Hej, ADD här! 

Det viktigaste är kanske det mest självklara - att finnas där. Att förstå och att ha tålamod! Vill inte ens föreställa mig hur det hade gått om min mamma inte hade orkat med mig. 

Sen vet jag att många känner sorg när en diagnos är fastställd, och det tycker jag inte man ska göra. Jag fick min diagnos när jag var 16 och det var en så otroligt stor lättnad för både mig och min familj. Tänk att det är något positivt, och att ni nu kan få "riktlinjer" på hur allt ska fungera på bästa sätt i framtiden! 

Lycka till och välkommen till oss!

Hej och tack! Sorgen består av att veta att hon bestrider en otrolig kamp, en kamp som hon inte riktigt förstår. En kamp som berör henne illa och som får henne att känna sig dum och utanför. Hon försöker hänga med och kämpar för att lära sig men kontakten glappar hela tiden. Hon hinner aldrig få grepp om saker. Och om hon väl lärt sig något och är lycköig för det, så får i ändå börja om redan dagen efter. Hon kan nte okusera på vad hon lärt sig och kan på så vis heller inte minnas saker hon lärt. Jag hade velat slåss åt henne mot detta och med det säger jag inte att hon inte har andra styrkor. Min älskade dotter. Vi kommer givetvis stötta henne och vi är på skolan som hökar och springer där ibland också, för att hjälpa till extra och att tipsa dem. Som tur är så är hennes lärare öppen för information och vill hjälpa. Detta lades redan märke till på dagis. Hon bytte sysselsättning hela tiden. hon glömde vad hon höll på med medans hon gjorde det och påbörjade nåt annt… lyssna på saga var det aldrig tal om.. Nu först i andra klass har hon fått sitt test efter andra psykologiska utredningar. Vilken tid det tar! Vi är inte färdiga än, men hoppas hon får sin medicin pronto. För er som gjort qb-testet så gör man samma test fast två gånger men med skillnaden av en stimulerande tablett på test nr två. Testet är vetenskapligt och går inte att vänja sig vid, dvs fuska eller av den anledningen kunna få ett bättre resultat. Ritalin var tabletten i detta fallet. Jag hade en lång och sammanknuten dialog med min dotter den dagen och jag blev så ledsen över hennes svårigheter som är en hård daglig kamp för henne. Inikten av hurpass påverkad av detta hon är kom som ett spjut. Min sorg kommer hon aldrig att märka och vi kommer finnas där hela tiden. Nu har hon även två bröder varav den ena är odiagnostiserad pga utsatthetssituation, men är ganska klar ADHD i blandad form. Han har dock inga inlärningssvårigheter men tycker det är jobbigt att vara "konstig". :/ Först så blev jag ill berörd över att andra kallade honom för det, men numera gör vi det till något positivt. Vi är ju alla lite konstiga var och en på sitt sätt. :) Eloge för att ni läste ända hit!

Hur förklarar vi det här för henne?

Ja, såklart är det en sorg. Det är alla sjukdomar eller handikapp, men jag menar mest själva diagnosen! Se den inte som något jobbigt eller negativt utan något som kommer hjälpa henne att fungera så "normalt" (vad det nu är) som möjligt i alla tänkbara olika situationer!

Min lillasyster på nio år fick sin ADHD diagnos redan vid sex års ålder.
Hon har även talsvårigheter, hon kan inte skriva så mycket än men går i vanlig klass bara att hon fått gå om en klass. För henne har det inte alls varit svårt att gå till skolan, hon gillar att vara i skolan. Hon gör framsteg men det går inte fort men skolan låter det ta den tid det tar. Hon får såklart extra hjälp!

Hon vet att hon är annorlunda men hon har på något sätt accepterat det, hon tar sin medicin själv morgon och kväll och hon vet att hon inte funkar utan dom. Dom är kloka!

Jag själv är 19 år, och fick min diagnos som sexton åring efter att ha fått flytta till två fosterfamiljer och ett behandlingshem. Jag började skolka redan i årskurs fem men ingen utredning gjordes på mig. Idag har jag precis kommit in på ett gymnasieprogram. Efter att ha fått plugga upp ALLA mina ämnen. Min skolgång hade sätt annorlunda ut om jag hade fått min diagnos tidigare.

Två olika människor men som fick sin diagnos i olika åldrar, det är läskigt hur missförstådd man kan bli utan diagnosen.

Jag tror bara att det är fördelar med att få reda på det tidigt, det finns så mycket hjälp att få! det behöver inte gå så långt som det gör för vissa och dom får hjälp att klara av skolan.
Dessutom kan jag tro att det är viktigt att veta om det så tidigt som möjligt så att man inte går och undrar vad det är.

Tack för era svar! :) Alla åsikter och tankar välkomna! #5. Hur ser det ut med hjälp för din lillasyster? Är det nåt lss eller habilitering kan bidra på något sätt med? Tänker tekniska hjälpmedel eller annat. Praktiska saker som underlättar för henne. Hur gör ni? Vad gör skolan för att underlätta för henne? Vad är det för medicin hon tar?

Hon har inga sociala hämningar eller svårigheter?

Är Extremt social. :) när hon känner sig trygg. Hon drar sig undan mer och mer i skolan pga sjunkande självförtroende. Hänger inte med i sammanhangen och det tar lång tid för henne att sluka upp hela omgivningen, vilket hon behöver för att känna sig trygg. Då missar hon alla väsentliga saker. Och då missar hon samtalet, ibland uppfattar hon inte att någon talar med henne. Men hon märker att andra lägger märke till att hon inte hänger med vilket drar ner henne. Hon är blyg o h har dåligt självförtroende. självförtroendet är solklart pga hennes svårigheter och det är ett sjunkande skepp… men hon är otroligt social och omtänksam och vill att alla ska ha det bra liksom. :) blir lätt påverkad om nån annan blir ledsen blir orättvist behandlad som hon ser det. Nu har vi hackat på bup dagligen en vecka. Fick idag en akuttid hos läkare. Vill sätta in med. Så fort som möjligt. Men hur berättar jag det här för henne?

Kan du inte börja bakifrån… jag/vi har märkt att du har vissa svårigheter som du kämpar med och att du inte mår bra. Det finns ett namn på dna svårigheter och det finns hjälp att få…

Eller så går ni ytterligare ett steg och frågar henne om hon har märkt att hon inte hänger med i skolan riktigt, om hon känner sig annorlunda. och sen kan du/ni bara bekräfta att vi har sett att du har du har det svårt och vi vill gärna hjälpa dig. Dina svårigheter har ett namn och det finns mediciner och annan hjälp att få så saker inte känns lika svårt.

Då var det klart. ADD. Hon går med på att testa Ritalin men vill inte att nån ska veta. Helt ok. Hoppas det blir en puff i rätt riktning.