Jag är en 21årig tjej som bor med min man och våra två illrar och väntar och väntar på en utredning från neuropsyk angående ADHD. Tänkte bara presentera mig och mitt problem här.

Hur min omgivning kunnat missa mina problem under skoltiden kan jag inte förstå. Till och med årskurs fem gick jag i en väldigt stökig klass och utmärkte mig inte på något särskilt sätt då alla var rätt "röriga" och det ofta var okoncentrerat i allmänhet. I sexan började jag i en ny klass. Alla satt still, lyssnade på läraren och var oerhört fokuserade på att plugga och uppföra sig. Då började jag märka att jag var annorlunda. Satt tillexempel inte still på lektionerna utan, låg på golvet, pratade med kompisar, satt på bordet, gick runt, satt i fönstret eller satt på min stol och ålade mig och ändrade ställning en gång i halvminuten. Gick ofta ut ur klassrummet för att "kissa" det vill säga gå en runda i korridorren för att försöka bli mindre rastlös.

Inte orkade jag lyssna någe vidare på läraren heller. Utan var allt som oftast i någon annan värld eller bara sur på mig själv för att jag inte kunde sitta still. Dom gångerna jag faktiskt lyssnade på vad som sas därframme så kunde jag ju inte hålla tillbaka impulsiviteten och räcka upp handen utan pratade rakt ut när jag hade något bra att säga. Ja eller någotalls att säga. Varje lektion var helt enkelt en plåga för mig. Förutom det så hade jag så otroligt svårt med läxor, både att komma ihåg att få med mig rätt material hem och sen att få dom gjorda. Var så dålig på det att läxor oftast slutade med att jag satt och grät för att jag inte kunde börja med dom. Fick höra att det var väl bara att sätta sig och göra dom. Men för mig var detinte så, jag var så frustrerad över att inte kunde börja så jag vart helt fötvivlad.

Hade även problem med att jag var alldeles för mattematisk för att få ut något av lektionerna i det. Fattade allting väldigt fort, gjorde det jag skulle på mindre än halva tiden det var tänkt men fick ingen stimulering, vilket gjorde att jag såklart tröttnade på matte, tyckte det var skittåkigt och började störa min kompisar som satt och jobbade med sitt. Att sabba ett av få ämnen jag faktiskt från början tyckte var intressant gjorde ju inte skolan roligare direkt.

Misstänker att det inte upptäcktes eller att lärare inte orkade göra något åt mina problem i och med att jag inte störde klassen i allmänhet utan var "problembarn" för mig själv och det faktum att jag faktiskt fick bra betyg i dom flesta ämnen då minnet tydligen var tillräckligt bra för att det lilla jag snappade upp skulle stanna där inne i hjärnan.

Nu i efterhand är jag lite småbitter över att ingen tog det på allvar, jag kunde kanske sluppit hata skolan så enormt som jag gjort, jag hade kanske kunnat gå ut gymnasiet med riktigt bra betyg och kanske till och med kunnat tänka mig att plugga vidare efter det, något som idag är en fullständigt omöjlighet….

Ja, det var jag och min histora. Numera kombinerar jag den misstänkta ADHDn med deppression, panikattacker, ångest samt emetionellt instabil personlighet och ett väl utvecklat självskadebeteende. Alla dessa diagnoser leder till att jag är sjukskriven och sitter hemma och hatar livet.