Gör ett nytt tappert försök, var ju ett tag sen… Tog 54 mg nu på morgonen och hoppas på att kunna städa lite här hemma idag!!😒

Tycker din sambo att det är ett problem?

Beter dom sig likadant när de är hemma hos sin mamma? Där jag antar de bor när de inte är hos er.

Tycker din sambo kan prata med sitt ex om vilka rutiner barnen har hemma hos dom på morgonen, just motgonrutiner är ju viktigt att ha för dom flesta. Speciellt bokstavsbarn. Vore bra om ni kunde hitta till liknande rutiner så att barnen känner igen det.

Kanske också sambon kan prata med barnen om vilka rutiner de skulle vilja att ni hade på morgonen, vad som skulle kännas bäst för dom.

Tycker du att det är så jobbigt med hans barn på morgonen så tycker jag sambon kan hjälpa till att antingen ta över morgonrutinerna eller iaf hitta en bra strukturför er så att du slipper vara så stressad.

Kan tänka mig att din stress påverkar barnene mycket och gör att de härjar ännu mer.

Jag var ett adhd-barn och fick inte jag samma rutiner på morgonen blev jag omöjlig, blev stressad av att inte veta precis vad jag skulle göra och det blev lätt kaos i min hjärna då. Var mamma stressad, såsom hon ofta var på morgonen, lev jag ledsen för att jag trodde det var jag som var orsaken till hennes stress, vilket gjorde mig ännu mer omöjlig. Barn är ju inte alltid så genomtänkta i sina beteenden..

Hur mår pojkarna egentligen?

Har ju varit en omställning för dom att plötlsigt bo halvtid med dig och din dotter. Kanske har oroligheterna för det inte hunnit lagt sig ännu?

Tyckker du att det är så jobbigt kanske det är bättre att du bor med din sambo bara på halvtid, eller blir särbo?

Barnen känner ju av att du blir stressad av dom, lätt att det eskalerar av det och varken blir bra för dig eller dom.

Hej Zaphix!

Tack för ditt svar, att du tog dig tid…🙂🌺

Ja min psykolog tog faktiskt också upp det här med att vara särbo, men det vill jag egentligen inte… Vill ju att det ska fungera! Hon ville även att jag skulle försöka "skaka av mig d", försöka låta det rinna av mig. Men det är inte det lättaste…

Jag har ju tagit upp det här med min sambo, men verkar vara lite känsligt. Sen är jag tyvärr lite konflikträdd, kan säkert ha med att jag inte bidrar så mycket ekonomiskt just nu…😕Det är precis som att jag inte vågar sätta ner foten ordentligt!

Men tror på det du skriver om att sätta sig ner och gå igenom morgonrutiner och annat ordentligt och förklara hur det faktiskt påverkar mig. Tror absolut att det är bra att han även pratar med barnens mamma om att försöka ha så lika rutiner som möjligt… Ska ta mig en ordentlig funderare…

