Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
ADD & ADHD relaterat

ADD/autistika drag/ vänskap

2018-02-17 01:40 #0 av: Hooj

Kortfattat: hur funkar vänskap för er med liknande diagnoser ?

Anmäl
2018-02-17 01:50 #1 av: [AnimeV4]

Inte alls.


Anmäl
2018-02-17 02:42 #2 av: ivanhoe81

Fungerar ett litet tag innan det blir rena helvetet

Anmäl
2018-02-17 10:59 #3 av: Hooj

Orkar ni utveckla ?

Anmäl
2018-02-17 14:18 #4 av: [AnimeV4]

Jag är osäker på vad som går fel, men det är basically såhär:

Ny kontakt inleds. Allt känns superbra. Med tiden inser jag att jag är mer intresserad av personen än denne är av mig. Jag bryter om de inte hinner göra det.

Hela min personlighet genomsyras dock av ångest och djup depression, så det kanske är det som förstör när det kommer fram. Jag vet inte, för ingen berättar problemen för mig.


Anmäl
2018-02-17 16:17 #5 av: ivanhoe81

Det går bra feam tills att man börjar bråka om småsaker och båda går åt varsina håll pga att båda vägrar ändra sig och anser att den andra ska ändra sig etc
Svårt att utveckla bättre

Anmäl
2018-02-17 23:30 #6 av: Hooj

Tack för era svar !

Anmäl
2018-02-17 23:52 #7 av: [AnimeV4]

Hur fungerar det för dig själv?


Anmäl
2018-02-18 11:10 #8 av: Annielle

#7 Skulle du inte vilja veta vad det är som går fel och fråga eftersom de inte berättar vad problemet är? Vet man så kan det ju bli lättare i framtiden, kan ju vara något som går att göra något åt så att vänskapen faktiskt kan fortsätta och bli djupare.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anmäl
2018-02-18 18:37 #9 av: [AnimeV4]

#8 Självklart, men det är omöjligt när folk ljuger och/eller håller käften :/


Anmäl
2018-02-18 22:00 #10 av: Grace2009

Fungerar bra för mig. Jag har flera kompisar online som jag chattar med samt en kompis och pojkvän irl. Min kompis träffar jag inte så ofta, men blir ofta en hel helg när jag väl gör det, så jag sover över hos henne eller hon hos mig. Jag är inte intresserad av att ha fler vänner dock, så bryr mig inte så mycket om folk. De jag har uppfyller mina behov av det sociala.

Anmäl
2018-02-19 10:06 #11 av: Annielle

#8 Ja, då blir det ju det!Ledsen Du har alltså frågat och de vägrar att berätta?

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anmäl
2018-02-19 13:50 #12 av: [AnimeV4]

#11 Pretty much. Jag berättar alltid om hur jag är i nya kontakter, tiden går och allt är frid och fröjd när jag frågar om det är bra/om jag gjort dem ledsna eller arga. Pang, en vacker dag får jag skäll för att jag är elak osvosv. Kontakten bryts. Så där står jag och fattar ingenting.


Anmäl
2018-02-19 16:17 #13 av: Annielle

#12 Det låter jättejobbigt och tråkigt!Ledsen Hoppas verkligen att det kommer att gå bättre i framtiden i alla fall.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anmäl
2018-02-19 17:48 #14 av: [AnimeV4]

#13 Tyvärr har saker förstört för mig så mycket att jag inte vill ha vänner. Alls. Men tack!Glad


Anmäl
2018-02-20 23:19 #15 av: Tomheten

Dom med samma diagnoser TROR att dom kan hitta någon bättre/roligare och dom utan diagnoser VET att dom kan hitta någon som är bättre/roligare.  Så ser det ut för mig. Är man som jag man med npf så befinner man sig verkligen på längst ner i hierarkin både vad gäller vänskap och kärlek.

Anmäl
2018-02-21 04:06 #16 av: Ananse

'Puffbuck': Jag känner verkligen igen mig till 100%. På varenda punkt.

Inte minst det där med att folk faktiskt VÄGRAR förklara vad man egentligen har gjort för fel...? För det kan man väl ändå inte tro? Att man kan inbilla dom att man inte fattar nåt så basalt?? Så naturligtvis var det gjort med avsikt.

-

En grej kan nog vara det där med att man alltid försöker begripa den bakom-liggande principen i allt.

För det är ju alltså en del konstigheter i människornas värld.

Oj, här var det visst inte riktigt logiskt... Varför gör man så här? Folk skruvar på sig, tittar bort. Börjar nervöst prata om andra saker. Och man fortsätter sin vandring. Försöker förtvivlat hitta nån som kan förklara.

Så svarar nån till sist!

Men inte på frågan tyvärr, så man blir tvungen att ställa den igen. Och förklara mer ingående på vilket sätt logiken faktiskt inte håller.

Nytt undvikande svar, så man frågar än en gång.

'Nej vet du', får man då till svar, 'Nu har jag verkligen inte tid att tjafsa mer med dig. Det känns inte som att den här diskussionen kommer att leda nånstans. Mer som att du söker gräl, eller som att du ska bevisa hur överlägsen du är'.

I bästa fall får man nåt ilsket välmenande råd innan dom blockerar ens nummer. Typ att läsa nån fempoängs-kurs i Teoretisk filosofi. Så att man liksom ska få utlopp för sitt oändliga behov av att älta meningslösa detaljer. Eller att gå ut och göra lite nytta för en enda gångs skull. Så kanske man inte alltid behöver söka konflikt med allt och alla.

-

Men förlusten är nog mest deras. Dom TROR att dom inte behöver oss, vi VET att vi inte behöver dom...

Anmäl
2018-02-21 13:35 #17 av: [AnimeV4]

#16 I mitt fall brukar folk konstant säga hur mycket de tycker om mig, hur glada de är över mig osvosv. Sen pang bom. Som du säger, vi behöver dem inte. Det är bara bra att de visar vad de är för några, för då slipper man tänka på dem mer senGlad


Anmäl
2018-02-21 15:54 #18 av: Annielle

#16 Jag har så vitt jag vet bara ADD när det kommer till Npf-diagnoser, men har i alla fall lite koll på Autistiska drag som jag anar att du har?!? På din beskrivning låter det verkligen som om det blir mycket missförstånd både från dig och de du umgås med (som jag förmodar inte uppfyller någon Npf-diagnos?!?) De misstolkar helt enkelt ditt sätt att tänka och vara på. Jag tror säkert inte att du vill verka överlägsen och otrevlig på något sätt, men det är väl just det att många inte är vana vid att någon inte riktigt följer de vanliga "mallarna". Låter hur som helst jättejobbigt och tråkigt.  Om de hade haft lite koll på vad det innebär att leva med autistiska drag hade nog flera av de du har umgåtts med inte bemött dig på det sättet som du beskriver, åtminstone inte om du berättade det för dem.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anmäl
2018-02-23 11:52 #19 av: Ananse

Jag har autistiska drag. Helt klart. Står i diagnos-pappren också. Inte tillräckligt för diagnos, dock, eftersom dragen av allt att döma inte omfattade just dom här bitarna med social förmåga. Dom förmågorna är visserligen nedsatta, men inte på ett autistiskt sätt.

I det här fallet tror jag alltså inte att det handlar om autistiska drag. Snarare har jag fått intrycket att det som jag har upplevt och iakttagit verkar vara väldigt typiskt för ADHD. Nästan alla vittnar i nån mån om just detta. Att ständigt bli missförstådd, att inte bli TRODD.

Sen antar jag att det varierar väldigt mycket i vilken grad man råkar ut för sånt. Och det beror väl till största delen på hur svår problematik man har.

