Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
ADD & ADHD relaterat

Misstänker starkt att jag har add

2017-09-20 08:29 #0 av: Richardd

Ska försöka fatta mig så kort jag kan.

Det börja med att jag fick testa amfetamin när jag va 20. Min direkta upplevelse va äntligen! Äntligen så funkar hjärnan ungefär Som de alltid ska va. Ungefär som radion äntligen hitta rätt frekvens.
Berätta min upplevelse för min vän varpå han direkt svarar att jag det är typiskt för adhd.
Men jag är inte hyper så trodde han inte.
Men jag har alltid haft problem att koncentrera mig. Alltid fått höra hur disträ jag är. Jag är såpass disträ att det påverkar mitt sociala liv. Det är enklare att sitta hemma o sväva bort i mig själv än att försöka umgås med vänner för det är så himla energikrävande att hela tiden hålla försöka hålla fokus som är en omöjlig uppgift. Ibland hänger jag med hyfsat bra och ibland är det helt hopplöst. Även fast jag försöker allt vad jag kan att försöka hänga med så tar de bannemej inte mer än en sekund så är fokusen borta igen och så kan de hålla på men lyckas mest bara att nicka vid rätt tillfällen så det åtminstone ser ur som jag lyssnar. För det är pinsamt att alltid säga ja. Vilket också är ett handikapp i sig jag tycker det är pinsamt att säga att jag har svårt att ens ta mig upp ur sängen att jag, att jag kan ligga i sängen som en jävla fågelholk i flera timmar. Även fast jag lyckas slita mig upp o fått i mig alldeles för mycket koffein hur jag likförbannat går å lägger mig igen utan att få något gjort. Hur det kan ta 4-5 timmar av apatiskt sittande innan jag fixar städningen. Hur jag upplever en tyngd över bröstet bara för jag ska ta disken eller laga mat. Jag låter bara bortskämd i andras öron och föräldrarnas besvikelse och självklara råd som jag blir helt dum i huvudet att höra. För jag blir behandlad som en idiot ibland fast jag är smart! Visst alla dagar är olika och det här med fasta rutiner o skriva kallelser är något som jag blir bätttre på o de hjälper faktiskt. Men det här är ett handikapp för mina vardagliga sysslor är ett så stort hinder att andra måsten skjuts upp eller glöms av. Mina aggressions utbrott kan jag inte heller hejda hur jag en försöker vilket familjen får lida utav. Tänker ofta hur mkt de hade hjälpt om jag hade kunnat vara utan dom.
Just nu känner jag bara hur livet bara springer förbi mig. Enda sociala liv jag har är om de e fyllefest o typiskt blir jag alltid för full, jätte kul not. Jag har sökt hjälp på psyk men sköterskan har bara gett mig svaret att de med adhd/add blir lugna o jag berätta ju att jag blir pigg på amfetamin, är så trött på henne. Alla blir nog pigga på affe. Det här som händer med mig är att jag får mycket enklare att koncentrera på en sak i sänder jag får kontroll. Vilket skulle kunna tolkas som en form av lugn antar jag. Kanske där hon tar misste? Eller vad tror ni? Add är det bara något jag fått för mig ? Lite svårt för mig att prata mer konkret om add då mina kunskaper inte är så stora. Svårt för mig att prata specefikt om mina add symtom när jag inte riktigt vet vad add är. Sen ser jag det här med att jag tycker en del saker är pinsamma då det har hänt att jag övertalat mig själv om jag ex inte är sämre ån någon annan på att städa. Kanske fixat de dom 3 senaste gångerna bra o då har det hänt att jag inbillat mig att jag problemen är borta o jag är stolt över mig själv. Eller som den gången pappa hjälpte mig renovera lägenheten dvs han han gjorde 98% då minsan skröt jag stolt hur jag rekoverat. Tror jag vill så gärna att jag ska fungera slutat ifrågasätta mig själv vissa gånger.
Har försökt få hjälp hos psyk i 3 år nu. Och klarat inte gå dit längre för min depression o ångest som min sköterska säger är problemet. Jag hatar ssri snri lergigan voxra o va allt nu heter. Dem hjälper inte men dom håller inte med alls.. senaste medicinen har dom sett jätte stor skillnad o jag är tydligen en helt ny person.. konstigt när jag inte ens ätit en enda utav dom..
Ah nu blev det mkt text här. Tänk vad kompisens elvanse kan åstadkomma. (Jag vet självmed inte är bra. Men inte så heller att det är något använder. Utan snarare något som jag gjort 1-2 per. Samt jag är vuxen människa.

Anmäl
2017-09-20 08:33 #1 av: Richardd

Glömde rättläsa o upptäckte några fel. Hoppas sammantaget går tolka ordentligt. Mvh

Anmäl
2017-09-20 08:51 #2 av: Richardd

Kan tillägga att att i 5årskurs kom en psykolog eller om de va en psykiatriker till skolan för min lärare ville utreda mig för adhd men hans resonemang till mig var att mitt iq resultat låg såpass högt det är svag sannolikhet för adhd. Är det verkligen så? Kan man inte prestera högt bara för man har adhd? Kan tillägga att jag inte kan minnas om de va adhd/add eller om han bara titta efter adhd. Svårt att minnas exakt.

Anmäl
2017-09-20 10:08 #3 av: Hera

Kontakta psykiatrin och be om utredning om du känner att dina problem hämmar dig i vardagen.

Vill bara påpeka att din upplevelse av amfetamin är så de flesta känner. Det är liksom drogens uppgift att få dig att må bra. Det visar inte huruvida man har diagnos eller inte.

Anmäl
2017-09-20 10:49 #4 av: Richardd

Ska försöka förklara när de är som värst. Ex härom dagen när jag satt på ett viktigt möte så pratar en person och varpå genast jag börjar tänka på vilket gott kaffe de var å då börjar jag tänka på en polare som hatar kaffe och sen om den gången vi hade de där tjafset o jag helt plötsligt börjar tänka på en annan polare som jag tjafsat med så håller de på så. Jag kan inte ens avsluta ena tanken innan jag påbörjat nästa sen börjar nånstans där så börjar jag höra nåns röst o kommer på att jag måste höra vad han har att säga varpå jag försöker göra allt jag kan för att lyssna men direkt så börjar jag tänka på sist jag försökte koncentrera mig så och de är igång igen. Sen ja jag märke till en annan snubbes skäggväxt så börjar jag tänka på den fastnar helt å hållet på hans skäggväxt och ingen aning hur långe jag sitter o stirrar på människan varpå jag plötsligt märker hur argt han tittar på mig. Å då har jag ändå slutat tänka på hans skägg för längesen jag sluta aldrig stirra bara. Jag har inte riktigt kontroll att fokusera på en sak i taget hur mkt jag än vill. Men på amf är det mkt enklare för mig. Jag hänger med i samtal jag kan läsa utan ständigt läsa om 10ggr. Hur skulle du mena hur människor med add typiskt reagerar?
Jag har försökt prata med min sköterska sen dag ett om detta men tycker bara hon motarbetar mig . Utan trycker på att de bara är min ångest å depression som behöver behandlas

Anmäl
2017-09-20 11:02 #5 av: Hera

Reagerar på närdå?

Som sagt. Kontakta psykiatrin om det är ett hinder för dig. Är det där du har en sköterska? Hon har inte fel i att depression också kan visa sig på det viset. Med att tankarna vandrar iväg.

Vill hon inte hjälpa dig få en utredning så prata med receptionen.

Anmäl
2017-09-20 11:04 #6 av: Richardd

särintressen är egentligen de enda som lyckas hålla min fokus. Men då ska jag nästan bli besatt för att kunna fokusera fullt. Jag har dock tappat alla tidigare intressen utan att skapa nya. Så Facebook och youtube är ungefär de enda som min hjärnan kan hantera just nu. Fick nyligen ta bort wish appen för jag handlat skit för alldeles för många tusenlappar. De va de sparkontot. Jag gör egentligen inte de jag vill göra. På AMF så lägger jag helt plötsligt fokus på det jag faktiskt vill.

Anmäl
2017-09-20 11:10 #7 av: Richardd

Jag alltså är det någon med add får hjälp med på amfetamin. Vad skiljer sig från andra hjärnor?
Jag köper att depression kan ha den påverkan. Förstår bara inte varför hon är så motvillig till en utredning. Vet inte om jag orkar gå runt, då det känns väldigt ångestladdat. Vet inte om jag klarat av att fortsätta gå tillbaka dit om jag inte tar de på henne.. min plan är istället att försöka skriva ner vettiga argument nu tipp varför vi ska starta en utredning. Men de måste vara tillräckligt starkt att hon går med på de då jag har svårt att prata för mig själv

Anmäl
2017-09-20 11:13 #8 av: Hera

#7 En del får hjälp av det andra inte.

Ja prova skriv ner dina tankar till henne. Vad har du för kontakt med henne?

Anmäl
2017-09-20 11:16 #9 av: Richardd

Jag alltså är det någon med add på CS. Vad är typiskt för medicinen.

Jag köper att depression kan ha den påverkan. Förstår bara inte varför hon är så motvillig till en utredning. Vet inte om jag orkar gå runt henne via reception, då det känns väldigt ångestladdat. Vet inte om jag klarar av att fortsätta gå tillbaka dit om jag inte tar de med henne.. min plan är istället att försöka skriva ner vettiga argument nu till varför vi ska starta en utredning. Men de måste vara tillräckligt starkt att hon går med på de då jag har svårt att prata för mig själv.. insåg hur osammanhängande jag va så försökte bli tydligare

Anmäl
2017-09-20 11:21 #10 av: Hera

#9 Det heter numer bara adhd har jag fattat det som. Och ja det finns många som äter olika centralstimulerande. 

Anmäl
2017-09-20 11:32 #11 av: Richardd

Alltså folk med add vad är för problem cs hjälper till med. Vad är för effekt de får som andra inte upplever?

Ursäkta min otydlighet o tack för ditt tålamod

Anmäl
2017-09-20 11:49 #12 av: Hera

En del får lättare att hålla fokus tex

Anmäl
2017-09-20 12:00 #13 av: Richardd

Skärpt fokus upplever alla i rätt dosering.
Mitt problem är just dock att jag aldrig att jag kan hålla fokus och jag antar att de är så andra med add också skulle förklara?

Dessutom så är jag inte helt säker på att jag längre är deprimerad då jag varken får någon effekt längre på varken voxra eller mirtazapin och nu är det ändå 3 månader sen jag sluta med senast medicinering.

När jag är deprimerad klarar jag nästan inte av ett skit heller vilket jag gör nu. Det är min fokus på saker o ting som blir fel för mig

Anmäl
2017-09-20 12:08 #14 av: Hera

Det är ju en av de typiska sakerna med adhd. Problem med att hålla fokus. Men nej, alla blir faktiskt inte hjälpta av medicin.

Och alla behöver inte medicin. Man kan få tips på övningar som kan hjälpa en fokusera, få extra hjälp i tex skola, anpassade arbetsuppgifter på jobb mm. och om fokus är ens enda symptom vet jag inte om man kan få diagnos.

Anmäl
2017-09-20 13:31 #15 av: Richardd

Förutom svårigheter med koncentrationen och fokusera på rätt saker
Så reagerar jag även alltid starkt om något stör mig exempelvis om jag lyssnar på en person och nån annan börjar prata samtidigt eller en dörr går igenom, då blir det kortslutning för mig.
Hålla ordning på saker o ting klarar jag inte riktigt av.
När jag vill lyckas höra vad någon säger så känns det som min hjärna är två sekunder segare på att uppfatta innebörden än att uppfatta själva ljudet (tror inte det är normalt iaf)
Glömmer för det mesta av vad jag ska göra på dagarna med undantag om jag arbetar med något som jag alltid gör och gjort de ett tag (tänker på gamla arbetsplatser)
Jag är för det mesta trött/seg
Dåsighet inte alltid men de finns i vardagen.
Dagdrömmer ofta
Jag kan ha problem med impuösivitet ex så sprängde jag precis hela mitt sparkonto på wish på bara skräp eller spel med pengar.
Känner mig ständigt missförstådd.
Social ångest.
Aggressivitet! Känslokontroll.
Jag har lätt för att göra om misstag.
Ständigt omotiverad

Det är väl ungefär det som jag tycker stämmer in bra på mig och de mesta av dom har jag nog haft så länge jag minns

Anmäl
2017-09-20 13:38 #16 av: Richardd

Och det är inte bara min fokusering så blir bra på CS. Utan även känslokontrollen, inga aggressiva utbrott, ingen impulsivitet, ingen social ångest, ingen dåsighet, slutar dagdrömmer, motivering ja allt försvinner eller tonas ner kraftigt

Anmäl
2017-09-20 14:38 #17 av: Richardd

Ingen som har lust att förklara hur dessa utredningar går till?

Anmäl
2017-09-20 15:01 #18 av: Hera

Man gör olika tester, blir intervjuad, en eller båda föräldrar blir intervjuade, och man svarar på massa frågor. En av testerna var att en arbetsterapeut kom hem till mig och bad mig göra en sak i köket till henne.

Träffade både terapeuten, psykolog och läkare under utredningen.

En del får vänta år på en utredning. En del utredningar görs på några dagar under flera timmar och andras tar månader med timmarna utspritt. Minns att det tog mycket energi och man var helt slut trots att vi bara körde en eller två timmar per gång.

Anmäl
2017-09-20 15:18 #19 av: Richardd

Jag undrar även om det är vanligt att symtomen förändrar med åldern? För som ung var jag ganska utåt/ svårt att sitta still i princip oförmögen att titta i läxböckerna, jag var våldsam, avbröt ex alltid lektionerna medan under gymnasiet börja jag bli mer introvert, handlingsförlamad, utveckla depression tror jag då. Och en del symtom är väl mer eller mindre detsamma.

Anmäl
2017-09-20 15:46 #20 av: Richardd

Just det har läst att adhd symtomen sägs minska med åldern, men jag upplever en eskalering och det är svårare att tackla på större dagar.

Iom att de är tvärtom för mig så kanske det är något som talar emot eventuell add?

Anmäl
2017-09-20 16:44 #21 av: Niklas

#2: IQ och adhd är inte kopplade till varandra.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök iPad for Work om du vill använda iPad på riktigt.

Anmäl
2017-09-20 17:01 #22 av: Richardd

Skumt, undrar varför han då gjorde ett iq test på mig och inga andra tester? Detta var 20 år sen nu. Dålig kunskap om adhd då kanske ?

Anmäl
2017-09-20 17:09 #23 av: Hera

#22 Förmodligen ja.

Anmäl
2017-09-20 17:12 #24 av: Richardd

Roligt att veta när man gått hela sitt liv och aldrig förstått vad som är fel på en (om det nu visar sig vara adhd) .

Anmäl
2017-09-20 17:26 #25 av: Hera

Ja vissa får diagnos när dom är 50. Jag var i alla fall 27. Även det kändes surt eftersom jag hade kontakt med psykiatrin från jag var 15. Fick bara antidepressiva hela tiden.

Anmäl
2017-09-20 17:44 #26 av: Richardd

Jag blir upprörd av de här. Du hade kunnat va läkare nu kanske! Vem vet liksom..

Anmäl
2017-09-22 00:21 #27 av: Ananse

Jag tycker inte det verkar vara så mycket att spekulera om. Lite kul med såna här glasklara fall. Skolboks-exempel... Nästa gång du har kontakt med vården - bara blås på som du har gjort i dina inlägg här. Borde inte ta mer än... typ en halvtimme? att utreda och sätta en ADHD-diagnos.

Anmäl
2017-09-22 02:02 #28 av: Richardd

Starka anklagelser.. frågan är vad jag vinner på att sitta och ljuga för er?
Har jag inte adhd så vill jag inte få en behandling för adhd.
Går inte till psyk för jag tycker det är kul direkt.. Att du ens orkar ta dig tid med att skriva. Känns extremt onödigt och omoget.

Anmäl
2017-09-22 02:03 #29 av: Richardd

Ber om ursäkt.. jag läste "bara blås dom som du gjort i dina inlägg här"

Anmäl
2017-09-22 02:21 #30 av: Richardd

Är så förvannad på mig själv att det tog sån tid innan jag sökte hjälp.
Jag minns när jag var kanske 5-6 år gammal att jag trodde jag höll på att bli galen. Det var då jag upplevde social ångest för första gången. Iaf det var då de va tydligt för mig att de är något som inte stämmer. Men jag skämdes så och våga inte prata om det.. jag har alltid övertalat mig själv att allt är som det ska. Även fast jag blev mobbad för damp barn fram till gymnasiet. Sen har det växt fram för mig på äldre dagar att allt inte stämmer. Tog fem år för mig att erkänna att jag var deprimerad och det tog nästan 30 år innan jag sökte hjälp..
Jag har ju egentligen alltid vetat att jag behöver prata om det här men övertalat mig själv till den grad att allt ändå är i sin ordning. Varför skulle det vara fel på mig? Jag är ju typ en elit människa. Stark som en oxe, smidig som en gymnast och ett iq som Einstein samt klokare än ungefär 98% av befolkningen.

Anmäl
2017-09-22 03:24 #31 av: Richardd

Lärarna skicka fördetmesta ut mig från lektionerna då jag aldrig kunde hålla käften. Försökte hela tiden va seriös eller jag ville egentligen lära mig. Det gick bara inte att hålla fokus. Dom borde ju ha misstänkt något mer än att jag bara är jobbig o förstör.
Mamma har alltid kallat mig disträ då jag ofta dagdrömmer och stänger av allt ljud.
Farsan har alltid skällt på mig för hur dålig jag är på göra saker o ting rätt ex hjälpa till i hemmet hur dålig jag är i skolan och hur viktigt det är att få betyg etc etc.

Har under hela uppväxten sagt hur svårt det är för mig att läsa. Läser sakta och får alltid läsa om det jag läser. Ibland läser jag samma sida 10-20 gånger innan jag fattat innehållet. Jag menar det tog tid för mig att göra mina läxor.

Alltid haft svårt att kontrollera känslor och ständiga utbrott. Ibland för ingeting.

Varför har ingen lyckats notera att jag aldrig lyssnar även om när någon pratar direkt till mig?

Varför reagera ingen att jag dagdrömmer så mycket o att det inte går att få kontakt med mig om man inte ställer sig framför mig?

Varför reagera ingen på att jag bara låg i sängen mellan 17-18 års ålder och att jag sov cirka 18 timmar om dagen?

Varför reagera ingen på hur kraftigt min personlighet ändra sig när jag va 16?

Jag har istället bara fått höra hur jävla dålig jag är som människa i allt jag gör.
Jag har i princip stängt in mig de senaste 10 åren och upplever att hela mitt liv har varit waste of time.
Jag kan ju tycka att iallafall någon borde ha reagerat a förutom min lärare i mellanstadiet som inte fick gehör. 1 person på 30 år. En enda jävla människa.
Hade folk bara varit mer uppmärksamma så hade inte mitt liv varit helt åt helvete. Jag har ju missat allt, hela mitt liv är ett misslyckande.
Jag får leva med att jag missar allt och är ett skämt för alla. Misslyckad människa som inte klarar av något. Hur orkar han med sig själv?? Ja, jag orkar snart inte mer. Jag vill inte leva såhär. Säger till mig själv att det kommer bli bra nån gång... fast o andra sidan är jag nog för feg för ta mitt liv.
Men impulsiva handlingar är något som jag är bra på.

Anmäl
2017-09-22 10:24 #32 av: Annielle

Det låter verkligen som om du har ADHD,  om den där sköterskan du träffar inte tar dig på allvar om du dessutom har berättat om dina svårigheter i barndomen och tillräckligt om nuläget på samma sätt som du har gjort i den här tråden måste du träffa någon annan att prata ordentligt om det här med, förmodar att du har en läkare? Ta upp det med läkaren, uttrycker du dig lika bra som du har gjort här vore det fy skam om du inte får en utredning gjord. Är ju för övrigt inget ovanligt att man bli deprimerad när man har ADHD.

Det som  brukar vara grejen med ADHD gällande "begåvningsprofil/Iq" är att man är ojämn, det är inte vanligare än bland andra människor att ha låg Iq vid ADHD, där emot är det vanliga att man har en ojämn "begåvningskurva" och till exempel ligger högre än snittet på vissa "begåvningstester", till exempel fick jag höra att jag var verbalt överbegåvad (kändes konstigt att höra eftersom jag under hela min skoltid hade jättestora problem med social kontakt/våga prata osv..vilket jag visserligen har tagit igen rejält senare) och låg högre än snittet på en del andra "begåvningstester" också för att ligga lägre än snittet när det kommer till matematik till exempel (vilket jag för övrigt hatar, så det gör mig inte ett skit,!Klarar mig bra på det jag kan) Summan av det hela blev ju hur som helst att jag var normalbegåvad eller något högre än snittet när man räknade i hop allt.

