Självmord?

Du har man och barn. Självmord är inte ett alternativ. 

Du borde gå till en psykolog. Att vilja ta självmord för att någon man inte ens har ett förhållande med väljer sin fru istället för kontakt med dig är inte riktigt normalt och du behöver hjälp.

Det är inte normalt och jag förklarat ju i inlägget att jag har sjukdomar som säkert är inblandade i detta men det som gör att det är extra svårt att släppa ÄR att han han har sagt att han inte är lycklig, att han mår dåligt, att han många gånger tänkt på att skilja sig men är bekväm och vågar inte heller för att frun hotat att om han gör det ska hon se till att han får ett helvete och inte ska få något utan hon ska se till att ta allt, han säger att hon är psykopat och ringer och kollar vart han är  och gör hela tiden! Tom när han sitter i kundmöten etc, de har inga barn
Tillsäger att jag har kontakt med vuxenpsykiatriska och äter mediciner men blir tyvärr inte erbjuden en psykolog

"Att vilja ta självmord för att någon man inte ens har ett förhållande med väljer sin fru istället för kontakt med dig är inte riktigt normalt"

det var inte så som du skriver heller, utan det är känslorna som är så jobbiga så jag inte kan hantera dem och tänker därför på självmord och även av andra orsaker

#2 Psykolog får man söka själv.

Hade du lämnat din man? Om  svaret är ja borde du lämna honom även utan ditt ex med i bilden.

Sedan ska du nog inte lägga för mycket vikt i hans påståenden om sin fru. Det finns alltid två sidor av myntet. Hade han velat lämna henne hade han gjort det. Gör honom inte till ett offer. Han är vuxen. Hade han velat vara med dig hade han lömnat frun.

Nepp de tar dem som är sjukast först, man får stå i kö!

Jag hade inte lämnat min man, det ska inte vara jag och mitt ex men han ville vara vänner, sedan ville han inte vara vänner, sedan ville han vara vänner, sedan ville han inte vara vänner osv varje gång han velade blev jag glad respektive ledsen.

Han har gift sig i ortodoxa kyrkan vilket är väldigt svårt att komma undan med skilsmässa

#5 Det finns privata psykologer som är kopplade till landstinget.  

Fast om de tar sjukast först borde du få hjälp ju. Självmordstankar är så allvarligt det kan bli.

Känner ortodoxa som skilt sig.

Att lämna i ett förhållande med en psykopat, om nu så är fallet, är inte det lättaste. Vänd på det, hur många kvinnor har man inte hört om som i många år blivit kvar i destruktiva förhållanden. Hot om ett helvete efteråt, underlättar inte..

#7 Och hur många hittar inte på ursäkter när de ångrar sig?

Mannen har ju velat massor. Det osar inte direkt ärlighet. 

För övrigt är psykopater sällsynta. Och ännu färre bland kvinnor har jag för mig.

Det där med att inte kunna släppa en händelse och gå och älta den och få våldsam ångest och självmordstankar, det känner jag igen. Jag har det inte så längre. Åtminstone inte i sådana proportioner att det förstör min vardag eller att jag får självmordstankar av det.  Vad har hjälpt för mig? Dels terapi, genom terapin har mina tankar och resonemang kring mina  känslor ändrats och det har lett till att jag lärt mig hur jag ska kunna erkänna känslorna av ledsnad och övergivenhet utan att drabbas av dem. Vet inte hur jag ska förklara bättre än så. Dessutom har det hjälpt med mindfulnes. När jag börjar få ångest över något jag tänker på som har hänt och som jag har svårt att släppa påminner jag mig om att vara här och nu. Jag fokuserar på nuet genom att berätta för mig själv vad som händer precis just nu, vad jag ser, vad jag hör och hur det luktar i min omgivning, precis i nuet. Det hjälper mig att släppa för stunden. Sen har jag också haft hjälp av att lyssna på Anna Kåvers bok om Acceptans om jag minns rätt så heter den "Att leva ett liv, inte vinna ett krig."

Det är de sakerna som hjälpt mig, Terapi, Mindfulnes och Acceptans.

Du skulle ju kunna prova att låna Anna Kåvers bok på biblioteket och se om den kan tillföra dig något. Det kan ju vara en sak att börja med medan du väntar på terapi. Och förresten tycker jag du ska berätta för dina behandlare om det här om du inte redan har gjort det. Jag tycker precis som Hera att om du har självmordstankar av det här är det så allvarligt som det kan bli. Hur lång tid brukar det ta innan man får en terpikontakt? Vet du på ett ungefär hur länge du måste vänta? Finns det ingen vårdgaranti eller något som kan skynda på?

