Annons:
Etikettverklighetsberättelser
Läst 1549 ggr
Alex&company
2019-05-17 13:05

Fick min diagnos men är bara arg, känner du så?

Min utredningen är äntligen klar och diagnosen blev ADHD kombinerad typ och har gång på gång fått frågan av psykolog och läkare hur ingen runt mig kunde ha reagerat när det var så extremt uppenbart och allt jag känner är en sån bottenlös jävla ilska och bitterhet. 

Det var så otroligt uppenbart att det var något från att jag var liten och ändå reagerade ingen? Jag slog halvt ihjäl mig så många gånger pga bristande impulskontroll, lärare var tvungna att ta ut mig för att springa flera varv under lektionerna, jag låg konstant efter i ämnen som inte intresserade mig, jag fick utbrott av frustration, rymde från skolan och hemifrån, var hemmasittare i månader i taget, hade extremt svårt att sova, lika svårt att vakna,  kunde knappt fokusera på något och aldrig sitta still, jag klarade inte av grundskolan eller gymnasiet och blev till slut så utbränd av stress och sömnbrist att jag lades in på BUP-akuten i en månads tid. 

Slutsatsen som drogs? Du är lat, du jävlas, du kan bara du vill (en annan version av du jävlas). Och nu ser jag tillbaka och tänker på hur det hade blivit om jag hade fått hjälp. Om alla de som fanns runt i form av föräldrar, lärare och BUP-kontakter hade stannat upp och funderat ett ögonblick och övervägt om jag faktiskt gjorde allt detta för att jävlas med just dem eller om något faktiskt inte stämde. 

Jag vill väldigt gärna höra om någon av er andra känner/kände likadant (jag undanber mig vänligt 'var glad/tänk på framtiden' etc kommentarer, jag har all rätt att vara arg och behöver få vara det nu) att även om det är bra att man fick diagnos så är man inte ett dugg glad utan bara arg över alla som såg att något var fel och inte gjorde något?

Annons:
Honestyisdead
2019-05-17 14:02
#1

Arg är jag väl inte,  snarare ledsen över att ingen tog min husläkare på allvar när jag var barn. Hon rådde till utredning av den diagnos som jag först fick som 27 åring.

Draken
2019-05-18 12:13
#2

Har inte ADHD själv, men ena sonen har det.

Jag blev riktigt förbannad ( blir det fortfarande när han sliter ont med något i skolan) , eftersom jag hade "slagits" med skola, barnkliniken och vårdcentralen sedan han var 8 år gammal.Och sagt att något är fel, men de lyssnade inte.

Han fick ADHD diagnos när han var 16 (han är 19 nu).

Mvh./ Draken

VENI VIDI VICI

BlommaInteBi
2019-05-26 10:00
#3

Jag fick min(a) diagnoser nyligen (både autism och ADHD kombinerad). Jag är 29 år och har slitit hela livet, mått skit och bara fått höra att jag är lat men smart. När jag fick diagnoserna blev jag först arg och ledsen. Så mycket mer jag skulle kunna ha åstadkommit och så mycket bättre jag kunde ha mått om jag fått hjälp på mellan- eller högstadiet istället för nu, efter slutförd högskoleutbildning, som nästan kostade mig livet. För mig är det en sorg som jag ändå lärt mig leva med nu. Jag accepterar att det blev som det blev men om jag får barn ska jag driva frågan om deras eventuella diagnoser tidigt, om de uppvisar tecken på att ha några. Jag jobbar själv inom skola och ska också göra vad jag kan där för att uppmärksamma elever i behov av stöd och hjälp som de inte får. Det blir som en slags upprättelse till mig själv via de jag kan hjälpa att slippa genomgå det jag själv gjorde. Ingen ska behöva må dåligt, behöva hjälp och kallas lat. Alla människor vill må bra och nå sina mål. Gör man inte det är det en indikation på funktionsnedsättning, inte på att medvetet vilja att vara dålig.

Upp till toppen
Annons: