Annons:
Etikettadhd-add
Läst 1252 ggr
Jungfru82
3/11/17, 11:07 AM

Berätta!

Om ni träffar någon när berättar ni att ni har en diagnos? Gör ni det överhuvudtaget?

Annons:
Annielle
3/11/17, 3:47 PM
#1

Om man dejtar någon eller rent allmänt med nya människor man lär känna? Eller hur menar du?

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Jungfru82
3/11/17, 4:15 PM
#2

Ja när berättar man när man träffar nya människor? Eller berättar man?

Ananse
3/12/17, 1:29 AM
#3

Finns ingen direkt anledning. Framför allt inget att vinna. Folk vet inte vad ADHD är och vill inte förstå. Å ena sidan blir man tillskriven en massa egenskaper och svårigheter som man egentligen inte har. Typ 'ja du klarar ju inte att sitta still'. Å andra sidan tas inte dom sakerna det i verkligheten handlar om på allvar. Man har verkligen inte noterat att det är en kaffefläck på bordet. 'Lägg av… Det var det löjligaste jag har hört. Du observerar ju alltid en massa saker som andra missar, så inte kan du rimligtvis missa nåt så uppenbart'. Och universal-lösningen på allt är… att skärpa sig. 'Du kan väl åtminstone försöka??' Kanske kan vara en fördel på arbetsplatser och sånt, om man vill lägga beslag på specifika sysslor. Typ sortera gem, plocka fimpar, stå ensam i ett förråd och vika tvätt, etc. Och sen få en massa skit för att man inte ens klarar av så enkla saker. Jag berättar för några få. Inte nödvändigtvis dom jag tycker bäst om, utan dom som förstår och som inte går runt och pratar. Ofta är det folk som själva drar åt det hållet.

Honestyisdead
3/13/17, 12:01 AM
#4

Beror helt på vilken person det gäller. Är den en möjligtvis blivande partner berättar jag det ganska tidigt.

tlover
3/13/17, 8:52 AM
#5

Jag berättar bara om det blir nödvändigt, då gör jag det då det är nödvändigt.

Tyvärr så är det så att ju färre som får veta ju bättre för folk förstår ändå inte bättre av att man berättar (antingen så har dom massa fördomar eller så är dom okunniga. Eller en kombo av detta)

l'm back

Annielle
3/14/17, 9:18 AM
#6

Det är lite olika hur jag gör, men generellt skulle jag säga att det oftast är bättre att vänta med att berätta så att man kan undvika att bli felaktigt bedömd som person om personen har fördomar om diagnosen och dåliga kunskaper.

Bättre att personen lär känna en lite först och faktiskt märker hur man är som person i stället.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Annons:
Ananse
3/18/17, 4:03 AM
#7

#6 Men det verkar liksom inte spela nån roll…! Man gör sitt bästa, försöker bjuda på sig själv, visa både det positiva och det negativa, så rätt som det är får man frågan varför man är så arg. 

-Jag är inte arg.

-Men sluta, det är ju helt uppenbart.

-Ja men jag är inte arg.

-Nej. Okej. Förlåt. Jag tänkte bara att det kanske är bra att prata om sånt.

Eller så frågar nån om nåt. Vad som helst. Arbete, fritid. Nånting. Så säger man att man slutat med det eller det för att folk sätter sig på tvären. Eller så råkar man nämna att man är så trött på att aldrig få en fast anställning trots att man känner att man gör ett bra jobb och gott och väl har alla kvalifikationer.

-Men varför ska du alltid vara så negativ??!

-Jag är inte negativ, jag är positiv. Jag fortsätter försöka. Men tyvärr misslyckas jag ändå.

-Gå i terapi. Du måste jobba på din självkänsla.

Så säger man till sist att man har ADHD. Det handlar alltså inte om inställning, attityd, förhållningssätt, etc, utan om att man faktiskt råkar på ständigt motstånd av högst konkret natur…

-Du, jag är ledsen… Det här får du nog ta med nån annan. Jag är inte rätt person att hjälpa dig.

-Nej jag bad inte om hjälp. Du frågade och jag svarade.

-Det känns som att du tycker att hela världen kretsar runt dig, dina behov och ditt mående. Jag förstår att du har det jobbigt, men jag kan tyvärr inte lösa dina problem. Det här är inte bra för vare sig dig eller mig. Hoppas du kan respektera det.

IAmPolly
4/5/17, 11:36 AM
#8

Jag är öppen med det, både bloggar och skriver böcker om det.

Annielle
4/5/17, 2:41 PM
#9

#7

Väldigt tråkigt att höra om hur du blir bemött! 😕

Det låter verkligen inte som att du har hittat  människor för dig att umgås med.

Jag hoppas verkligen ska hitta andra människor i din närhet  som inte reagerar så som du beskriver. Så vill man ju verkligen inte bli bemött, förstår att det måste kännas jobbigt.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Ananse
4/7/17, 1:46 AM
#10

Jag vet inte. Känns just ingenting, inte vare sig positivt eller negativt för det mesta. Det har bara varit några få gånger - när jag fått för mig att jag jag ska pröva det där med sociala relationer - som det har haft betydelse. Men så länge jag bara helt låter bli att umgås med folk och inte låter mig beröras av dom, så är det egentligen ingen problem alls rent känslomässigt.

Problemet är snarare av praktisk natur. Det där att normala människor ska läsa in saker i sånt man säger och gör - och sen grunda sin uppfattning om en på en massa skruvade antaganden - påverkar ofta tillvaron på väldigt konkreta sätt. Det handlar om hur folk pratar med varann om en och vilka chanser man får - och framför allt inte får. I princip allt man nånsin gör involverar på ena eller andra sättet andra människor, endera på så vis att man behöver samarbeta, eller på så vis att andra människor ska bedöma resultatet av det man gjort.

Ifall omgivningen ignorerar eller rentav stoppar allt man nånsin försöker med, finns liksom inget kvar att fylla sitt liv med.

Jo för resten, självbefläckelse…

Ika73
4/7/17, 9:15 AM
#11

Jag har börjat öppna upp ämnet för "allmänheten" , men inte hur som helst och gärna genom att inte dölja snarare än att säga direkt.  Jag tog det i en anställningsintervju, det var väldigt bra då chefen kände mig lite sedan innan och då fick en bra förklaring varför jag nu är lugnare (med medicin) än innan.

Vänner kommenterar väldigt lite, har de frågor så har jag svar..

I en relation så beror när det händer på omständigheterna såklart, men att känna att jag inte kan berätta betyder absolut att den personen inte är för mig så då försvinner jag problemet. Jag talar absolut inte om det direkt, jag ska ju få visa vem jag är först.

BalleR
4/11/17, 8:05 AM
#12

Träffade min nuvarande sambo för lite mer än ett år sen, berättade ganska snart i dejtingfasen att jag har ADHD. Dels för att hon skulle förstå varför jag inte alltid lyssnar om jag blir störd eller varför jag inte kunde sitta still en hel film och dels för att hon skulle få veta förutsättningarna från början om hon skulle gå in i ett förhållande med mig. Hon bara skrattade åt mig och sa att hon fattade det ganska omgående att det var så men att det är hur jag är som fick henne intresserad från början. Väldigt social, utåtriktad, kärleksfull. Mina mindre bra sidor hjälper hon mig med, struktur på saker och ting samt ser när jag behöver få andas lite själv m.m. Bättre kan man inte ha det. På jobbet så är det need to know basis. Dvs de jag jobbar med närmst och chefer. De behöver veta varför mitt kontor ibland ser ut som kriget eller när de inte ska störa för att låta mig få mitt flow. Funkar bra då vi oftast jobbar enskilt med våra projekt och endast brainstormar tillsammans ibland.

Upp till toppen
Annons: