Jag känner mig lite vilse och uppskattar input av andra NFP människor

Vad brukar ni tycka är rimligt att förvänta sig utav sin partner när det kommer till stöttning av olika slag?

Jag vet inte själv om jag är på gränsen till codependency eller ej. Jag vet också att en typisk ADHD grej är ju att behöva 'Body doubling' och jag känner att jag är i behov av det för att kunna ta tag i sysslor bland annat. Min partner tycker inte jag är rimlig och anser att jag är för osjälvständig.

Det är jobbigt för jag vet inte vad som är normalt i förhållanden. Han vill ha mycket space och tid för sina grejer och intressen, jag spenderar gärna tiden och gör saker tillsammans med min partner. Jag känner att jag gärna bara vill ha känslomässig stöttning, liksom när man bara finns där, för allt känns så mycket lättare då. Vet inte vad det beror på. Är jag för osäker i mig själv? Eller är det en grej med NFP? Ibland upplever jag som en hjärndimma och jag blir så överväldigad att jag vet inte ens var jag ska börja, jag blir bara passiv istället. Det är förvirrande och det låser sig i skallen.

När man är i förhållanden med människor med olika funktionsnedsättningar eller sjukdomar så måste man kompensera ibland då det kan vara orimligt att förvänta sig att sin partner klarar av saker som går emot deras diagnos/sjukdom. Men när blir det för mycket? Man vill ju inte vara deras förälder. Hur överkommer jag dessa inre motstånden när jag inte ens vet vad de beror på?