Hej, jag har oxå diagnosen ADD å som barn pendlade jag mellan att vara väldigt passiv, dagdrömmande eller utzoomad, till att vara extremt på och uppvarvad. Gick främst igång i sociala sammanhang, spel, lekar osv så att det blev för mkt för jämnåriga tänker jag idag. Då jag var yngre reflekterade jag ej över detta, trodde alla kände sån eufori då man gjorde något spännande/roligt. Vad jag menar är att som ung kanske du, så som jag, hade vissa hypertillfällen men att du inte reflekterade över det utan såg det som normalt. I dag då man är äldre å exv testar att gå utan medicin några veckor lägger man märke t saker som brister: "ett filter", att man vräker ur sig kommentarer å blir överexalterad i exv tävlingar/sällskapspel. Att ha ADD tror jag inte betyder att du enbart är hypoaktiv utan att du har en koncentrations- och uppmärksamhetsnedsättning med mer övervägande hypoaktivitet. I senaste diagnoshandboken tror jag att namnet ADD tagits bort å att det numera bakas in i ADHD-begreppet men med mer eller mindre hyperaktivitet. Det som jag förstått angående ADHD/ADD är hjärnans oförmågan att hålla en energinivå som är jämn å i rätt nivå för aktiviteten man utför, att man pendlar mycket upp å ner men sällan landar på rätt nivå. /

#1: Känner verkligen igen mig! Jag var nog mer passiv som barn men blir också onormalt exalterad om jag tex får arbetsuppgifter som engegerar mig eller människor/sociala aktiviteter. Jag har alltid varit väldigt känslosam och min energi kan växla mycket och snabbt. Jag blir ofta förvånad själv fortfarande över de snabba vändningarna.

Jag har sökt av internet efter nån som beskriver det här fenomenet men inte hittat nåt. Det var i fyrtioårsåldern som jag började utveckla hyperaktivitet, kanske var det att jag slutade dölja den sidan. En patient hade mycket damp-ryckningar i underbenet och jag härmade henne på skoj. 'Visst är det skönt?' frågade hon. Och det var det ju så jag började unna mig lite sånt. Tidigare har jag hållit tillbaka för att folk alltid frågar om man är stressad eller orolig. Vilket jag inte är.

#3 . Ryckningarna är väl en slags strategi som lugnar dig , själv nynnar jag för att lugna mig om jag är i en stressig miljö 😊