Anmäl
2018-02-24 04:39 #20 av: Ananse

Kan väl också tillägga, att jag inte har erfarit att det gör nån som helst skillnad om man nämner diagnosen.

I dom fall jag råkar på nytt folk och kan känna mig HELT säker på att dom inte har nån anknytning till min arbetsplats, så brukar jag nämna det på ett så tidigt stadium som möjligt. Poängtera att folk läser mig fel och att det undantagslöst blir problem.

Lustiga är, att precis ALLA reagerar likadant... 'Vad tråkigt att du upplever det så' och 'Du behöver nog jobba med din självkänsla', eller typ 'Du måste våga tro på att människor faktiskt vill dig väl!'

Ja precis. Eller hur. Whatever...

Det är psykiatriskt liksom...

Allt är psykiatriskt! Och språkliga konstruktioner då...

ALLT.

Man 'upplever' att det blir problem. Man tolkar... Man cementerar sanningar genom att TRO att saker är på ett visst sätt.

Eller så kanske saker faktiskt ÄR på ett visst sätt? Jag kanske faktiskt vet vad jag har sett och vad jag varit igenom?

Men ifall man exemplifierar, så förklarar folk att det där inte stämmer. Så gör inte människor mot varann! Men det är ju lätt hänt att man blir överdrivet misstänksam när man känner sig lite ur spår... Visst, okej... Men jag känner mig faktiskt inte 'ur spår'.

Och naturligtvis... Just dom personerna som ska förklara hur viktigt det är att ge sina medmänniskor en chans... Som förklarar för en att dom saker man har upplevt egentligen inte alls har hänt... Som dessutom poängterar hur knäckande dom tycker det är att inte få nån ärlig chans...

Just dom är det alltid som plötsligt bara klipper.

Helt.

Utan nån som helst förklaring...

(Kuriosa: dom är dessutom nästan undantagslöst ESFJ eller liknande)

Anmäl
2018-02-26 17:21 #21 av: add-apa

#20 ESFJ=?!

Anmäl
2018-02-26 20:31 #22 av: Grace2009

#21 Tror han menar kodningen för en positiv person som "alla tycker om". Systemet är skapat av  Myers och Briggs.

Anmäl
2018-02-28 03:03 #23 av: Ananse

Precis. Meyers/Briggs var det jag syftade till. Jag vet ju att det inte alls är nåt allmänt känt. Men jag tänkte väl lite slött att den som undrar säkert gör en sökning - och säkert får en bättre förklaring än om jag själv ska börja svamla.

-

Hur som helst, jag har inte tänkt på att det är en sån personlighets-typ som alla tycker om, men så är det nog absolut. Den antas vara den mest vanligt förekommande typen, och jag har väl mest tänkt att den kanske är lite tråkig. Men att jag alldeles uppenbart dras till den sorten, samt att dom brukar vara nyfikna på mig. Men också... att det verkligen aldrig blir bra.

Det är ju inget konstigt. Dom blir väl lite kittlade av konceptet 'inre liv' och vill försöka förstå det. Men framförallt allt vill dom nog bota en från sånt.

För en kuf kan såna personer omvänt förefalla trygga, behagliga och okomplicerade. Inte så mycket allmänt trassel med precis allting.

Typen som fjädrar upp som ett soligt morgonstånd innan klock-radion ens gått igång, tillreder glatt nynnande en stadig om än lite andefattig frukost, borstar noggrant samtliga tänder, kommer iväg i god tid. Bilen startar ALLTID. Fast naturligtvis cyklar dom.

Utför plikttroget och utan krus sina arbetsuppgifter. Slit och släp. Men bra arbetskamrater. Och nära hem. Kan ta cykeln till jobbet.

Så lite hushållsarbete. Somnar 19:10 vid TV:n, vaknar med ryck 20:30 och konstaterar att det är en dag i morgon med (närmare bestämt lördag). Borstar noggrant samtliga tänder, byter om till pyjamas, lägger sig i sängen och somnar inom fem minuter.

-

Betydligt lättare för mig att förstå dom än vice versa, misstänker jag. Dom har byggt en hel värld utifrån sina behov, sitt sätt att fungera. Dom finns manifesterade i allt man ser.

Vi som är koko har ju inte lämnat några såna tydliga avtryck. Visserligen är vi kanske ingenjörerna och arkitekterna bakom deras byggen, men det är ju ändå dom som har gjort beställningen.

Sen kan man väl visa på diverse historiska pionjärer. Folk som med en kombination av aningslöst impulsivt döds-förakt, glatt humör och en otrolig massa ful-tjack har hittat nya färdvägar, både i den fysiska världen och i mänsklighetens kollektiva medvetande.

Men dom har sällan orkat stanna kvar för att kassera in vare sig lönen eller äran - om nån ens övervägt att ge dom vare sig det ena eller det andra. Deras upptäckter och innovationer har i regel blivit betydelsefulla först när normalt folk har byggt vidare på dom.

-

Vad försöker jag komma fram till alltså? Nåt i stil med, att det kanske inte är så svårt för normala människor att presentera sig. Man vet redan till stor del vad man får. Och det är inga direkta konstigheter.

Är man koko så måste man alltid på ett lika brutalt som finkänsligt sätt förbereda omgivningen på allt sånt där märkligt diverse som man fyller sitt liv med.

Men det är som att det aldrig går att göra det begripligt för andra. 'Om du nu faktiskt är medveten om dom här sidorna hos dig själv, varför slutar du då inte bara upp med dom? Gör nåt normalt i stället. Nåt roligt, nåt som du faktiskt mår bra av. För det kan väl inte vara helt lätt att hitta människor som delar det här... intresset?'

Anmäl
2018-02-28 20:25 #24 av: Hera

Jag har några nära vänner från barndomen. Andra jag träffar känns oäkta av någon anledning.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2018-02-28 20:48 #25 av: [AnimeV4]

#24 Känner mig verkligen igen mig i att det känns oäkta. Det känns så jäkla ytligt.


Anmäl
2018-02-28 21:03 #26 av: Hera

#25. Ja. Dom säger saker men man ser igenom det.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2018-02-28 21:12 #27 av: [AnimeV4]

#26 Känner att det är utan undantag också, vilket absolut inte hjälper mig försöka vara social, som alla vill att jag är av någon anledning.


Anmäl
2018-03-06 18:34 #28 av: add-apa

#22 och #23 Tack för förklaringarna GladBlinkarVinkar

Anmäl
2018-03-06 21:00 #29 av: Annielle

Jag tror ändå att alla människor kan hitta någon vän som det funkar med, sen att det kan vara olika svårt är en annan sak. Handlar väl om tur och otur till viss del också. Oavsett hur man är som person vinner man ju i längden på att  visa den man är  så att man faktiskt kan hitta någon/några som tycker om en för den man är och inte bara för den man verkar vara/försöker vara. Ge inte upp! 

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anmäl
2018-03-07 00:58 #30 av: Ananse

#29 Du inser ju säkert hur många gånger vi har hört det där.

Visst - vi vet ju alla att det i princip är så. Alltså att nästan alla kan - och kommer - att hitta nån vän. Nån gång i livet, nånstans i världen.

Men vi vet ju också, att vissa FINNS det faktiskt verkligen ingen plats för. Och vi vet att det naturligtvis är totalt förbjudet att säga en sån sak högt...

Och slutligen vet vi ju alla mycket väl, att den sortens uppmuntran inte är till hjälp. För det kommer inte plötsligt att 'lösa sig'. Enda effekten blir, att personen i fråga kanske fortsätter klänga sig fast vid meningslösa förhoppningar. Slösa dyrbar tid och energi på ingenting, och därmed missa andra möjligheter att hitta nån typ av livs-innehåll.

Bättre då att snarare försöka hjälpa personen förmå sig att faktiskt - ge upp. Fokusera på annat. Mänsklig närhet är faktiskt inte allt.

Anmäl
2018-03-07 01:01 #31 av: Ananse

#28 Blir du inte nyfiken på att kolla upp vilken av dom sexton olika MBTI-typerna du själv tillhör? Finns hur mycket online-tester som helst.

Anmäl
2018-03-07 09:43 #32 av: Annielle

#30

 Du verkar utgå ifrån att jag skulle vara en person som faktiskt skulle ha det lätt med relationen till andra människor?!?  Jag stämmer definitivt inte in på den där personlighetstypen som du beskriver hur vardagen ser ut för i ett tidigare inlägg kan jag säga. De som "känner" mig skulle skratta om ordet okomplicerad person nämndes angående mig och mitt liv.  Jag har bland annat gått 10 år i terapi hos en enskild terapeut, anledningen till att jag slutade var att jag var tvungen eftersom vi inte kom någon vart trots att  vi testat en  hel del olika metoder. Om det nu är så att det finns de som det inte finns plats för undrar jag ju om det då inte skulle fungera bäst för dessa människor med andra som det inte finns plats för? Det finns väl i så fall en hel del sådana människor?!? 

Det handlar väl för övrigt inte om att man enbart ska fokusera på att hitta vänner, att försöka nån typ av livsinnehåll tycker jag verkligen att man ska fokusera på oavsett, det ena utesluter väl inte det andra eller? 

Har man inget stort behov av att umgås med andra människor så ska man givetvis inte tvinga sig till det heller. Håller med om att mänsklig närhet inte är allt, men det finns ju mycket forskning som visar att mänsklig närhet betyder mycket för vårt psykiska och fysiska välmående,  så man ska nog inte förminska det faktumet heller.  

Har nog gjort något sådant test för länge sedan, minns inte vilken  av personlighetstesterna jag tillhör dock.  Ska testa igen, kan bli intressant. Vilken personlighetstyp tillhör du enligt dessa tester förresten?

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anmäl
2018-03-07 10:42 #33 av: Ananse

Ja absolut. Det är inte vare sig naturligt eller hälsosamt att som människa vara helt ensam.

Det jag menar är bara, att vissa helt enkelt inte har den möjligheten, därför att ingen vill vara vän med dom. Dom kommer aldrig nånsin att kunna få vänner hur mycket dom än önskar det, hur mycket ensamheten än plågar dom och hur mycket bra saker dom än gör för andra människor.

Där menar jag alltså att det är fel att gå in och uppmuntra. Bättre att säga i klartext: ingen vill vara vän med dig. Hjälpa personen att inse att det är meningslöst att ens försöka.

Anmäl
2018-03-07 15:48 #34 av: Annielle

Men om det nu finns människor som ingen vill vara vän med, hur ska man kunna avgöra vilka människor som är dessa personer ens?  Det är ju väldigt hårt att säga till någon att den borde ge upp med att försöka skaffa vänner eftersom ingen någonsin kommer att vilja vara personens vän, speciellt om man då skulle säga det till en person som visst kan få någon vän/vänner så småningom. 

Oavsett så tycker vi olika, jag håller fast vid min tro på att ALLA faktiskt kan hitta någon vänskap under ett helt liv, men att det kan vara väldigt mycket svårare för vissa.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anmäl
2018-03-08 16:19 #35 av: Ananse

Jag tror ärligt talat att det är väldigt uppenbart vilka dom här personerna är. Det är nog helt enkelt just precis dom här personerna som verkligen är helt ensamma. Där man ständigt känner att man ska uppmuntra att inte ge upp... Typ 'Just jag vill inte vara vän med dig, men det MÅSTE ju finnas NÅN. Nån annanstans. Långt långt långt borta i fjärran Koko-land. Nån annan. Vem som helst, bara inte just jag'. Sannolikheten är nog 100% att alla andra känner precis likadant... 'Klart att du kan hitta vänner, men jag personligen vill inte ha med dig att göra'.

