Annons:
Etikettadhd-add
Läst 928 ggr
Anonym
Anonym
9/28/18, 11:26 PM

Utredning för ADD/ADHD = ingen diagnos men...

Hej! 

Jag gjorde för några år sedan en utredning (är över 30 år) och trots att jag har mängder med svårigheter så kom de fram till att jag inte hade ADD. De sa att det var depression…jag tror dock fortfarande att jag har ADD…men utan diagnos så kan jag ju inte få den hjälpen som jag är övertygad om skulle behövas. Jag säger inte att jag inte har en depression (det vet jag att jag har och jag har varit deprimerad länge = mer eller mindre deprimerad sedan ca 20 år tillbaka, mycket beroende på saker runt mig, inom min familj m.m.) men jag tror dock att jag även borde få diagnosen ADD/ADHD. 

Anledningen till min övertygelse är att jag känner igen mig väldigt mycket när andra berättar om sina svårigheter (människor som har ADD/ADHD diagnoser alltså) och att jag upplever väldigt mycket svårigheter i min vardag. 

Jag är verkligen inte hyperaktiv (om man nu inte räknar att jag inte kan komma till ro och somna m.m. utan istället ofta är vaken till tidiga morgontimmarna innan jag går och lägger mig och sedan har svårt att somna och liknande) …så mer ADD. Att kämpa i vardagen så mycket som jag gör…och ändå aldrig riktigt få till det - det är det som får mig att fortfarande tro att jag har någon diagnos…om inte ADD så kanske något liknande?   

Anledningen till att jag inte fick en diagnos var att de inte kunde bevisas att jag hade problemen som barn. Jag har svårt att komma ihåg exakt hur det var och tror även att mamma som var med och svarade på frågor under utredningen, kan ha svårigheter att komma ihåg exakt (det var ju länge sedan och hon har flera barn osv.) alternativt inte riktigt vill se mig som någon med "problem". Man vill kanske inte se på sina barn som annat än "normala" antar jag. Ena syskonet, yngre än mig (utbildad inom vården) säger att det finns saker som tyder på att jag kan ha ADD, saker som inte mina syskon haft besvär med…men som var tydligt "avvikande" även för yngre syskonet då vi var barn. 

Jag vet att jag även som barn hade problem med ex.  att skjuta upp saker (och vi snackar extremt, vilket jag alltså har även nu), hade även då svårt att ex. städa/rensa/kasta bort saker. Mina yngre syskon städade snabbt sina rum och jag själv satt i timmar och stirrade på papper utan egentligen komma vidare (precis som nu i vuxen ålder = ställer till det enormt mycket för mig). Under tiden jag gick i skolan och även då jag senare pluggade på universitet så var det ofta som jag gjorde klart precis så jag hann med deadline (och i vissa fall tyvärr inte hann med att bli klar innan deadline). Ofta skrev jag t.ex. en uppsats under natten om deadline var på morgonen eller förmiddagen osv. 

Jag har alltid varit "plockig" med händerna (ex, nagelbitare sedan jag var några år gammal osv.). Jag vet efter att jag prövat i vuxen ålder att jag fungerar bättre med extrema rutiner (alltså som i stort sett planerats in i minsta detalj, för varje minut eller i alla fall för varje timme)…men jag kan verkligen inte få till rutiner själv och absolut inte som jag kan hålla. Jag är arbetslös dessutom vilket definitivt inte underlättar detta. Jag har alltid varit en dagdrömmare som liksom "försvinner" i mina egna tankar m.m. 

Jag kan definitivt "hyperfokusera" på saker, något som även mamma uppmärksammat och som funnits sedan barnsben. Jag går helt in i något ämne och fastnar i det, glömmer bort annat som ex. att äta under tiden osv. Kunde hända då jag studerade och ett ämne var intressant exempelvis. Går ofta in väldigt i detalj och är extremt noggrann = kan ställa till det för att saker tar jättelång tid.  

Svårt att avsluta projekt som jag påbörjar, jättetaggad i början för att sedan liksom tappa det halvvägs och inte bli klar. Jag har betydligt lättare att hålla ordning/vara organiserad i arbetsmiljö/i skolmiljö än hemma (mer press utanför hemmet = går lättare). Hemma = katastrofalt oorganiserad och jättesvårt att komma igång med ex. städning och disk.  

Jag har problem med shoppingberoende sedan många år. Kämpar emot "köpimpulser" i stort sett dagligen och hade innan problemen med shopping uppstod även andra problem av liknande karaktär ("beroendetendenser" - dock aldrig droger och dylikt) vilka jag liksom bytte ut mot det nya beroendet dvs. shoppingen (vilket skedde i övre tonåren). 

Jag kan ibland "glömma bort att lyssna" och missa delar av en föreläsning, konversation osv. vilket jag tycker är väldigt pinsamt. Jag känner ofta att jag säger va? för att tankarna far i väg på annat. Tycker i övrigt inte att jag har några jätteproblem med koncentrationen. Tappar i och för sig lätt fokus om jag gör något tråkigt typ. försöker städa eller så så kan jag distraheras av roligare saker väldigt enkelt, glömma läxan och leka istället då jag var barn eller som vuxen…läsa en tidning jag råkar hitta istället osv.). Kommer dock ihåg att jag tappade fokus konstant när min pappa försökte hjälpa mig med matten när jag var liten (alltid haft väldigt svårt för matte och blir även nu ofta förvånad av hur mycket saker kostar då jag går och handlar för när jag försöker lägga ihop i huvudet så blir det fel osv.).  Om jag läser och det inte är tillräckligt intressant (så jag "hyperfokuserar") eller det är för mycket runt mig, folk som pratar osv. så kan jag behöva läsa om samma sida ett flertal gånger innan jag kommer vidare. Även som barn kommer jag i håg att jag fick läsa om för att det ex. var stökigt i klassen osv. 

Jag känner ofta att jag kan "prata över folk" (även blivit påmind om detta av både min mamma och en person inom psykiatrin). Efter att de påpekat detta så ser jag det mycket mer själv och kan tänka i stunden då jag inser att jag avbryter någon annan (gud va pinsamt, nu gör jag det igen) men jag kan liksom inte hindra mig från att göra det. Det är ingenting jag tänker på innan jag väl gör det och innan jag fick det uppmärksammat av andra så var det aldrig någonting jag tänkte på egentligen. 

Hade mig veterligen inga problem att lära mig klockan som liten eller några motoriska svårigheter. 

Om jag blivit tillsagt att göra något ex. "städa ditt rum"  så blev det väldigt jobbigt för det var så svårt (är fortfarande men nu har jag ingen som säger till mig). Något som jag tänkt på är att jag om jag hade gjort någonting (äntligen lyckats bli klar med något alltså) och någon av mina föräldrar istället för att uppmärksamma detta och vara glada för det jag faktiskt hade gjort. Klagade på något som fortfarande var ogjort så var det som att all energi (den lilla jag faktiskt hade) bara försvann direkt och det kunde då gå lång tid innan jag orkade göra någonting/fick någonting gjort igen. Min slutsats av detta är: Lite press (som att jag lyckas vara mer organiserad på en arbetsplats) är bra…men blir det för mycket press eller att jag får för mycket negativt ut av att kämpa mig igenom någon uppgift = jag stänger av. Detta ställer såklart till det. När jag väl (med tanke på depressionen som jag som sagt har och ev. bokstäver som ännu ej diagnostiserats) lyckas få lite energi till att göra något så krävs i stort sett ingenting  för att jag ska tappa allt och bara vilja lägga ner. 

Jag ändrar enkelt dygnsrytm och har svårt att somna (för mycket tankar som snurrar runt), svårt att komma upp på mornarna och svårt att beräkna hur mycket tid jag faktiskt behöver = ofta stressigt och kommer ofta sent (om det inte är superviktigt…då brukar jag oftast lyckas komma i tid = motivation leder till att jag klarar saker bättre). Jag har kämpat hela livet med att lyckas komma i säng i rimlig tid, somna, komma upp och komma i väg i tid för att inte bli sen till skolan, möten, läkarbesök etc.).  Jag känner mig konstant trött under dagarna och saknar energi och motivation att ta tag i saker. 

Med tanke på mina svårigheter att kasta saker, rensa , städa samt organisera  och p.g.a. mitt shoppingberoende osv. så har jag ett hem som är typ. "fyllt till bredden" med saker och jag har stora svårigheter att hålla ordning. Det blir lätt att jag blir överväldigad av hur mycket som måste göras och så blir det i stället ingenting gjort…vilket naturligtvis inte leder till annat än att jag blir ännu mer överväldigad av allt som måste göras och den onda cirkeln är igång. Jag bor ganska litet och det gör ju inte precis saken bättre. 

Jag kan bli vrålförbannad för ingenting och "explodera" (skrika, svära etc.) för att sedan snabbt återgå till det normala. Brinner av fort för att lika fort kallna liksom. Väldigt empatisk och ingen arg person annars. Jag blir dock bokstavligen helt vansinnig på mig själv  för att jag är en slarver utan dess like. Jag kan ha ex. en nagelsax och så lägger jag ifrån mig den någonstans (naturligtvis av någon outgrundlig anledning inte där den borde läggas, där den ska vara)…och så är den spårlöst försvunnen och jag får leta, leta och leta lite till…tills jag antingen helt gått upp i limningen av ilska över min egen slarvighet, men plötsligt hittar det jag letar efter eller också som i exemplet med nagelsaxen…så har jag fortfarande inte hittat den (slarvade bort den för flera veckor sedan). Jag lär spendera veckor eller kanske månader varje år bara med att leta efter diverse saker som jag inte lägger tillbaka där de borde läggas. Detta oavsett om det är precis lika enkelt att lägga den på sin rätta plats som att lägga den fel så den kommer bort…suck…jag är så trött på mig själv. Detta är definitivt något jag alltid har haft problem med…eller i alla fall väldigt länge…brukar få höra att jag skulle glömma vissa valda kroppsdelar, om de inte satt fast. Däremot så har jag mig veterligen aldrig ex. tappat vantar eller tappat en mobil eller så. Jag  glömmer inte heller (i alla fall inte så ofta att det skulle var något problem) ex. att betala räkningar eller att jag har möten osv. Det är "bara" att jag lägger i från mig allt möjligt på fel plats och får leta efter det konstant. Kan ofta bli att jag blir sen till saker för att jag tvingats leta efter något innan jag ska gå hemifrån. 

Jag blev mobbad i känslig ålder vilket naturligtvis satte spår osv. detta är en av anledningarna till att diagnosen inte sattes - alltså mobbad = deprimerad = svårigheterna beror på det och inte på någon bokstavsdiagnos…men jag är inte helt övertygad. Vad är det egentligen som säger att jag inte kan ha både ADD och depression? Känner flera med depression och ingen av dessa har de typer av svårigheter jag har…eller inte i närheten av i samma utsträckning i alla fall. 

Jag gillar inte att prata med folk (utanför min närmsta familj, jag har dock inga problem att prata om ytliga saker) och tycker det är jobbigt att vara social. Var dock social som liten (hade många vänner när jag var barn) men det har definitivt ändrats genom åren. Detta kan dock ha att göra med mobbningen jag utsattes för och kanske inte har någon egentlig relevans för en eventuell bokstavsdiagnos. Kändes ändå som att jag skulle ta med det så ni får en bättre helhetsbild. 

Kan man få en ny utredning? Skulle det ens hjälpa? Jag kan ju inte gå tillbaka till barndomen och komma ihåg allt som inte var så lätt osv. Antagligen har jag genom åren dessutom hittat strategier så att svårigheterna inte blir lika tydliga för andra (man lär sig ju vad man kan/ska göra i samhället) men jag kämpar dagligen med mina svårigheter trots allt och jag önskar verkligen att jag fått den där diagnosen och kunnat få den hjälp som jag är i så desperat behov av. Utåt sett verkar jag säkert mer fungerande än vad jag är…jag visar ju inte upp hur mycket jag kämpar för andra. 

Kände för att skriva av mig lite frustration.

Tack för mig.

Annons:
Anonym
Anonym
9/28/18, 11:28 PM
#1

Oj råkade visst bli två trådar om samma. Moderatorer kan ta bort den ena.

Honestyisdead
9/29/18, 1:57 AM
#2

Jag vill bara skriva att jag sett att du skrivit, men inte allt. Det är mycket text så jag ska försöka ta och läsa det imorgon.

Så du vet att du är synlig!

Niklas
9/29/18, 11:01 AM
#3

Jag tror att det är svårt att göra en ordentlig utredning av ADHD när man har en depression. Det är svårt att veta vad som är vad. Om du ska be om en ny utredning bör du först ha fått hjälp med depressionen så att den inte stör. När det gäller svårigheten att belägga ADHD när du var liten kan du eventuellt göra så att du talar med psykologen och din mamma samtidigt och går igenom dina minnen av svårigheter från barndomen. Då kanske det är enklare för din mamma att bekräfta om det stämmer med hennes minnen eller inte.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Upp till toppen
Annons: