Varför vill du ta upp det med honom? Vad är syftet?

Har han så stora problem att han faktiskt behöver diagnos?

En diagnos är ju inte bara av godo, det är ju många hemska, jobbiga och diskriminerande saker som följer med en diagnos.

#1 Syftet är att han skulle behöva ha hjälp. #2 Ja, det är det för som sagt, han behöver hjälp. Han är deprimerad och känner sig "fel" och sådär och jag tror inte att han kan må bra om han inte får veta vad som är "fel" och får hjälp med det.

#3: Är inte han en vuxen människa med ansvar att välja sin egen väg i sitt eget liv? Det är alltid vanskligt att försöka bestämma åt andra vad som är bra för dem.

#4 Han säger att han inte vet varför han är som han är, vad det är som är "fel" osv. Och om jag kan hjälpa honom med det så är jag inte elak. Jag förstår att ni tycker som ni gör och undrar om det är nödvändigt osv men utan att ge några detaljer om honom eller vår relation så vill jag bara ha tips på hur jag ska ta upp det på bästa sätt.

#5: Det är ingen som säger att du är elak, men fundera över hur du själv skulle reagera. Fundera över ditt syfte. Varför skulle han behöva hjälp? Med vad skulle han behöva hjälp?

Personer med AS är inte"onormala" eller "konstiga", på sin höjd annorlunda än vad de som anser sig normala tycker är normalt. Det finns ingen anledning att anta att någon med AS vill ha, behöver eller har nytta av en diagnos eller att hen på något sätt behöver hjälp. Det är upp till personen själv att avgöra.

Det finns ingen anledning att linda in det bara för att du tror att personen kan ha AS - snarare tvärt om. Vill du prata med honom om det, så finns inget annat sätt än att göra det rakt på sak och säga "Har du funderat på om du kan ha AS?" Och sedan, beroende på hur samtalet utvecklas, "Tror du att du skulle ha nytta av att få en AS-diagnos?" En diagnos är inte bara bra. En del tycker det är till hjälp, men det är också ett hinder på många sätt, till exempel i arbetslivet. Och vem vet vad försäkringsbolag kan få för sig ?

#6 Han behöver hjälp med att få sin familj (och även mig och andra) att förstå honom. Han får hela tiden skit för att han är annorlunda, gör fel osv. Jag har varit jättedålig på att hantera honom under vårt förhållande MEN jag visste inte, såg inte tecknen på samma sätt som jag gör nu. Han mår otroligt dåligt över hur det tog slut mellan oss och hur saker blivit efteråt, precis som jag gör. Jag har en väldigt stor ilska mot honom och det skulle bli mycket bättre om jag fick ett svar på hans beteende och handlingar. MEN jag tänker såklart inte bara på mig själv utan han är, som person, väldigt vilsen i sig själv och i sin omgivning. Han vet inte vad han vill med livet, han har ingen ork till någonting och jag har försökt finnas där för honom och stötta honom varje dag. Jag har pushat honom, trott på honom, berömt honom och varit stolt och visat det, Men det jag gjort mest är att älska honom. Trots alla hans konstigheter har jag ALDRIG lämnat honom trots att det varit ett frågetecken för både honom och andra. Trots att det var han som gjorde slut så är han helt säker på att det här är det bästa för mig, för jag förtjänar bättre än honom.

Jag vill hjälpa honom förstå sig själv och hjälpa andra att förstå honom. Han behöver extra stöd och jag vill att han ska få det. Jag bryr mig om honom och vill att han ska få det bästa möjliga, trots att han sårat mig som fan. Jag vill ge honom förståelse och att han ska få veta att han inte är ensam och att det inte är hans fel.

#7: Jag kan bara tala utifrån egen erfarenhet, och det är förstås upp till dig att ta till dig eller inte, liksom att avgöra vad det kan ha för bäring på er situation.

Personligen skulle jag inte vilja leva med en person som älskade mig "Trots alla" [mina]"konstigheter". En partner som inte älskar mig MED eller rentav FÖR alla konstigheter klarar jag mig bra utan. Jag skulle mycket snart be den personen skaffa sig någon att älska som den inte känner att den behöver göra om - någon som inte har så många "konstigheter" att rätta till och som inte behöver "hanteras" och "pushas" för att passa. Jag skulle inte vilja leva med någon som anser sig själv normal och anser sig veta vad jag behöver ha hjälp med för att bli som den personen tycker att jag ska vara.

Och när jag gjort slut med personen, och jag vet att det sårat personen, skulle jag känna mig ytterst nedlåtande behandlad om vederbörande förnekade sin ilska och ville ge mig "förståelse" och låtsas som om det inte var mitt "fel". Det skulle vara oerhört förminskande att inte tillerkännas konsekvenserna av mitt agerande.

Men som sagt, fråga ditt ex om han tror att/har funderat över om han kan ha AS och om han tror att han skulle ha nytta av en diagnos. Det är viktigt att fundera över konsekvenserna innan man väljer att dra igång en utredning.

Man kan bli hjälpt av att "självdiagnosticera sig" även om man inte har diagnos.

Självinsikt kan man få av eget arbete, all info och tips om vad man kan göra för att hjälpa ett eller ett annat problem kan man faktiskt hitta på internet och det behöver man ingen officiell diagnos för att hitta.

Det enda jag kan komma på då jag har blivit hjälpt är att jag har fått ett kedjetäcke utskrivet så att jag inte behövt köpa det, annars är det jag eller min man som stått för min habilitering eftersom jag är "för högfungerande" för att dom på habiliteringen ska kunna komma på saker som kan hjälpa mig.

#8 Jag formulerade mig väldigt illa där. Klart jag älskar honom och hela honom. Det jag menar är att det har varit ganska jobbigt ibland, men jag har aldrig tänkt tanken på att lämna honom utan han har varit och är fortfarande den jag vill dela mitt liv med. JAG ville bryta kontakten när vi gjort slut men HAN ville ha mig kvar, han valde att ha mig kvar och han vill att jag ska bry mig, dock inte om att han har börjat träffa en annan. Jag vill inte skylla allt på honom osv utan vill att både han och jag ska förstå varför det är som det är osv. Och att andra ska förstå honom bättre och inte vara på honom för mycket. Min morbror misstänkte AS hos min kusin å då var vi (jag oc exet) inne å läste om AS å inget stämde men då koppla jag det inte alls till honom. Funderar på att säga att jag läst på för min kusin, igen, men att jag tänkte på honom när jag läste det..