Välkommen hit Milla! Tack för att du delar med dig.

Vänliga hälsningar

Niklas

0# Härligt, om man nu får säga så, att fler familjer med hästtokiga mammor har barn med ADHD osv, och själva också har det. Då behöver man inte känna sig så ensam…Annars är det ett problem tycker jag. Ser man på andra "normala" familjer fungerar allt så enkelt (åtminstone i mina ögon sett), medans det hos mig kan vara en kamp att överhuvud taget komma till skott med det jag inte tycker är roligt. Jag kan hålla på, och på något vis glömma, det jag egentligen skulle ha gjort…Ibland funderar jag på om det är något fel på mig…Jag känner vissa dagar att jag inte får någonting gjort…

Jag älskar som alla andra mina barn mest av allt här på jorden, men ibland blir jag toookig på allt som släpas fram, allt som går sönder och allt de förstör…Vilket man gärna får kommentarer av utomstående att de är dåligt uppfostrade, men jag hinner inte alltid med… Två barn med ADHD under 8 års ålder, där den minsta är som en liten vessla då hon sätter den sidan till. Mamma kan också vara på mig och fundera på alla mina hästar, och vad jag ska med dessa till, trots att hon är en hästmänniska själv! För mig betyder hästarna kompisar, hårt arbete där man kan få bli rejält svettig av kroppsarbete, vilket gör att man lättare kan känna ro en stund…

Appropå mamma, som jag också älskar. Att en person kan sätta så mycket press på en? Hon berättar villigt om hur duktig hon var att få maten färdig till en viss tid (jag som knappt klarar av att ha en tid att passa utan att drabbas av ångest), att hon hann minsann med att både tvätta och städa då vi var små…Utanpå det lägger hon gärna på mig saker som har med de Kaspiska hästarna att göra, fast det är hon som sitter i styrelsen. Jag är registrator för dessa hästar, och anser att jag har nog ändå. Eftersom att jag drivs av enorma krav på mig själv (av mig själv) så tar jag på mig dessa saker, eftersom att det i viss mån påverkar mitt arbete som registrator. Jag vill veta att jag gör mitt arbete ordentligt, och så bra det KAN göras för att må bra. Detta brukar dock sluta med att jag får ett ångestanfall…

Hur ska man göra för att hinna med allt? Både självpåtaget och det som andra lägger på en för att man anses vara driftig, kunnig och ambitiös? Att inte hinna med allt ger en dåligt självförtroende, och så är det onda hjulet igång… 

Bortsett från allt elände så har jag en make som jobbar inom jurdbruket (vilket gör att han under skördetiderna är borta väldigt mycket), 3 barn i åldrarna 3, 8, och 16. Åldersskilnaden beror på ett flertal missfall fram till mitten av graviditeterna.

Vi har 3 katter, 1 hund, en massa dammråttor, samt 17 hästar i ponnystorlek. (1 shetlandshingst på 2 år, 11 russ, 4 Kaspiska hästar samt en korsning Kaspisk/varmblod på 1 år.)

Är engagerad i Gävle ponnytravklubb, är registrator hos Swedish Caspian Horse Association, och "tookintresserad av avel" samt allt annat som rör mina underbara hästar. Har i år varit på 8 utställningar/premieringar med sammanlagt c:a 25 hästar (av våra hästar men där vi visat ett antal av dem varje gång).

Är man knäpp på riktigt eller?

#2 Enligt mina mått mätt, är du alldeles "normal", som en "normal" bokstavsmorsa. 

Bry dig inte om din mammas pikar/krav. Säg ifrån och säg nej till sådant du inte brinner för. Du har nog med dina egna barn o det du verkligen vill göra.

Hästarna ja. För mig är de livsviktiga. Jag orkar inte vara/existera utan dem. Min enda plats för sinnesro är i stallet.

Titta inte på hur andra gör. Inte på hur de har det heller. För du kan aldrig göra/bli som de. Vi ÄR inte som andra och så snart du förlikar dig med det, inser du att du gör så gott DU kan.
Jag har slutat få ångest då jag ser hur välorganiserade andra kvinnor är och hur städade deras hem är. Jag kan aldrig bli som de. Så jag slutade bry mig. Men visst hade jag komplex länge, länge.

#2: Många av de där sakerna drabbar oss andra också, men vi har inget att skylla på. Det gäller, som Cattis skriver, att sätta rimliga krav på sig själv och våga säga nej till sånt som inte är till glädje eller nytta.

Säger du ja till något, säger du nej till något annat. Ditt dygn har inte fler timmar än någon annans.

Vänliga hälsningar

Niklas

#3 Tck, det värmde. Att känna sig som en alldeles normal "bokstavsmorsa" känns som att man på något vis hittar hem…Att kanske på något vis känna sig som andra, även bokstavsmorsor, gör ändå att man inte känner isg ensam, att det kanske trots allt finns någon som förstår sig på en. Det gör att livet känns lite lättare…