Och som nämnts tidigare blir inte alla lugna på Centralstimulerande, det blev verkligen inte jag heller, men det blev mycket lättare att få något gjort, hålla en tråd när jag själv pratade och lättare att lyssna på andra till exempel. Tyvärr har jag inte hittat något som inte har gett mig för stora biverkningar att det har varit värt att ta medicinen (fick bara värre och värre ångest, vrålspänd i kroppen, konstant tryck över bröstet, väldig hjärtklappning, sjukt dåligt lokalsinne (är känd för att ha sjukt bra lokalsinne) tryck i ögonen, kände mig jätteagressiv när medicinen höll på att gå ur kroppen och kunde inte ta mer än en låg dos per dag eftersom jag simmade i svett på nätterna annars, efter några veckors testande var jag helt utmattad)

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anmäl
2017-09-22 10:41 #33 av: Ananse

Ja som sagt... borde gå rätt snabbt att ställa en ADHD-diagnos.

Vad medicineringen sen beträffar: se till att veta allt, verkligen ALLT, för dom inom vården vet ingenting om behandling med CS. Det är möjligheten till medicinering som är anledningen till att man låter sig utredas. Annars innebär diagnosen egentligen inte nånting alls. Den berättigar exempelvis inte till LSS och sånt. (I viss mån kan man få extra stöd om man studerar. Möjligen också när man tar körkort)

Så ta reda på hur olika preparat skiljer sig från varann. Vad dom innehåller för aktiv substans och hur dom utsöndras. Vilka effekter och bieffekter dom har och vilka dom INTE har. Exempelvis kan det hända att du får höra saker i stil med att CS är beroende-framkallande.

Och ge dig inte. Du vet vad du tänker, känner, upplever och erfar. Det är inte vi inom vården som ska avgöra det.

Anmäl
2017-09-22 11:18 #34 av: Annielle

#33 Man kan ju få extra stöd/speciella åtgärder både i skola på jobbet och hemma när man har ett neuropsykiatriskt funktionshinder som ADHD, så inte är det bara möjligheten till medicin som gör att man utreds. Om man går i terapi eller över huvud taget har en läkarkontakt/psykkontakt underlättar det ju mycket om de vet att man har en diagnos så att de kan ta hänsyn till detta i behandlingen (som inte behöver handla om medicin  över huvud taget) och dessutom inte sätta andra feldiagnoser för att de inte förstår helheten.  Hade jag vetat långt tidigare att jag hade en ADHD-diagnos hade det kanske även kunnat förhindra att jag blivit så allvarligt utmattad att hela mitt liv varit ett helvete i en herrans massa år sedan dess eftersom förståelsen för att jag inte kunde sättas under sådan press, stress och höga krav i från samhället som jag har varit utsatt för förhoppningsvis hade varit bättre då.

Min terapi/psykkontakt hade säkerligen sett annorlunda ut också och fungerat betydligt bättre och lett till att mycket av mitt liv troligtvis inte varit så bortsslösat på att överleva ett helvete.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anmäl
2017-09-22 19:10 #35 av: Ananse

#34 'Hade jag vetat långt tidigare att jag hade en ADHD-diagnos... '.

Hade du alltså en diagnos men fick inte veta? Jag antar att det måste ha varit psykiatrin som ställde den, och att det därmed måste ha blivit journal-fört. Men alltså... varför ställer dom alls en diagnos om dom ändå inte tänkt berätta om den? Och jag antar att dom måste gjort nån sån utredning. Sa dom att den INTE indikerade ADHD? Och hur fick du till sist veta det?

Det där med stöd på arbetsplatsen har jag aldrig hört talas om. Det är ju en bra idé, men det faller ju liksom på eget grepp.

För att kunna få stöd och anpassning måste man ju först avslöja sin problematik. Det ju inte direkt nåt man går och säger till chefen, att man har ADHD. Hittills är det ingen på min arbetsplats som har antytt nåt sånt vad mig beträffar, men ifall det hände skulle jag blå-neka. Annars skulle jag bli sån där pulled-pork till nästa personal-fest. Långsamt långsamt sönderstekt.

Man kan ju inte säga öppet att man mobbat bort nån för att han har ett funktionshinder. Men man kan i små steg förstöra en människas liv.

Exempelvis genom att ge stöd i arbetet.

Anpassade arbetsuppgifter...

'Vi kan naturligtvis inte låta dig ansvara för det här eller det här, med tanke på dom fakta som nu framkommit. Men vi vill gärna ha dig kvar, så vi har ordnat en special-anpassad tjänst som bättre passar din funktions-nivå'.