Åter igen, tack för din respons!🙂

Hej, har inte skrivit här sen i våras. Typiskt mig,tänkte jag skulle svara på mina inlägg men för mig bara går tiden och jag tycker att den står stilla medan jag försöker hinna med mina 50000 saker per minut. Just nu står min " kalender" i mitt huvud på mitten av augusti, sitter liksom fast där. Jag är 37 år som du har tre barn var det äldsta är 6 år och också har ADHD ( jag fick diagnos i våras och har tagit Concerta fram till för ett par veckor sedan). Jag har eget företag och min sambo jobbar super mycket. Stress, stress, stress. Vet precis vad du menar med morgonen. Min äldsta ska vara i skolan kl 8 , för att vara i tid behöver vi åka 20 i. Men det är helt hopplöst. Hon behöver sova jätte mycket för det fullsatt hela dagen så hon vill ju inte upp på morgonen. Hon blir distraherad av allt och tappar tråden och glömmer bort allt från att äta till gå och kissa . Så man får påminna och påminna känns mer som tjata och tjata. När hon väl är färdig så börjar som regel ska bara och när vi äntligen kommer iväg får man köra som en idiot. När jag kommer hem är det två barn till som ska ha mat kläder osv och så ska man städa upp innan det ska till dagis och jag ska börja jobba kl 10. När jag väl kommer till jobbet är jag helt slut och det tar ett tag för mig att komma igen en del dagar gör jag inte. Vi är beroende av två inkomster och jobbar inte jag, Säljer saker via internet och har en liten butik med större delen av omsättningen på sommaren, så får jag ta ut mindre i lön. Jag var trött och undrade hur länga till jag skulle klara detta redan förra våren och det gick halv bra fram till för ett höstlovet då barnen var lediga, vi hade släkt på besök och beställningarna rasade inn i butiken. Fick en total black out och fick åka ambulans till sjukhuset, hade ingen känsel i kroppen från bröstet och nedåt eller i händerna. Jätte konstigt. Har känt länge att när stressen kommer så kommer också panikkänslorna krypande och det har blivit värre men försvann när jag slutade med Concerta. Nu sätter sig stressen i magen igen, inte bra men mer hanterbart. Måste försöka hitta ett sätt eller en plan eller vad man ska kalla det som fungerar för hela familjen. Så kontentan är egentligen att jag har inget råd att ge dig utan letar efter lösning själv. Men det kan gå väldigt illa om man inte aktar sig speciellt för oss som vill så mycket och inte är stabila nog i vår " ork och självdisciplin" om man nu ska kalla det så men jag tror du förstår vad jag menar. Ta två steg tillbaka tänk efter och försök att undvika situationer där du blir stressad sa doktorn till mig. Jo det är lätt med 3 barn och eget företag…. Lycka till ,hoppas du hittar en lösning.

Vet inte om det är till någon större hjälp att säga att man ska skaka av sig det som stressar, men det jäkliga är att det ändå är ett gott råd. Jag fick vänta med min diagnos tills jag var 57, så hade jag inte tränat mig i avstressning, hade jag nog varit ett babblande vrak nu. Jag minns att jag i ungdomen, när jag bodde i Stockholm ett tag, bokstavligen tränade. Jag brukade gå fram och tillbaka i gången mellan järnvägsstationen och T-centralen i rusningstid och ge mig jävulen på att gå i lugn promenadtakt och andas lugnt. Man blir knuffad i ryggen, kan jag meddela, men jag fick åtminstone distans till pendlarstressen. Jag jobbade ett tag med en skitjobbig högstadieklass som förvandlade lektionerna till slagfält. Samma där, andas lugnt och skita i ordningen, bara ställa ett enda krav på ungjävlarna, förlåt, de små änglarna: ni får inte lämna klassrummet innan ni städat efter er. Inga resonemang, vägra konflikt, bara ställa ett tydligt krav som man vägrar diskutera men i övrigt ge fria tyglar. Undervisa bara dem som ber om det. Efter några veckor bad alla om det, men jag hade nog klarat av det om de inte gjort det också. Jag har egna barn, så jag vet att det inte fungerar att vägra konflikt i alla lägen, men det hjälper att ställa sig utanför sig själv och inse att det mesta av det som är så sabla viktigt i stridens hetta, inte spelar någon roll om hundra år, eller ens nästa vecka. Man berättar vad man tycker och ska ungarna nödvändigt ha en annan åsikt, och sunt nog brukar de ha det, så får de väl försöka göra som de vill, så länge som det inte innebär risker för liv och egendom. Naturligtvis innebär det inte att man inte ska intressera sig för vad de gör och vad de tycker, osedda barn blir automagiskt stökiga barn. Bara sätta lättfattliga och rimliga gränser och försvara dem utan att göra dem till personfrågor. Om det nu bara vore så lätt som det låter.