![[Yllhilda]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Beteende ändras med åldern?
Jag undrar, är det något klassiskt Aspigt att någonstans efter att man passerat 40-50 så går det utför med självkontrollen, eller vad det nu kan vara som provocerar ett allt mer tonårsaktigt och världsfrånvänt agerande?
De två aspergare jag känner som passerat 50-strecket är min mamma och min svärfar. Båda började i ungefär samma ålder att "göra revolt" och i ökande grad göra det som dem själva ville.. hela tiden. Detta trots att båda hade minderåriga barn hemma.
Exemepl; Min svärfar som var gnidig från början förvandlades till en person som lät sina studerande söner gå utan pengar till mat i flera månader(i landet där dem bor är det förälderns ansvar) och min mamma har nyss stuckit till Tunisien för att leva med sin nye man i ett par månader(sa hon iaf) och lämpar över de minderåriga barnen på deras far, som hon vanligtvis motarbetar.
Båda söker sig numera uteslutande till yngre partners och har utvecklat något underligt behov av att ljuga för sin omgivning om dem tror att man kommer kritisera dem. Deras resonemang är lustigt lika och ingen av dessa kan ta in att det dem gör är fel eller att dem aldrig skulle tillåtit sig själva göra sådant för 30 år sedan. Eller i vart fall inte i lika stor skala.
Nej det är inte något typiskt för AS.
Däremot kan det vara åldern. En del får ålddrsnoja och beter sig konstigt.
Många med ast har svårt att ljuga.
Känner ni några som passerat 50? Hur är dem i så fall?
Dom är som vanligt. Alltså som dom varit hela vuxna livet.
Ljuger inte. Lever med sina rutiner.
Känner du dem väl? Släkt?
En släkting och en nära väns förälder. Så ja, väldigt väl. :)
Känner däremot äldre utan diagnoser som förändrats när de blivit äldre.
Intressant fråga. Kanske påverkas de av sin aspis indirekt? Även aspisar genomgår ålderrelaterade utvecklingsfaser så kanske är det du skriver om precis som för många andra ett uttryck för ålderskris eller ändrad syn på saker med åren. Dessa beteenden kanske finns hos de flesta men "hålls under mattan" då de inte är helt socialt accepterat, de flesta människor är känsliga för normer -både implicita och explicita, men aspisar är kanske inte lika mottagliga för det normativa och därför oftare bryter mot det? Dvs kan man tänka sig att aspbergare har lättare att strunta i omgivningens krav och gör oftare än "normala" som de själva vill?
Lev väl.
#6 Har dem som ändrats måhända varit deprimerade eller så?
#7 Jag tror det ligger något i det du skriver. 🤫
Jag har för övrigt försökt hitta gemensamma nämnare dem emellan. Min mamma verkar ha varit deprimerad större delen av sitt liv, men min svärfar verkar inte ha varit det. Han har också haft ett jobb som han älskar och fortsatt med även fast han är pensionär, vilket min till större delen frivilligt arbetslösa mor inte kan lägga anspråk på. Svärfar pratade inte före 6 år och mamma var en vilt festande rebell.
Så trots att deras liv varit så olika har dem alltså ungefär samma beteende nu, vilket lätt förbryllar.🤔
8 Nej inte vad jag vet.
Så din svärfar fick AS trots den sena språkutvecklingen? Det är märkligt.
#9 Hans fulla diagnos är as-autism. Men tydligen var det bara under hans tidiga barndom som autismen var markant märkbar.
Tror inte du ska lägga stor vikt vid diagnoserna. Jag tror mer det handlar om ålde och person. Att två ppersoner med olika liv beter sig lika är inget konstigt.
#11 Du kan ha rätt. Men jag känner inte till några andra som gått igenom sådana kriser eller vad man kan kalla det där graden av oansvarighet varit så hög. Men ja, det är ju för att få veta som jag frågar. 🙂
Starta ny diskussion