Typ ett eget rum i källaren där man kan stå och vika tvätt eller nåt. Plus att dom kanske tvingar en att ha samtals-kontakt med nån terapeut? Bestämmer att arbetsdagen hädanefter börjar 05:00, så att man ska få rätsida på dygnsrytmen...? Och kanske påminner om företagets drog-policy: nolltolerans mot narkotiska preparat. Urinprov tre dar i veckan? Poängterar att man naturligtvis måste få ta mediciner, men att det inte betyder att man kan gå runt och vara narkotika-påverkad på arbetstid

Såna små anpassningar - tills man kraschar fullständigt. Företaget kommer inte att kunna ställas till svars för det; det kan ju vem som helst se, att dom verkligen gjort allt dom kunnat.

Anmäl
2017-09-22 20:01 #36 av: Niklas

#31: Glöm inte att du har resten av livet kvar. Fundera över vad du vill göra av det. Du verkar rätt medveten om vad du tycker att du är svag på och du vet att du har starka sidor. Du kan säkert göra ditt liv meningsfullt.

Vänliga hälsningar, Niklas
» Besök iPad for Work om du vill använda iPad på riktigt.

Anmäl
2017-09-22 21:24 #37 av: Annielle

#35

Nej det fanns ingen ADHD-diagnos  (ADD) satt utan min vetskap, jag menade om de hade remitterat mig till en ADHD-utredning tidigare, jag var trots över 30 när jag blev utredd och hade då befunnit mig inom psykiatrin i över 10 år utan att någon hade haft någon tanke på att jag kunde ha ADHD, det var jag själv som förde det på tal att det kunde vara så efter att ha sett ett tv-program där de för en gångs skull pratades om även tjejer med ADHD och där personerna i programmet som hade ADHD berättade om sitt liv och vardag. Hade aldrig tidigare haft några som helst misstankar om att jag skulle kunna ha en sådan diagnos innan det tv-programmet eftersom jag i princip bara hade hört om stökiga killar med ADHD precis som så många andra hade vid den tidpunkten (var 7-8 år sedan nu)

Nog har jag hört om de som har fått hjälp på sin arbetsplats på olika sätt på grund av sin ADHD, det har ju för övrigt inte betytt att alla på arbetsplatsen har vetat om diagnosen, i bland bara chefen.

Att ha möjligheten att få hjälp att få i hop sin vardag med hjälp av en arbetsterapeut som kan skriva ut olika hjälpmedel och möjlighet till boendestöd kan ju också underlätta livet för många.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anmäl
2017-09-22 21:30 #38 av: Hera

Nej hela arbetsplatsen behöver inte veta. Inte chefen heller om man inte vill berätta.

Det kan dock vara bra. Känner flera som fått hjälp. Det behövs inte alltid medicin bara för att man har diagnos. #37 skrev det bra.

Anmäl
2017-09-23 11:05 #39 av: Annielle

#38 Hur fungerar det om inte ens chefen känner till diagnosen och man behöver någon typ av hjälp, ändringar på arbetsplatsen?

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anmäl
2017-09-23 11:39 #40 av: Hera

#39 Det fungerar så klart inte. Tänkte mest på hur negativt #35 beskrev "hjälpen" man behöver inte berätta för någon om sin diagnos om man tror hela världen jobbar mot en så fort folk får veta om en diagnos ;)

Anmäl
2017-09-23 14:14 #41 av: projekt

Richard, 

det låter verkligen som du kan ha ADHD; och borde utredas för detta. Du vet väl att du till psykiatrin i många fall kan skicka in en egenremiss?

Anmäl
2017-09-29 19:32 #42 av: Anonym

Jag har ADHD och asberger. Fick min diagnos när jag var 10 tror jag. Mitt liv har blivit så mycket bättre med en diagnos på papper. Att få medicin som gör att livet funkar är bra. För mig gör medicinen att jag kan koncentrera mig men den gör även så jag tar tag i saker. Impulshandlingar har jag knappt några längre. Jag är mer utåtriktad och klarar av att prata med folk vilket jag aldrig gjorde när jag var mindre. 

Men jag har även rätt mycket hjälp av diagnosen när det gäller arbete och skola. Jag har fått extra stöd av arbetsförmedlingen. 

Mitt råd är att berätta för psykiatrin exakt vad du skrivit i den här tråden och be om att få en utredning. Får du ändå ingen hjälp så kan du alltid skriva en egenremiss till psykiatrin för att få en annan bedömning. 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.