De du har berättat om utredningen för, ställ dig frågan hur bra de känner dig egentligen? Hur bra insikt har de i ditt liv? Vet de ens vad add/adhd är? Om man tar föräldrar som exempel så är det kanske så att de tror att de har misslyckats om de inte sett dina problem under din uppväxt eller tror att de gjort något fel? 

Men jag håller med om att det är inte kul att få mothugg när man sökt utredning eftersom det faktiskt inte är så lätt att ta sig iväg till vårdcentralen och säga "Jag misstänker att jag har adhd" och försöka övertyga läkaren som kanske knappt själv vet vad det att skriva ut en remiss.

Men tycker du andras åsikter ska påverka hur resten av ditt liv kommer att se ut? Tycker du de ska ha den makten i ditt liv? Du känner dig bäst själv och du har ju påbörjat din utredning och kommer bedömas av de som kan det här bäst, lita mer på det än det folk säger. Det märks att många som inte har de problem som man själv upplever har svårt att sätta sig in i det ibland. Men jag förstår inte vad folk är rädda för? Det är ju inte så att man blir en annan person än den man var innan diagnosen. Du vet bäst om dig än någon annan.

#0: Skriv ner hur du uppfattar dina svårigheter och hur det var när du var mindre. Då är det inte lika lätt för dig att bara vifta bort det. Du kan ge det du har skrivit till utredarna också.

#1 Tack Lakeside, jag behövde en lite push för att stå på mig! :) Mycket kan ju också bero på att jag har varit dålig på att uttrycka hur jag mår och mina svårigheter. Det är nu allt sånt kommer fram och som du skrev så blir det ju tungt för föräldrar att ta in. Idag känner jag mig faktiskt lite lugnare och ska fortsätta utredningen om några timmar. Jag måste börja lite mer på vad jag känner och tänker. #2 Tack för tipset! Jag har skrivit ner allt jag kan minnas, dock mest från 12 och framåt.

Har du bra kontakt med de/den som håller i utredningen? Det kan vara bra att berätta om det du skriver här för dem, dels för att du behöver allt stöd du kan få att börja en utredning är tuff nog som det är  utan att behöva kämpa mot familjens fördomar och rädslor. Dels för att som du säkert vet så kommer de förmodligen vilja ha ett utlåtande från dina föräldrar o0m hur du var som barn.

Oavsett så fasen stå på dig! Du gör utredningen för din skull. Uppenbarligen är det känsligt för din familj, och det är jobbigt för dig att hela tiden bli ifrågasatt, så kanske är det bäst att inte gå in på frågan huruvida du har ADHD eller inte i nuläget? Kanske kan du som misstänkta politiker på tv-nyheterna "hänvisa till pågående utredning"…  Jag menar det inte är så stor vits att diskutera huruvida du har det eller ej i nuläget. Det är ju det utredningen är tillför, det är den som ska avgöra huruvida du har det eller ej. Det är ibland smidigt i sådana lägen om man blir konfronterad - "men du har ju inte ADHD, du som är så normal…" svara "jag vet inte, men jag gör en utredning, vi får se när den är klar" Så det  du önskar antar jag av din familj i nuläget är att de har förståelse för att det är kämpigt att genomgå en utredning och att du kan behöva stöd - oavsett huruvida du faktiskt har ADHD eller ej. Är din familj beredd att ge dig det?

#4 Jag har inte extremt bra kontakt med de som utför utredningen men jag tänkte berätta om det här ändå. Som du säger så kan det vara bra för utredaren att ha ha kännedom! Jag har försökt att inte prata om utredningen och det här funkat sådär - men jag får fortsätta försöka. Jag har också sagt ifrån och pekat på att jag behöver stöd och inte ifrågasättande - det brukar funka ett tag och sen är man tillbaka på ruta noll. Brukar även säga "att det bara är en utredning och att vi får se vad som visar sig".

