Det måste kännas som en lättnad just nu när det varnar finnas en logisk förklaring till tidigare kanske obegripliga svårigheter. Och ja- får du en diagnos kommer du nog att kunna få en ökad förståelse för ditt beteende och dina behov även från vänner och kollegor. Men av egen erfarenhet skulle jag föreslå att du bromsar in lite granna och inte låter euforin färga dina kommande beslut. För även om det finns en etikett på dina problem kan det vara svårt för en del av befolkningen att förstå vad det innebär. Och vissa kommer nog att betrakta dig med nya ögon, inte alltid positiva. Hår många gånger har du hört någon säga " adhd-unge" med avsmak? Du kan ge vissa en anledning att behandla dig som en 2:a sorterings människa. Jag tror tyvärr att de flesta med diagnos har fått erfara det. Förr eller senare tvingas man nog att "stå upp" för sitt handikapp vare sig men vill eller inte. Men är du redo att gå ut med detta nu när det är så nytt? Jag skulle nog vänta ett tag även efter en ev diagnos och känna mig för. Den dag man får en diagnos på papper kan man nog få många olika känslor. Och att behöva prata med andra och förklara ( om och om igen) kanske inte alls är så lätt just då? Så: jag skulle vänta!

Tack för dina kloka ord! Det bekräftar mina egna tankar kring detta. Inget löser sej ju automatiskt OM man får en diagnos, men för min egen del skulle det på något sätt bli en upprättelse. Jag vet egentligen att jag faktiskt är ganska smart, men man trycker ner sej själv när man inte går i land med det ena efter det andra. Tankarna går upp och ner redan nu och jag tror det är ett ganska stort steg att acceptera ev diagnos. För mej känns det som ett stort steg att för första gången kliva över tröskeln till en psykiatrisk mottagning. Men det är erfarenheter som formar en så det är bara till att rulla med! Ännu en gång, tack för att du svarade!

Efter att blivit diagnosticerad med ADD sent i livet, 56 år fyllda, vet jag att situationen är ganska komplicerad. Låt mig börja med att gratulera dig till en utomordentlig chef; att ha den typen av stöd på sin arbetsplats är inte vanligt.

Jo, känslan av upprättelse är påtaglig, men tyvärr är den mest inombords. De typiska symptomen på ADD brukar av omgivningen uppfattas som ens personlighet, så när man kommer och berättar för gamla bekanta att mycket av ens beteende har fått ett sjukdomsnamn, blir de förvirrade och förblir oförstående. Det är dubbelt irriterande, eftersom de "personlighetsdrag" som drivs av ADD är negativa: man uppfattas som lat, distanserad, dum, förvirrad och improduktiv. Den diagnos man kommer springandes med, uppfattas lätt som en bortförklaring. Alternativt har man lyckats jobba hårt med sig själv och orkat kompensera sina tillkortakommanden och då begriper omgivningen ingenting. ADD, men det kan väl inte du ha? Ingen ser den jävla uppförsbacke man fått baxa varje skitsak. Ingen har sett allt dubbelarbete som ett flugigt komihåg innebär.

Men med lite tur kommer du själv finna glädje i diagnosen, eftersom den också leder till behandling. Livet blir inte plötsligt en stilla kryssning på en räkmacka, men fungerande medicin och en bra självbild gör livet mycket, mycket bättre. Att omgivningen inte alltid ser det är deras problem.

Hej på er!

Nu var det ett tag sedan jag skrev och tänkte att det var dags för en uppdatering.

Remissen min läkare skickade till psykiatrin studsade tillbaka och jag och min läkare försökte efter bästa förmåga att komplettera underlaget för remissen och så skickades den iväg och sedan dess har tiden gått.

På jobbet har det gått upp och ner. En hel del saker jag gjort fel eller missat har uppdagats och jag kan säga att varje gång det händer så ramlar jag ner i ett ganska djupt hål. Jag har tvingat mej själv att ta ut en del semesterdagar för att inte dessa dagar skulle frysa inne till nyår. Semester för mej är förknippat med enorm ångest! Semester är lika med att släppa kontrollen över jobbet och jag går mest hemma och funderar på allt som jag kan ha missat och som uppdagas när jag inte är där. Så särskilt vilsam semester kan jag väl inte kalla det men jag ser det som Träning! :)

Min chef har erbjudit mej en ny tjänst samtidigt som han avrådde mej från att ta den, utan att jag skulle avvakta till det kom något som var bättre och roligare. Chefen har även skaffat mej en rehab-coach för att ge mej lite nya infallsvinklar och fundera på vad jag vill göra i fortsättningen. Henne har jag träffat tillsammans med chefen, med min fackordförande samt på egen hand. För första gången känner jag att jag fått något för alla medlemsavgifter jag betalat till facket och jag måste säga att min fackordförande är en riktig klippa!

I förra veckan hittade vi en öppning till något som skulle kunna vara en spännande tjänst och chefen nappade direkt och nu väntar jag på att se vilka trådar han kan tänkas dra i.

Idag kom en kallelse till en läkare på vuxenpsyk. Jag antar att hon ska träffa mej för att se om det är aktuellt med en ADD-utredning. 17 december är det dags!

Det är med blandade känslor som man ser att alla förändringar börjar ta form sakta men säkert, (hjälp, vad är det jag har dragit igång?) men det känns ändå mest bra att det faktiskt händer något. Det är ju det här jag har velat.

Så nu handlar det väl mest om att försöka hålla näsan ovanför vattenytan på jobbet, inte stressa livet ur mej för att det snart är jul, hålla mitt liv någotlunda strukturerat och att försöka njuta lite mer av de semesterdagar som jag lagt ut framöver. Stora eldprovet blir att vara ledig 23 dec till 6 januari. Låter säkert som ett lyxproblem för vissa, men det är faktiskt bara ångest för mej.

Allt gott till dej som orkade läsa detta!

Kram från mej till dej….