Framförallt är dom antagligen fullt medvetna om det själva, bara att dom är indoktrinerade med våran 'uppmuntran'. Att dom alltså med tiden har lärt sig att deras egna slutsatser är felaktiga. Samt framförallt att man inte får säga såna saker högt, därför att det gör andra människor så förkrossade att höra.

-

Men jag tror ändå man kan hjälpa en ensam person rent praktiskt, även om man inte vill komma honom eller henne nära.

Om man inte kan vara en vän, så kan man ändå vara en kamrat. Stå upp för personen när andra mobbar honom eller henne. Kräva att personen döms på samma villkor som alla andra. D v s att inte acceptera att man ska granska en viss person hårdare bara för att han eller hon upplevs som udda.

Tror många gånger att det lilla stödet kan vara skillnaden mellan liv och död. Idioterna är få, men tyvärr är det dom som styr världen. Där tycker jag vi alla har ett gemensamt ansvar - att frånta idioterna den makten.

Alla är liksom emot mobbning, men hur ofta förmår vi oss att verkligen agera? Så här bland vuxna är ju mobbningen inte så där uppenbar som den är på en skolgård. Vuxna ser till att ha ARGUMENT som berättigar dom skändligheter dom håller på med. Liksom att man kan påvisa att offret brutit mot nån regel.

Ofta är det nog tyvärr ännu mer subtilt än så... Att man bygger in fällor i själva samhälls-strukturerna. Organiserar världen på ett sätt som oundvikligen leder till att vissa kommer att misslyckas. Formulerar villkor som vissa personer inte kan leva upp till. Samt att vi murar igen alla 'nöd-ventiler' som gör att dom här personerna ändå klarar av att överleva, fungera och prestera i en hård och kanske rentav fientlig miljö.

Anmäl
2018-03-09 02:03 #36 av: Anonym

#35 har du pratat med någon terapeut/psykolog om dina problem i det sociala? ibland kan det svårt att själv förstå vart det går fel medans dem som hör historien eller ser situationen direkt kan se problemet, och prata om hur man ska hantera och förstå andra lättare. 

Tycker inte man ska ge upp och skaffa vänner, många har lättare att hitta vänner online också :)

Anmäl
2018-03-10 00:36 #37 av: Ananse

Psykologer och terapeuter pratar jag INTE med. Varför skulle jag göra det menar du? Jag är FULLSTÄNDIGT ointresserad av hur nån självgod expert ser på mig och min livs-situatiln. Jag är fullständigt ointresserad av hur nån människa över huvud taget ser på mig och min livs-situation.

Det har ju liksom ingen praktisk betydelse för mig. Jag har inget med andra människor att göra, jag lever inte i deras värld. Så varför skulle jag slösa tid på att lyssna på vad dom anser att jag gör fel?? Det är ju helt irrelevant.

-

Självklart är det lättare att hitta vänner online. Där är man ju anonym, så man kan välja precis vad för slags person man vill låtsas vara. Men vad är sån 'vänskap' värd? Den är ju inte på riktigt.

Anmäl
2018-03-10 01:23 #38 av: Anonym

#37 tänkte mest på dina kommentarer
Inte minst det där med att folk faktiskt VÄGRAR förklara vad man egentligen har gjort för fel...? 
Att ständigt bli missförstådd, att inte bli TRODD.

Såna känslor/tankar är ju jobbiga och kanske man kan få lättare att förstå genom att prata med någon kunnig.
Men vill du inte ha med andra människor att göra spelar det ju ingen roll :)

Man kan hitta äkta vänner online, det gäller bara att vara sig själv, om du låsas vara någon annan är det ju ditt val men det är ju då du får falska vänner :/

Anmäl
2018-03-13 04:22 #39 av: Ananse

Nu blev det rörigt.

