Annons:
Etikettdiverse-npf
Läst 1915 ggr
amandajosefin
2017-11-08 12:51

Hantera föräldrars åsikter kring diagnoser

När jag var 18 år så diagnostiserades jag med ADHD, när jag sedan blev 21 så fick jag diagnosen Aspergers syndrom. 
Jag kommer från en sträng familj, jag har tyckt annorlunda, haft svårt att koncentrera mig i samma situationer som mina föräldrar och syskon. 

För mig är det omöjlig att koncentrera mig utan hörlurar som stänger ute tickande, andetag från folk i närheten, diskmaskin, och krafsande från min egen penna. Min pappa hade förbud på hörlurar vid studietider när jag bodde hemma. Han stod ofta bakom mig och skrek att jag skulle koncentrera mig och att "ingen kan plugga med musik på".  

När jag ville ha svagare ljus över skrivbordet så var det fel, en 18åring kan inte klaga på att ljuset blir för starkt, det var "bullshit". 

Det var micromanaging hela tiden. 

Snabbspolar några år framåt, jag är nu 22, jag bor inte längre hemma vilket är en blessing. 

Jag har en syster som är yngre, hon har precis genomgått utredning och från epilepsidiagnos. Genom hela den processen och genom alla tester, samtal och prover så fanns mina föräldrar där. "SJÄLVKLART" var deras inställning. Det tycker jag är fantastiskt, men samtidigt fylls jag av en sorg över att ingen av dem ville vara delaktiga i mina utredningar. 

ADHD var något som pappa tyckte var lathet, något som kunde uppfostras bort, han tål inte ordet ADHD. Jag ska inte gå runt och labla mina misslyckande med att jag har svårt att koncentrera mig, jag ska bara rycka upp mig och göra det jag ska. 

Aspergers är enligt mina föräldrar, ytterligare ett påhitt från hippiemänniskor för att försöka ursäkta beteende hos barn som de inte lyckats uppfostra. 

Det är heartbreaking att jag förväntas "stänga av" och gömma undan mina besvär när jag umgås med min familj eller bekanta till familjen, att mina "bullshitdiagnoser" är tabu och att "alla har sina problem" blir den respons som jag får höra. 

Är detta något som man får lära sig att leva med? Är detta en sådan situation som många befinner sig i? 

Hur hanterar ni förutfattade meningar? 

Förlåt för långt inlägg.

Annons:
Maria
2017-11-08 12:54
#1

Så ledsamt att läsa om dina upplevelser.

Har du berättat hur du känner kring detta? Att visa dem vad du har skrivit här t.ex skulle kanske vara en väckarklocka eller är det alldeles kört tror du?

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Draken
2017-11-08 17:30
#2

Alltså, jag blir nästan mörkrädd 😢 hur kan dina föräldrar bete sig på detta vis, varför kan de inte stötta dig, eller åtminstone lyssna på dig ?

Jag blir jätteledsen när jag hör om sånt här, inte för att jag själv har diagnoser, utan för att jag är mamma till 2 med diagnoser och en tredje under utredning. Det skulle aldrig falla mig in att ens fundera på att INTE stödja mina barn, och hjälpa dem på alla tänkbara sätt och vis.

Pojkarna med diagnoser är 15 och 17 år gamla, 17 åringen har ADHD med autistiska drag och OCD samt sömstörning. 15 åringen har autism/Aspberger, även han har sömnstörning.

Minsta flickan är 9 år och hon är under utredning, hon har diagnosen social störning och funktion hos barn, samt sömnstörning. Habiliteringen misstänker starkt att hon även har autism och ADD, men de är inte klara med utredningen ännu.

Jag förstår att du blir både frustrerad och ledsen, kanske tom förbannad, över sättet som dina föräldrar  behandlar och handskas med din problematik, det är jobbigt nog som det är, och värre blir det ju när man inte får den hjälp och det stöd man behöver.

Och sen, hur kan de sitta och påstå att en diagnos är något man skyller på när man inte har lyckats uppfostra sina barn ….Det ,om något , slår ju tillbaka på dem själva ….eller hur ?

Mvh./ Draken

VENI VIDI VICI

Aryamehr
2017-11-08 21:29
#3

amandajosefin dina föräldrar verkar sakna empati och respekt för din person. 
Kan de inte acceptera dig, dina åsikter, dina tankar och dina känslor så tror jag det bästa är att minska på kontakten. 
För min del gick det så långt att jag fick bryta helt med familjen  - det är däremot inte något jag rekommenderar (kan kännas rätt ensamt). 
Försök hitta en bra balans så umgänget blir så tolererbart som möjligt! :)

Niklas
2017-11-09 10:59
#4

#0: Jag ska inte försöka diagnosticera dina föräldrar, men det kan vara så att någon av dem har samma svårigheter som du och aldrig har fått någon hjälp. Din pappa låter som en som skulle kunna ha Asperger av det lilla du berättar. Han förstår nog inte bättre än att reagera som han gör och jag vet inte om du kan göra så mycket åt det. Försök att hitta förståelse på annat håll. Neuropsykiatriska skillnader är svåra eftersom de inte syns utanpå och då blir det svårt för dem som vill kunna mäta sig till saker att förstå dem.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

amandajosefin
2017-11-20 13:04
#5

Tusen tack för allt stöd och fina svar!

#1 Jag har försökt att prata med dem flera gånger, tyvärr så har jag inte känt att det som jag försöker förmedla är intressant eller viktigt för dem. 

#2 Det måste vara tufft med så många utredningar, jag avundas att dina barn har varandra att prata med, gemensamma diagnoser och erfarenheter måste stärka deras band ytterligare. 

Jag har en släkting som jag kan prata med, inte alltid men det finns iaf ett ställe där jag kan bli bemött med förståelse, eller iaf försök till förståelse. 

Det blir förhoppningsvis bättre med åren, se till att hälsa dina barn att deras diagnoser är superkrafter, det säger iaf min 8åriga syster som även erbjöd sig att ge halva sin hjärna till mig med orden "min hjärna är för snabb och din är för långsam, tillsammans får vi en varsin superhjärna".

Upp till toppen
Annons: