För mig gick det fort, antagligen mycket för att jag ska iväg utomlands och därför blev prioriterad. Jag hade turen att få komma till en privat klinik.

Jag fick ADHD som förväntat. Det jag inte trodde var att testerna visade att jag hade precis den kurva som är typiskt för ADHD. Jag levde väl kanske lite i förnekelse trots att jag själv sökt utredning.

Att få en diagnos är både positivt och negativt. Jag skäms fortfarande lite över min diagnos tyvärr. Tänker ofta att "ähh det är inga fel på mig" för att mitt liv trots många vändningar gått bra. Jag har t.ex en kandidat examen på högskolenivå men jag har kämpat väldigt mycket och haft många omtentor trots väldigt hårt pluggande. En stor positiv grej är att jag äntligen slutat tro att jag är dum. Nu vet jag att jag inte alltid hänger med i samtal t.ex. eller inte hänger med på instruktioner och liknande av en anledning och kan be personen ta det igen utan att känna mig dum. Sen min ständiga inre oro har fått en förklaring och även känslan av utanförskap, jag är med men ändå inte har fått sin förklaring.

Jag tyckte utredningen i sig var psykisk tung för man berättar ju om alla problem man har. Ett tips är att skriva upp problem du har i en bok allteftersom de dyker upp eller typiska grejer som du anser att du har allteftersom det händer och du kommer på saker. För mig var det mycket jag ville säga som jag skulle glömt om jag inte skrivit ner dem.

Nu efteråt börjar allt arbete med att jobba med brister och även se mina styrkor samt utforska vad som fungerar för mig. Det har och är fortfarande en liten kris att gå igenom för att omvärdera min syn på mig själv lite :)

Hoppas det hjälpte

Tog några veckor för utredningen. Minns inte riktigt hur länge, Kanske tre-fyra. Men hade några träffar i veckan under en tid i alla fall. Kändes som att Det gick rätt snabbt.

Jag hade inga förväntningar egentligen. Trodde väl in i det sista att jag inte hade ADHD, utan att psykologen och läkaren som hade skickat mig trots att jag var skeptisk hade fått fel uppfattning om mig.
Utredningens tester gick väl inte så väntat heller, trodde jag skulle få bra resultat på det mesta. Jag är ändå intelligent, har rätt bra betyg från skolan utan att ha behövt plugga, i en grupp är jag oftast snabbast att förstå hur man löser uppkomna problem, snabb med att förstå saker rent allmänt o.s.v. Jag greppade väl inte varför jag skulle plötsligt ha svårt för tester.

Men ja.. ADHD handlar ju inte om det. Anledningen till varför jag inte pluggat i skolan var för att jag inte kan koncentrera mig tillräckligt, har svårt för att struktuterera upp pluggandet och ta tag i att göra det. Även om jag förstår att man borde plugga och varför, så har jag aldrig fått till det. Därför universitetet gick käpprätt åt skogen för mig.

Men också att mitt arbetsminne suger. Jag kan läsa faktavöcker och förstå och komma ihåg generellt vad som stod där i, förstå vad de vill att man ska förstå. Inga problem. Dock kan jag verkligen inte komma ihåg detaljer och fakta, kan inte koncetrera mig på läsandet om jag ska läsa så noggrant.

Jag tyckte inte innan att jag hade några större problem med hyperaktivititet.. Men ja. Jag tränade sex dagar i veckan, skolkade mycket under min skoltid för jag blev för rastlös av att vara på skolan så länge, var alltid uppe och rörde på mig på lektionerna och pratade lite för mycket med kompisarna.
På utredningen fick jag väl inse att det kanske inte var en normal aktivitetsnivå jag hade..

På intervjun med föräldrarna berättade de mycket om min barndom och vilka problem de haft med mig, hur mycket bråk det varit hemma varje dag med mig, mina sömnproblem had haft som barn, ångesten som fanns redan när jag var väldigt liten, hur jag aldrig kunde sitta still, vilket driv att komma framåt jag haft och vad mina lärare sagt om mig under skoltiden. Typiska saker för adhd-barn insåg jag..

o.s.v.

Jag hade alltså rätt så grav ADHD visade testerna, vilket jag inte hade förväntat mig alls.

Så utredningen var en ögonöppnare, jag hade under hela mitt liv bara hängt med, aldrig haft någon kontroll över mig själv. Aldrig riktigt varit närvarande, utan bara låtit alla intryck sköljt över mig utan att jag haft ett filter. Livet hade gått så otroligt snabbt, jag var så snabb. Klagade alltid för mig själv hur långsamma alla andra var, att ingen hängde med i mina tankar eller mitt tempo, men det var jag som var snabb.

Nu med medicin så har jag kunnat dra med på tempot, allt går inte lika snabbt, jag är inte lika hyperaktiv och kan koncetrera mig mycket bättre. Impulsiviteten finns fortfarande där, har inte så bra kontroll över vad jag säger i samtal, men det är lite bättre. Jag är i alla fall medveten om problemet och vet när jag ska be om ursäkt.
Jag kan följa ett spår i livet, hoppar inte på alla tog jag ser utan kan kontrollera mig.

Nu i efterhand så tror jag att jag kunde kanske presterat lite bättre på testerna. Hade en vecka tidigare skadat mig och opererats för en komplicerad fraktur i ena benet, tror det påverkade mig lite då jag hade ont. Men ja, ska jag vara ärlig så hade jag nog ändå inte kunnat prestera bättre nu, även om jag vill tro att jag skulle kunna det.

#1 Vilket bra tips! Jag älskar att göra listor så att göra en lista med mina problem till mitt första möte i augusti låter som en bra idé! 😃 På så vis kan jag få fram många av de problem jag har. Känner igen mig mycket i det du skriver. Var ofta utanför i skolan, fick sitta själv på lektioner trots att jag hade en umgängeskrets som var rätt tajt (7 pers = en får alltid sitta ensam vid bänkarna = nästan alltid jag). När det var prov och liknande skolkade jag för att kunna göra provet i ett enskilt rum då jag hade grova koncentrationssvårigheter, speciellt under pressade situationer. Blev också rastlös och skolkade mycket i gymnasiet pga att det fanns roligare saker att göra hemma helt enkelt. Hade också svårt att ta tag i pluggande och pluggade alltid kort kvällen innan prov och fick ändå rätt bra resultat, anser inte heller att jag varit mindre intelligent på nåt vis, haft lagom bra betyg genom hela skolgången tack vare att jag skolkat och gjort prov i enskilt rum. Däremot har jag väldigt svårt för att komma ihåg saker, t.ex. geografi var dödsämnet i skolan! Som jag skrikit, svurit och haft ångest på alla länder och städer i EU en skulle lära sig.

Tack för att du delar med dig! 👍

#2 Det låter som att en utredning går ganska fort, trodde det tog betydligt längre tid än så med tanke på väntetiderna runt om i landet… Men dåså! Känns bra att det går fort ändå.

Jag känner igen mig i hela plugg-grejen. Fick ofta bra betyg, pluggade ytterst lite, men SEN, i gymnasiet så var jag nära på att inte få slutbetyg för jag tröttnade helt enkelt på skolan och allt som hörde till. Hade jag inte träffat min dåvarande pojkvän som stöttade mig och ibland tvingade mig till plugg hade jag inte tagit studenten.

Ja, ibland ser en ju inte på sig själv på det sättet, tror det är svårt att veta hur pass hög aktivitetsnivå en har om en växt upp på det sättet redan..!

Är jätteglad att du delar med dig av detta, det känns skönt på nåt vis att det är så individuellt samtidigt som en kan relatera till mycket du skriver. :) På mitt minnestest fick jag syn på min sko mitt i och självklart såg jag att skosnöret inte var knutet - då skulle jag knyta det mitt i testet för inte tusan kan skon gå osnörad (!) och på köpet glömde jag bort föregående siffra så hela testet blev förstört, sen blev jag frustrerad, slog och sparkade i dörren och gick ut. Typiskt mig. 🤓 Men jag hoppas att jag får en diagnos - det hade förklarat och hjälp mig så mycket. En början till att försöka förstå och acceptera mig själv.

Tack för texten, igen! 🙂

Mina frågor till alla strålande Bokstavsfolk där ute:
- Hur lång tid har eran utredning tagit från ert bedömningssamtal till er diagnos? 

1 vecka, gick till en privat utredningsteam. 

- Var det som ni väntade er (fick ni den diagnos som anades)?

Japp, ADD. 
- Hur har er diagnos påverkat ert liv (let's think positive, helst)?

Rätt så mycket chock, det är definition på vem man är och hur man är. Sen fick jag medicin och då fattade jag "aha, är det såhär det känns för alla andra".  Får bidrag av staten, lärare ska bedöma annorlunda(gick från E och D till C och B i betyg) pga av diagnos.  
- Hur uppfattade ni utredningen över lag? (tråkig, intressant, jobbig, problematisk på nåt vis?) 

Mycket energikrävande,  somnade i bilen på väg hem. Kan tycka att det var konstigt att de inte pratade mer med mig om hur jag uppfattade och tyckte att saker var. 

- Är det någonting ni önskat att ni sagt/svarat/gjort på annorlunda sätt som kan ha påverkat er diagnos ni fick på nåt vis? 

Nej, tror inte det.  

Zaphix har skrivit väldigt bra tycker jag.

- Hur lång tid har eran utredning tagit från ert bedömningssamtal till er diagnos?

Det tog ca ett år.

- Var det som ni väntade er (fick ni den diagnos som anades)?

Nej

- Hur har er diagnos påverkat ert liv (let's think positive, helst)?

Har fått rätt hjälp genom habiliteringen och daglig verksamhet. 

- Hur uppfattade ni utredningen över lag? (tråkig, intressant, jobbig, problematisk på nåt vis?)

Oerhört tröttande och jobbig. Var helt slut efter var möte.

- Är det någonting ni önskat att ni sagt/svarat/gjort på annorlunda sätt som kan ha påverkat er diagnos ni fick på nåt vis?

Nej. Är bara irriterad över att jag själv fick kräva utredning efter alla år inom psykiatrin. Att ingen gjorde detta tidigare i mitt liv!

Har AS och tvångssyndrom.

Tack alla för era svar! Har varit utan dator och internet ett tag så har inte kunnat uppdatera er!
Har nu äntligen fått mina diagnoser och det blev ADHD (som förväntat) men även Aspergers. Är chockad över Aspergersen men samtidigt har jag börjat smälta det samt kommer gå vidare och prata med om det senare. :)