Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Allmänt

Jag vill också dö!

2018-02-07 20:57 #0 av: Anonym

Nej jag är inte deprimerad och självmordsmässig alls. Känner alldeles för stort ansvar för mina närmaste för att göra något så dumt.

Men ändå.

Låt mig berätta.  Jag jobbar med många gamla sjuka människor i deras sista tid i livet på ett vårdboende. Allt eftersom dör de som flyttar in på boendet och strax får nästa person den föregåendes plats.

Idag dog två av de äldsta och sjukaste på min avdelning. Ena över 90 år gammal och den andra runt 80. Båda hade lidit av reumatisk värk och andra smärtor och skavanker och båda var multisjuka. Den ena kom till boendet efter att ha trillat och brutit höften och inte längre kunde sköta om sig själv hemma. Den andra hade haft stroke flera ggr. 

Idag låg de båda där i vart sina lägenhet/rum, fint tvättad, klädda i finkläder och iordningjorda för sina anhöriga att komma och titta på dem för ett sista farväl.

Det är nästan alltid så fint och vackert att se dessa personer när de blivit iordningjorda. Alla grimaser och tecken på smärta ha lämnat kroppen och de ser oftast ut som att de sover fridfullt.

Mitt eget liv är ett vanligt liv, jag har mina intressen och pyssel, min sambo och mina hundar. Vi har det bra och trivsamt i vår lilla familj!  Trots det tycker jag att livet är mest tungt och jobbigt hela tiden, och har alltid gjort så länge jag kan minnas.  Alltid har man ont eller värk någonstans, alltid är det något som går emot och aldrig, mer än mycket korta stunder i sällsynta fall, har jag förmånen att uppleva att jag mår allt igenom bara bra utan att någon känns jobbigt och slitsamt. Som att jag aldrig kan slappna av.

Jag har ADHD, men inga andra kroppsliga sjukdomar eller diagnoser. Jag är normallång och normalviktig så har ingen direkt övervikt annat än lite muffinmage över byxkanten som de flesta kvinnor har mer eller mindre.

Idag när jag tvättade och gjorde iordning dessa avlidna personer slogs jag igen, som nästan varje gång när någon har dött av de boende på mitt jobb, av hur fridfulla de ser ut!

Lungt, vackert, fridfullt. Ingen smärta, ingen värk inget är längre jobbigt. Det ser så skönt ut!

Jag vill inte ta livet av mig eller dö just nu, men jag kan ändå inte låta bli att se fram emot den dagen när mitt eget liv är fullgjort och jag får lämna den här eländiga kroppen med ständiga krämpor och besvär!

Är det bara jag som känner så här för min kropp fast jag i grunden är fysiskt frisk?  En av min av mina kompisar tror det beror på att när man har ADHD som jag så är man också mer känslig för minsta lilla störningsmoment. Och att jag hänger upp mig på "småkrämpor" som de flesta andra aldrig skulle bry sig om mer än att notera om sig själva.  Kan det stämma? Finns det någon mer här som känner igen sig i min berättelse?

Bara behövde få skriva av mig detta idag.

Tack för att du orkade läsa!  

Anmäl
2018-02-07 21:54 #1 av: Naznaz

Hej!

Va bra beskrivning av dig själv,  det är bra att lätta på hjärtatLer.  Hoppas att du inte tänker på döden trots att du jobbar där på boendet och du ser många som dör.

Livet är så för de flesta, det är inte konstigt . Jag kan bara föreslå att du kan uppskatta och se livet som du har just nu Ler. Allt annat omkring dig är det som kallas för livet. Livet består av de sakerna omkring oss. Ena dagen livet ser ljus ut och vi stråler av glädje, men man ska räkna med mot gånger också.

Det var bra att skriva av sig, vi människor behöver varandraPussar

Anmäl
2018-02-07 22:20 #2 av: [2ndnovember]

Så fin beskrivning av det hela.

Jag är själv faktiskt självmordsbenägen, och detta gör det enklare för mig att bestämma mig. Jag vill också ha frid.

Anmäl
2018-02-07 23:26 #3 av: 2Sirius

Absolut, känner igen mig mycket i vad du skriver, än om jag inte jobbar på äldreboende.
Det anses att jag har en släng av Autism och ADD.
Om det är något samband oss emellan med diagnoserna, eller ren tillfällighet, det vet jag inte....
Får fundera/filosofera på det.

Jag kan ju i det närmaste, uppfatta det som, ju mer jag kämpar för att fungera och få ordning på mitt liv, ju mer rasar det...
Och med allt mer snävare ramar man har att leva med, stramare regler/lagar överralt, mer avgifter och kostnader överallt....
Har man behövt "Vara frisk för att vara sjuk" tidigare, så måsste man vara ännu friskare idag, och jag fungerar sämre idag än för 10 år sedan.

Jag planerar INTE ett avslut, men tillhör nog den sälla skaran, som skulle ropa YES!
Om jag fick Tex. ett Cancer-besked, jag får förstås ångest för dem som ändå tycker om mig, och skulle sakna mig....
Men då det som du beskriver, är sådan "kamp", för att nå ett uns av tillfredställelse, så har jag lätt för att känna....
"Jag kommer inte sakna denna världen när jag ska lämna in",
det kommer kanske ändra sig, men just nu känns det mest så...

Anmäl
2018-02-10 01:19 #4 av: Anonym

#3 "Jag planerar INTE ett avslut, men tillhör nog den sälla skaran, som skulle ropa YES!
Om jag fick Tex. ett Cancer-besked,"

Och ja
" jag får förstås ångest för dem som ändå tycker om mig, och skulle sakna mig"..

Exakt så! Precis så!

Men jag skulle slippa det dåliga samvetet av att ha orsakat detta själv. Men viktigast av allt, mina nära skulle slippa känna skuld över att jag inte orkade leva!

Mitt i den känslan är jag ändå rädd för att jag skulle känna mig tvingad att kämpa emot cancern för deras skull. På så vis vore det bättre att störta med ett plan eller något annat man själv verkligen inte kunnat rå över. Nockad av en meteorit typ.

Anmäl
2018-02-10 01:35 #5 av: Anonym

Eller så här skulle jag också kunna beskriva det:

Jag vill leva så bra som möjligt och låta naturen ha sin gång. Men jag hoppas mitt slut kommer inom några år och inte vänta tills jag blev 90 liksom. Men det är så himla tabu att säga att man inte VILL leva tills man blir gammal eftersom livet är jobbigt och tungt redan ändå.

Hade velat gå i pension vid 50 o få dö före 65 för min del.

Eller allra helst om man kunnat välja kropp o liv helt, så skulle jag ha en kropp med mer livsenergi och mindre trötthet, värk och stress. Med en pigg, stark och frisk kropp och ett grundläggande någorlunda tillfredsställande liv så hade jag också velat leva till 100. Skulle inte ens behöva vara lycklig utan bara må ok minst 75% av tiden så hade jag orkat se längre än nu.

Anmäl
2018-02-16 22:31 #6 av: add-apa

TS: Jag kan också verkligen känna igen mig!

Och - samma här - det handlar egentligen inte om att jag vill dö eller är självmordsbenägen alls, men alltför ofta känns livet bara som en ändlös och hopplös kamp, där man har alla odds och förutsättningar mot sig. Tänker många gånger att 'hur ska man orka? När ska man någonsin bara få vara, bara få njuta eller åtminstone må bra och inte hela tiden behöva anstränga sig så mycket, trötta ut sig genom att alltid vara tvungen att fajtas mot sin egen natur liksom...?'! Kan längta efter att det ska vara slut, så man kan få vila, känna frid...

Men som sagt, jag känner egentligen inte någon dödslängtan, utan det finns jättemycket här i livet som jag fortfarande skulle vilja göra - verkligen!!! Men som livet för det mesta ser ut för mig, så går all tid och energi åt bara till att överleva...
Fast: mycket mer än jag hoppas på att livet ska ta slut, hoppas jag på att det ska vända! Och att jag ska lyckas hitta ett sätt att leva som är mitt, som passar mig och som jag t o m kan vara lycklig i...! Glad

Hoppet är det sista som överger människan Skämtar

Tack för att Du är modig och vågar skriva om ett ämne som är ganska tabu - men SÅ viktigt!!! Hjärta

Anmäl
2018-02-19 16:26 #7 av: Annielle

#2 Du tänker väl inte ta livet av dig nu snälla du??? Bara för att döda människor kan se fridfulla ut när de är döda betyder det ju inte att det är någon bekräftelse på att döden är en lättnad, ingen vet ju hur det är att verkligen vara död. Det är ju bara en död kropp som finns kvar som ser fridfull ut. Man har bara ett liv även om det kan vara fruktansvärt plågsamt (jag vet, har stor erfarenhet) men man vet ju inte vad som väntar en i framtiden, det kan alltid bli bättre. 

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.