Någonstans i bakhuvudet får jag för mig att vårdgarantin säger att om de inte kan erbjuda dig vård inom en viss tid så får du lov att söka privat vård men samhället måste betala. Typ. Men det kan vara så att jag minns fel. Värt att kolla upp vad vårdgarantin innebär i alla fall. Du kan ju inte vänta hur länge som helst på en terapeut tycker jag. Och om jag nu minns fel men det är så att du råkar ha god ekonomi så tycker jag att du skulle unna dig själv en privat psykolog. Du behöver ju verkligen någon att prata med. Om din ekonomi tillåter så är det ju faktiskt en investering både för dig själv och din familj.

Hej Barbeveld, så skönt att höra någon annan som föstår detta, känslorna och att fastna vid människor.  Ångesten, smärtan, sorgen etc.

Tack för tips

Vad tror du detta har med att göra? Något med barndomen?

Hej, vad det beror på är svårt att säga. För min del handlade det mycket om att jag hade en inre negativ dialog med mig själv, alltså jag använde min inre kritiker till att trycka ner mig själv varje gång jag gjorde misstag osv. Eftersom jag aldrig bekräftade mig själv blev jag helt beroende av att andra människor skulle bekräfta mig. Så om någon sa något snällt eller visade mig uppmärksamhet på ett sätt som var trevligt så ville jag bara ha mer. Ungefär som när man har svultit rätt länge och man plötsligt får mat, man kan inte sluta, och risken finns att man äter tills man kräks. Hoppas du förstår liknelsen. 

Men det var inte bara det. Det spelade in förstås. Men det var rätt komplexa orsaker. Jag hade en del smärtsamma obearbetade förluster i bagaget. Eftersom jag inte hade tillåtit mig att känna hur ledsen jag var och hur övergiven jag hade känt mig då när det hände så fick jag ångest vid situationer som påminde om det ursprungliga traumat. För då ville jag inte heller känna de där jobbiga känslorna och därför gjorde jag allt för att försöka kontrollera situationen. Det gjorde att mina relationer till andra människor blev besvärliga. Jag blev liksom som ett häftplåster på vissa människor för att jag var så rädd att de skulle lämna mig. Och precis det gjorde ju att de lämnade mig, för det är rätt jobbigt att umgås med ett häftplåster. Att inse att jag hade ett häftplåster-beteende var rätt smärtsamt. Men när jag väl insåg och accepterade mig själv och lärde mig att sörja istället för att slå på mig själv så släppte kontrollbehovet av sig självt. Det är en process. En process tar olika lång tid för olika människor och vad som hjälper till att starta processen och att få den att fortgå på ett sunt sätt är också olika. Terapi är ju till för att starta och pusha på den sortens inre processer.  För mig tog det tid innan jag upplevde någon verklig hjälp av terapin.  Flera år faktiskt. Men så är det inte för alla. För mig var det jättekänsligt att ens erkänna att jag hade problem. Men du har beskrivit dina problem rätt tydligt så du har redan den biten gjord i alla fall. Sen har du förmodligen andra saker som du tycker är jobbigt att se eller inse, för varje persons situation ser ju olika ut.

Jag tror inte att man måste ha trauman i barndomen för att få den sortens problem. Och det är omvänt också, har man upplevt svåra saker i barndomen är det inte säkert att man får problem av det sen.

Jag tycker att det hjälpte mig väldigt mycket när jag försökte identifiera vilka känslor som låg bakom ångesten jag kände. Jag tänker mig att ångest är ett sammelsurium av negativa känslor som man inte riktigt namngivit. Och om man kommer på att, jamen det är ju sorg jag känner, eller , det här är ju ilska, då är det en första nyckel till orsakerna bakom. Säg att du inser att det är ilska det handlar om och du börjar fråga dig själv, men varför känner jag sådan ilska? Vad har jag för fantasier och föreställningar som leder till att det personen gör framkallar ilska hos mig?

Det viktiga är också att någonstans äga sina känslor. Vet inte hur jag ska förklara hur jag menar med det. Men det är liksom att man inte skyller ifrån sig. Se skillnaden på följande meningar:

Han gör mig arg

När han gör så blir jag arg

I den första meningen är du offer för vad han gör. Han bestämmer dina känslor. I den andra meningen finns det utrymme för att välja själv. Att vara nyfiken på varför jag egentligen blir arg när han gör så.

Jag vet inte om det jag skriver ger dig någon mening. Det är rätt svårt att förklara. Det känns mera som en inre förändring jag har genomgått som gör att jag fungerar bättre i relation till andra människor. Men att sätta ord på vad det är som hjälper mig är supersvårt.