Nej jag är inte deprimerad och självmordsmässig alls. Känner alldeles för stort ansvar för mina närmaste för att göra något så dumt.
Men ändå.
Låt mig berätta. Jag jobbar med många gamla sjuka människor i deras sista tid i livet på ett vårdboende. Allt eftersom dör de som flyttar in på boendet och strax får nästa person den föregåendes plats.
Idag dog två av de äldsta och sjukaste på min avdelning. Ena över 90 år gammal och den andra runt 80. Båda hade lidit av reumatisk värk och andra smärtor och skavanker och båda var multisjuka. Den ena kom till boendet efter att ha trillat och brutit höften och inte längre kunde sköta om sig själv hemma. Den andra hade haft stroke flera ggr.
Idag låg de båda där i vart sina lägenhet/rum, fint tvättad, klädda i finkläder och iordningjorda för sina anhöriga att komma och titta på dem för ett sista farväl.
Det är nästan alltid så fint och vackert att se dessa personer när de blivit iordningjorda. Alla grimaser och tecken på smärta ha lämnat kroppen och de ser oftast ut som att de sover fridfullt.
Mitt eget liv är ett vanligt liv, jag har mina intressen och pyssel, min sambo och mina hundar. Vi har det bra och trivsamt i vår lilla familj! Trots det tycker jag att livet är mest tungt och jobbigt hela tiden, och har alltid gjort så länge jag kan minnas. Alltid har man ont eller värk någonstans, alltid är det något som går emot och aldrig, mer än mycket korta stunder i sällsynta fall, har jag förmånen att uppleva att jag mår allt igenom bara bra utan att någon känns jobbigt och slitsamt. Som att jag aldrig kan slappna av.
Jag har ADHD, men inga andra kroppsliga sjukdomar eller diagnoser. Jag är normallång och normalviktig så har ingen direkt övervikt annat än lite muffinmage över byxkanten som de flesta kvinnor har mer eller mindre.
Idag när jag tvättade och gjorde iordning dessa avlidna personer slogs jag igen, som nästan varje gång när någon har dött av de boende på mitt jobb, av hur fridfulla de ser ut!
Lungt, vackert, fridfullt. Ingen smärta, ingen värk inget är längre jobbigt. Det ser så skönt ut!
Jag vill inte ta livet av mig eller dö just nu, men jag kan ändå inte låta bli att se fram emot den dagen när mitt eget liv är fullgjort och jag får lämna den här eländiga kroppen med ständiga krämpor och besvär!
Är det bara jag som känner så här för min kropp fast jag i grunden är fysiskt frisk? En av min av mina kompisar tror det beror på att när man har ADHD som jag så är man också mer känslig för minsta lilla störningsmoment. Och att jag hänger upp mig på "småkrämpor" som de flesta andra aldrig skulle bry sig om mer än att notera om sig själva. Kan det stämma? Finns det någon mer här som känner igen sig i min berättelse?
Bara behövde få skriva av mig detta idag.
Tack för att du orkade läsa!