Min utredningen är äntligen klar och diagnosen blev ADHD kombinerad typ och har gång på gång fått frågan av psykolog och läkare hur ingen runt mig kunde ha reagerat när det var så extremt uppenbart och allt jag känner är en sån bottenlös jävla ilska och bitterhet.
Det var så otroligt uppenbart att det var något från att jag var liten och ändå reagerade ingen? Jag slog halvt ihjäl mig så många gånger pga bristande impulskontroll, lärare var tvungna att ta ut mig för att springa flera varv under lektionerna, jag låg konstant efter i ämnen som inte intresserade mig, jag fick utbrott av frustration, rymde från skolan och hemifrån, var hemmasittare i månader i taget, hade extremt svårt att sova, lika svårt att vakna, kunde knappt fokusera på något och aldrig sitta still, jag klarade inte av grundskolan eller gymnasiet och blev till slut så utbränd av stress och sömnbrist att jag lades in på BUP-akuten i en månads tid.
Slutsatsen som drogs? Du är lat, du jävlas, du kan bara du vill (en annan version av du jävlas). Och nu ser jag tillbaka och tänker på hur det hade blivit om jag hade fått hjälp. Om alla de som fanns runt i form av föräldrar, lärare och BUP-kontakter hade stannat upp och funderat ett ögonblick och övervägt om jag faktiskt gjorde allt detta för att jävlas med just dem eller om något faktiskt inte stämde.
Jag vill väldigt gärna höra om någon av er andra känner/kände likadant (jag undanber mig vänligt 'var glad/tänk på framtiden' etc kommentarer, jag har all rätt att vara arg och behöver få vara det nu) att även om det är bra att man fick diagnos så är man inte ett dugg glad utan bara arg över alla som såg att något var fel och inte gjorde något?