"man tillbaka på ruta noll" - så är det med familjen -alltid! Man är i slutändan bara deras lilla barn oavsett hur gammal man är. Har de bestämt sig för att Du får ha överseende med dem. Påminna dig om att deras kritiska inställning säger mer om dem själva än om dig, om deras egna rädslor, okunskap och fördomar.

Det är tråkigt när det blir så. Jag har aldrig riktigt förstått varför många kritiserar varandra så mycket. Inte konstigt att vi är rädda för att misslyckas i Sverige. 

Har du ingen annan vän eller så du kan prata med i stället?

I mitt fall var det så att samtliga berättade för att jag funderar på om jag har ADHD sa direkt nej och en vän sa tom. "i så fall har jag också adhd". Tack, tänkte jag då. Jag frågade min sambo senast idag varför han reagerade så (idag stöttar han mig helt och hållet) och han svarade att han inte vet men han tror det beror på okunskap hos honom dvs. att han inte riktigt visste vad det var men trodde sig veta. Det var inte kul för mig heller och det har lett till att jag bestämt mig för att inte prata med någon annan än min sambo om det förrän utredningen är klar, sen får vi se hur jag känner då. Jag säger verkligen inte att du ska göra samma sak, men du är inte ensam med problemet :).

#6
Tack för dina ord! Jag ska försöka påminna mig själv om det, från och med nu.

#7
Jag vet, det är bara så onödigt - speciellt när man genomgår en utredning och kanske bara behöver någon som lyssnar. 

Tack och lov så har jag min närmsta vän som jag dessutom bor med och som känner mig bäst.
Pratade med psykologen och han frågade om han kunde få intervjua henne, något som känns väldigt skönt. Jag vet att hon skulle ge en ärlig bild av mig. 

Haha, det där med "Då har jag också adhd" har jag också fått höra några gånger. Har även fått höra "Men vadå, du har ju haft roligt och dansat när du var liten…"
Vad skönt att du har din sambo och att han stöttar dig idag, det är ju liksom extra viktigt att de människor som man lever med 24/7 förstår och kan ta det till sig - samt att ens partner kan hjälpa en att hantera oförståelse från andra.
Den där okunskapen är nog alltid boven i dramat, när jag berättar för folk om utredningen så tycks de bara se aggressiva utbrott och klättrande på väggarna, vilket inte är så mycket jag alls.

Hur långt har du kommit i utredningen?

Vad skönt att du har en sån nära vän! Det finns så många bra människor :)

Jag har gått igenom den färska screeningen och läkarbesök så jag har egentligen inte börjat med själva utredningen med alla tester och så men jag har fått gå vidare dvs. jag kommer få en riktig utredning. Men det skulle dröja 1-2 månader enligt dom. Hur långt har du kommit?

#9
Det visade sig att jag inte kommit så långt som till den riktiga utredningen än. Så du och jag har nog kommit ungefär lika långt.
Jag har träffat läkare och psykolog, ska tillbaka till psykologen om några veckor och då kommer han nog att besluta om jag "går vidare" eller inte.
Men det kändes som ett väldigt bra besök sist, hjärnan var med lite mer än första gången jag var där. Så nu lyckades jag få fram det mesta.

Fick med mig lite olika screening-grejor samt ett formulär om hur man var som liten. Lyckades faktiskt ta hjälp av en av mina föräldrar trots allt, formuläret var ju liksom helt hopplöst att fylla i själv.

Lycka till med din kommande utredning och att väntan inte känns alltför otålig :)

Ha ha landstingsbyråkrati…

-Ni måste först göra en utredning för att vi ska kunna utreda om ska få göra en utredning.

-Men alltså öh? 

-Fyll först i det här extra krångliga formuläret.

-Men ni förstår inte, det är liksom helt hopplöst att fylla i, det ju precis sådant här jag har svårt med!

-Det spelar ingen roll, lämna in formuläret och övriga dokument i tid annars förlorar ni er köplats.

Jag är ledsen men nu hänger inte riktigt med…. Vadå för dokument är det som ska lämnas in?

Jag tror allt är klart för mig dvs. jag kommer få en utredning och psykologen och läkaren har fyllt i screening papper osv. åt mig på kliniken och gjort undersökning om jag kan ha andra sjukdomar samt ngt dator formulär.

Förtydligande:

Jag har varit hos läkare på VC som skickade mig till psykolog mottagning där jag träffade psykolog sen läkare igen som har bedömt att jag gått vidare

Dock så hoppas jag mina föräldrar inte behövs intervjuas eftersom de bor ganska långt borta….

#12
Av någon anledning så fick jag med mig screening papper hem istället för att fylla i på plats, kanske för att jag råkade babbla så mycket.
Forumläret om barndomen (som jag fick ta med mig hem) fick du säkert gå igenom på plats i samband med screening.
De gör nog lite olika från ställe till ställe.. :)

Vad gäller det där med intervju så kan man nog hänvisa till någon annan än sina föräldrar - om de nu ens behöver intervjua.
Jag pratade med psykologen om det sist och det verkade gå lika bra med en väldigt nära vän, om behovet för intevju skulle finnas.

#11
Haha!

Om du syftar på mitt inlägg så var det bara parodi på hur det brukar vara med med myndigheter, även med de som förväntas ha insikt och förståelse i problematiken.

LAkeside, du är inne i processen, du behöver inte oroa dig, det kommer fixa sig. Du verkar redan ha genomfört en hel del av de moment som ingår i utredningen, så luta dig tillbaks och ha kul (det är kul att utredas…)

För att göra en diagnos behövs en bild av hur du fungerat som barn, hur denna görs varierar. För min del räckte det med att jag själv berättade vad jag mindes och att jag frågade mina föräldrar hur de upplevde mig vilket jag sen vidarebefordrade till den som gjorde utredningen. Oavsett hur de gör utredningen hos dig så måste de inte träffa dina föräldrar.

lokko: Ok tack :). Jag blev lite förvirrad bara :). Och tack för ditt svar. Det låter bra att det är roligt med tester!

Röran: Ok. Jag hade läst igenom screening pappret hemma, sen har jag gjort den en gång hos läkaren (På VC) sen en gång till hos psykologen. Men det är inte alltid så himla lätt att förstå vad de menar med frågorna så mitt tips är att vänta med att svara och fråga nästa gång om du inte förstår ngt. Jag frågade när jag gjorde screeningen sista gången och det visade sig att jag inte riktigt förstått en del av frågorna de två tidigare gånger jag fyllt i pappret. De kan då ge dig exempel på vad som menas.

Och ja.. Jag antar att man kan svara ganska bra själv på hur man upplevt sin barndom som vuxen. Däremot känns det som att mina föräldrar inte haft så bra insikt i hur det var för mig i skolan. Men det kanske också är typiskt flickor, att inte säga så mycket utan bara sitta där och ha en enda röra i huvudet ^^. Jag fick alltid göra matten hemifrån eftersom skolan var för rörig men det var ingen som reflekterade över då konstigt nog… Jag upplever att jag är fysiskt mycket mer rastlös nu än som barn men jag tror det har att göra med att ingen säger åt mig att sitta stilla samt att jag inte bryr mig så mycket om vad folk tycker längre :)

Sant, den gamla bilden av ADHD som den där bråkiga killen i klassen finns fortfarande kvar hos många… Men frågorna till föräldrar borde vara mer riktade så att det inte deras syn på vad ADHD är för något styr svaren.  Uppfattningen exempelvis att som du skriver vanligtvis drabbar flickor)  "lugn och tyst är lika med att det gick bra i skolan" ska inte behöva påverka resultatet av frågorna.

Sen är ju sådana här självskattningsfrågor alltid tvetydiga. Frågor som innehåller ord som "ofta" blir ju alltid tolkningsfrågor - Hur ofta är ofta? Tappar ofta bort nycklarna är kanske helt annat för ordningsamma Ove än för kaotiska Kalle, Ove tycker ofta i detta sammanhang är 1 gång i månaden Kalle tycker ofta är om det blir fler än en gång per dag…