Hej alla Glada För det är vi för det mesta! En gammal barndomsvän satt å skrev ner sin syn på livet med ADHD och det blev så här: Tänk er en mur. En fin tegelmur där alla stena ligger fint på plats. Det är eran värld, ert samhälle. Ni alla passar in. Ni alla har eran plats och ett syfte. Du tittar dej omkring och finner en tom plats, en öppning i muren. Du finner tegelstenen på backen nedanför. Den ligger där på marken. Det du ser är min värld. Du tar upp stenen men hur du en försöker får du inte den att passa in i öppningen. Du vrider och vänder med det går inte hur du än försöker. Varför tänker nog ni? Svaret är AD/HD Fyra bokstäver med ett sträck i mellan. Jag platsar inte i eran värld. Jag är den som står bredvid och får titta på och känna mej utanför. Er värld fungerar inte för mej. Hur jag en gör så går det bara inte. Jag känner mej så fruktansvärt utanför och ensam. Eran värld blundar för mej, som att jag inte finns. Er värld förväntar sej lika mycket från mej som den gör för er men min hjärna är ett ständigt inbördeskrig. Så är det natt som dag. Min kropp gör inte som jag säger fast min hjärna vet vad den ska göra. Jag pratar konstig och har svårt att formulera ord och säger fel saker. jag verkar inte förstå saker som ni pratar med mej om. Nej jag gör inte det, för det finns så mycket runt om kring mej som fångar min uppmärksamhet. Min hjärna hinner inte lägga allt på plats och det är därför jag inte förstår vad du pratar om. Det är därför jag inte anses lika smart som ni. Ni ser en stjärna medans jag ser universum. Ni ser mej säkert ofta som konstig. Jag kan förstå det, jag klandrar dej inte. Jag vill platsa in, men jag får inte, det finns inte plats för mej. Jag lär stå utanför och se på hur ni kan klara av livet i alla situationer. För mej finns det bara en situation och det är kaos. Hålet i eran värld kommer alltid vara öppen, jag kommer aldrig passa in! Jag bygger min egna värld!