Känns inte meningsfullt att diskutera saker som jag inte ens har sagt. Jag kan exempelvis inte se att jag skulle ha skrivit, att jag inte vill ha med andra människor att göra. Bara att jag inte har tillträde till sånt, därför att jag inte uppfyller kraven. Vet inte exakt vad det är för krav, men det är ju rätt ointressant.

VAD är det för tankar och känslor som jag eventuellt borde reda ut? Och VARFÖR? (Jag raljerar inte, jag fattar bara inte vad det är jag anses har sagt) Jag har hittills i mitt liv inte haft upplevelsen att jag har - eller nånsin haft - några tilltrasslade eller svår-hanterliga känslor och tankar.

Att upplevas som oärlig när man talar sanning - och således behöva ljuga för att bli trodd... Ja det är ju störande. Naturligtvis.

Varför skulle man vilja se positivt på nåt sånt? Om det är själva tanken som besvärar en, så är det väl bara att sluta tänka på det?

Men problemet är väl snarare själva realiteten? Att man faktiskt inte BLIR trodd. Och att man därför alltså inte kan ha kontakter med andra människor.

Om man av nån anledning faktiskt VILL se det som nåt bra, då är det väl bara att börja göra det? Väl? Varför ska man blanda in en terapeut?

-

Och jag fattar verkligen inte vad som menas med att hitta vänner online, eller vad som är poängen med såna. Vare sig jag ljuger eller talar sanning så är det de facto en konstruerad identitet man har online. En avatar. Och avataren blir eventuellt vän med andra avatarer.

Men vad är alls idén med den typen av bekantskaper alltså? På vilket sätt är såna kontakter 'vänner'?

Vad kan man liksom... göra???

Typ... skriva saker till varann? Bifoga lite filer. Kul...

Känns som att gå över ån efter vatten. Om man bara är ute efter att läsa nåt intressant eller roligt, så finns det ju hur mycket som helst ändå. På internet. På bibliotek.

Eller så kan man skriva ihop nåt själv. Hitta på en hel person som är ens bästa vän och som ger positiv bekräftelse om man känner sig sänkt eller nåt. Men VARFÖR?

-

Jag vet inte var jag skulle ha antytt att jag skaffar mig falska vänner genom att låtsas vara nån annan.

Tycker inte direkt det handlar om att låtsas. Men man tömmer väl inte sitt innersta på ett internet-forum?

Snarare gör man väl som en tillfällig identitet? Inkluderar dom delar av sig och sin tillvaro som är relevanta. Det här forumet rör neuropsykiatriska tillstånd, så just här är jag ADHD. Inte så särskilt mycket mer än det.

(Den biten är visserligen extremt personlig. Hemlig dessutom. Men då har jag alltså valt att koppla loss allt annat. Så att mitt privata Jag inte ska förknippas med min funktions-nedsättning)

-

Hur som helst så måste man väl ändå till att börja med vara en sån som folk över huvud taget vill vara med?? Man kan ju inte bara gå och ringa på hos nån: 'Hej. Jo alltså... Jag har gått trehundra timmar i terapi. Lärt mig tänka positivt. Så liksom, nu får du faktiskt bjuda till lite också, och bli mitt sociala nätverk'.

Kan man hitta vänner online, så duger man ju bevisligen, och då måste man väl i rimlighetens namn kunna hitta vänner även i verkligheten??? Det måste ju vara betydligt roligare än att sitta vid datorn och titta på nåns profil-bild och kanske få nåt brev då och då?

Men om man däremot INTE duger åt folk i verkligheten, så lär man väl knappast duga mer bara för att man begränsar umgänget till internet?

Med mindre då, än att man som sagt uppfinner en virtuell persona som har såna egenskaper som man saknar i verkligheten. En roll-figur som folk vill vara vän med... Jag ser inget fel i det, jag menar bara att det inte skulle ge mig personligen nånting.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.