom) eftersom alla är neuropsykiatriska.

På min nya mottagning vill de kolla så att jag inte har fler diagnoser (även sådant som jag inte själv tror att jag har) så att de kan ge rätt behandling eftersom man ju kan behöva lite olika typ av behandling då (så klart!)

När du ska på ditt möte kan du ju ta med någon utskrift från någon seriös sida som läkartidningen, 1177.se eller någon bok som någon psykiatriker har skrivit där det handlar om fler diagnoser samtidigt och fråga dem varför de inte håller med när det ju uppenbarligen visst fungerar som så att man kan ha flera diagnoser samtidigt. Innebär ju för övrigt inte att man har olika personligheter, dina vårdkontakter verkar vara väldigt okunniga!😕

Bra att du tänker byta om det inte fungerar i alla fall! 👍

Jag fick diagnosen MBD när jag var fem år gammal. Dom sa då att jag aldrig skulle kunna lära mig varken cykla eller simma. Men jorå idag är man en elit-simmare av rang. Jag innhar Medaljer som både "Baddaren" och Silvergrodan.

Tror jag fick den väldigt tidigt :(

Nu när jag fyllde 32, efter en skilsmässa vid 30 års ålder så insåg jag att det här funkar fan inte längre. Kom till den punkten att jag insåg att det inte går att blunda längre utan att jag behövde hjälp för min och barnens skull. Solklar ADHD som jag idag äter Elvanse för. Funkar kanon, min äldsta dotter på 9 år sa för ett tag sen: " Pappa, du är så mycket gladare och lugnare nu" När hon sa det visste jag att jag hade gjort rätt som tog tag i mitt liv och sökte hjälp trots att det tog emot på både stolthet och självförtroende..

Jag fick min diagnos när jag var 54 år.

Fick den för några år sen när jag var 27-28 nånting, minns inte exakt. Var rätt säker på att jag hade ADHD redan runt 20 och var nära att få en utredning men psyk ville inte gå vidare eftersom de ansåg att jag inte hade "tillräckligt stora besvär"…hade ju underlättat en hel del om jag fått den då kan jag ju säga :(

När jag var 20 el 21 el hösten efter att jag blev tvungen att hoppa av gymnasiet. Ibland undrar jag hur det hade varit om jag faktiskt fått diagnos och hjälp tidigare men det behöver inte alltid vara bra. Min kusin fick diagnos i tidig tonår och han har bara blivit sämre pga diagnos (obs av det som syns för oss andra kusiner och min mamma) eftersom allt ursäktas med diagnos numer, så vem vet, kanske hade det varit sämre att få diagnos tidigare.

Något jag däremot önskar är att det funnits bättre förståelse för särbegåvning i skolan, hade jag faktiskt lärt mig att plugga (istället för att få VG/MVG för alla prov som man inte pluggat till) så hade jag förmodligen klarat av gymnasiet ändå och kanske till och med läst vidare.

Jag fick mina diagnoser ganska nyligen, är 37. jag har kämpat med mitt mående i många år. I princip hela livet och har äntligen fått lite mer förståelse för allt..