Mitt liv är kaos
Hej! Skulle verkligen behöva lite tankar kring mitt beteende och diagnoser. Är just nu under utredning och läkare misstänker starkt ADHD. Men är de såhär det är att ha ADHD? Jag har alltid varit väldigt utåtagerande. Var rent ut sagt ett väldigt jobbigt barn med stora trotsproblem, rastlöshet och utbrott. När jag fick utbrott var det oftast under dåliga dagar, om något inte gått som jag tänkt eller om jag inte fick som jag ville. I grundskolan gick de ändå bra. Jag var väldigt intresserad av skolan. I skolan var jag oftast blyg vilket höll tillbaka mig mycket. Jag kände mig annorlunda, jobbig och hyper så jag dolde vem jag var och blev otroligt blyg. Hemma och med vänner var jag dock hyper. Alltid pratat mycket och snabbt, lekt lycket och varit allmänt otroligt aktiv och utåtagerande. Som tonåring fick jag större problem i skolan då de slutade vara intressant. Satt mest och ritade i böckerna, skickade lappar och pratade med de vänner jag hade. Kunde känna att jag ville göra allt, ta tag i skolan men zoomade liksom ut på lektionerna och klarade inte behålla fokus. På skolan brydde jag mig inte längre om blyghet. Var väldigt väldigt 'jobbig' pratade mycket, högt och hittade på saker såsom att springa runt i skolan och bara hålla på. Mina betyg blev bara sämre och sämre. Sen blev jaf deprimerad. Höll på att inte klara skolan men fick en enorm kick sista tiden och gjorde sånt som normalt tar folk 1 år på bara någon månad. Hemma fick jag fortfarande utbrott och tjafsade mycket med min pappa. Var som jag älskade att tjafsa och jag gav mog aldrig. Mina syskon gick oftast in i rummen men jag stod kvar, skrek och var helt skogstokig… I vuxen ålder har allt gått fel. Jag klarade inte gymnasiet pga brist av motivation och en period då jag mådde väldigt dåligt. Hamnade i ett helt skevt förhållande och började sedan missbruka. Började även komvux vilket gick väldigt bra i början men sen föll allt som de alltid gör för mig… Mina utbrott är förresten hemska. All ilska strömmar genom kroppen och jag måste få ut den, nu! Allt tänkande försvinner och jag blir helt galen. Skriker, slår och kastar saker och är i ren panik! Om personen jag bråkar med vill gå så kan jag inte tolera det utan forsätter skrika och bete mig helt skevt för att sedan efter en liten stund falla helt. Då blir jag helt ångestfylld, skäms och får ofta sån grov ångest att de leder till gråt och självhat… Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med mog själv! Jag hatar att vara såhär. Att inte kunna kontrollera mig själv och mina känslor. Att alltid vara så rastlös. Att antingen ha extremt driv eller bara vara helt slut och skita i allt… Snälla hjälp mig, vad ska jag göra? Varför är jag så galen??
Har dina föräldrar blivit arga på dig när du blivit arg?
Tänker att det kanske är därför du blir ledsen efter du blir sådär jättearg.
Jag har endast blivit arg att jag upplevt att jag släppt min kontroll en gång i mitt liv (slog min dörr x antal gånger och sen kasta jag mig i sängen å grät. Hade massa hormoner + stress i kroppen), så kan tyvärr inte hjälpa dig på den fronten.
En nyfiken fråga bara, när du skriver att dina syskon gick in på sina rum men du stod kvar och skrek - var det du som initierade "situationen"? Det jag tänker är, hur uppstod situationerna? Varför började du skrika för kung och fosterland? Var det den där ilskan du beskrev i ditt inlägg som du kände? Vad var orsaken till den känslan isåfall?
Vänta och se vad utredningen ger. Visst kan många med ADHD ha de symptom du beskriver, men ingen kan säga säkert bara på det.
Får du en diagnos kan du få hjälp, det finns olika sätt att hantera ett sånt handikapp på. Har ditt landsting bra resurser kan de erbjuda, medicin, KBT, kurser, boendestöd mm. Allt beroende på vad du klarar av och inte.
Förstår absolut att du känner dig frustrerad och olycklig över situationen, men jättebra att du tagit tag i det och själv vill förändring. Du är inte galen!
1# Min mamma har varit den enda som kunnat hantera mina utbrott. Hon har självklart tappat kontrollen och skrikit tillbaka någon gång men 99% så försökte hon lugna mig och låta mig få utbrottet för att sedan trösta mig när jag blev sådär ledsen. Ibland var det jag som startade bråk genom trotsighet men min pappa är väldigt lätt irriterad och blir sur för minsta lilla vilket direkt triggar igång mig. Mina bröder förstod direkt att de inte är någon ide att bråka/diskutera med honom pga av hur han är men jag vägrade ge upp och kunde inte kontrollera min ilska… Är fortfarande såhär och kan idag i vuxen ålder få utbrott på min man för att sedan få världens ångest, gråta och verkligen ångra mig och skämmas.
2# Har inte fått börja med utredning än utan väntar på den men min situation är verkligen ohållbar så måste verkligen få prata av mig och få bolla lite tankar med andra.
Jag känner verkligen med dig, men det är svårt att hjälpa med annat än att ge dig tips om att räkna till 10 och sånt, och det vet jag själv att det hjälper ju inte.
Kanske kan du bli lite lugnare av att läsa böcker om och av ADHD-personer- Gunilla Gerland fick sin diagnos i vuxen ålder. Anders Hansen är läkare och skriver bra böcker om ADHD. Bla om hur motion kan hjälpa. Kanske hårdträna för att avreagera dig?
Känner igen mig i allt utom det utåtagerande och ska utredas för ADD.
Känner också att jag nu lever för dagen. Handlar det jag ska äta samma dag, jobbar 75% och vill bara sova utan att kunna. Ohållbart!
Tiden fram till utredningen börjar och tills den är klar ska jag få prova en medicin som heter Voxra. Den används tydligen ibland vid ADHD/ADD och jag hoppas den kan ge mig lite lugn i hjärnan. Detta ständiga flipperspel i huvudet gör mig så trött och okoncentrerad.
Jag börjar med medicinen den 1 Juni och har höga förväntningar, kanske för höga.
Tror det gäller för oss att stå ut och göra det bästa av situationen. Om det är ADHD/ADD så finns ju medicin som hjälper. Det är det som håller mig någorlunda över ytan.
Lycka till!
…vad jag vill säga är att det finns mediciner i väntan på utredning