I o m du har AS så har du rätt få hjälp via LSS kolla vad de kan göra. Annars ta kontakt med sociala se vad de kan erbjuda. Men de kan vara svåra kanske.

Såg du var 15 år så egen bostad kan bli svårt tror jag. Varför kan du ej bo kvar ca 2-3 år till?

Oavsett vad jag gör så är allt fel, och jag känner mig inte välkommen. Mina föräldrar vill nog helst bli av med djuren också, och mor säger allt oftare att jag är djurplågare - för att jag inte tar ut hunden direkt hon piper. Och utan henne hade jag antagligen inte levt idag..

Jag klarar inte av deras närhet, och allt dom gör stör mig. Det slutar antingen med bråk, lång hundrunda eller att jag låser in mig i badrummet och tar ut allt på mig själv. Och så vill jag inte ha det, för jag förstör bara mer och mer för mig själv.

Varför lät de dig få djur då de tycker så?

Har du berättat för dem hur du känner det och mår och hur du känner det då de säger så?

Jag kämpade själv då jag var tonåring med en far som kränkt, nervärderade och en mor som ej sa ifrån, uppväxt med aga. Alltid fick jag höra jag kan ej det, bättre jag tar hand om det. Min far skulle ha rätt i allt även om han hade fel.

När jag var ca 15½ så sparkade de ut mig ur hemmet till ett fosterhem men de sa bara jag skulle under jul lovet hälsa på en familj jag var sommarbarn hos 1 månad. Sedan då 3 veckor gått så sa de i telefon du får ej komma hem igen. De ansåg man löser problem med sparka ut bara det problemen kvarstår.

Efter 9 månader fick jag komma hem igen men 2 månader samma sak igen foten i häcken ut nytt familjehem.

Jag är ej guds bästa barn det har jag aldrig varit. Tonår de testar sina gränser, de säger de är vuxna men är ej det.

Nu sa jag ej du gör det, jag känner ej dig..

Undrar om det ej är så att tonåringar mår mer dåligt idag, alla hormoner som far runt, stress i skola etc.

Mitt råd är att boka tid hos en socialsekreterare inom barn&ungdom, berätta sakligt hur du har det och hur du mår. Jag tror de kan hjälpa dig och om de vill placera dig i ett hem be att få ta med dig djuren. Det finns hjälp att få. Att skada sig själv hjälper ej. Blir du arg så ta hunden och gå ut och gå. Skriv av dig du behöver ej visa ngn vad du skriver.

Det finns folk som bryr sig om dig och kan lyssna.

Det är ej lätt vara ung ibland sedan på det ha bokstavsdiagnos.

Har själv ADHD med autism liknelse. Kan lova är ej enkelt fast jag är vuxen.

Jadu, det har jag inget svar på. Djur och musik är som mina droger, fungerar inte "ordentligt" utan det.
Det har hänt att jag skrikit ut det under våra bråk, men jag tvivlar på att dom förstår hur det faktiskt är, även om jag blir väldigt extrem när dom nämner avlivning av djuren.

Frågan är om jag vill till ett fosterhem, jag är rädd att det blir liknande situation där. Och jag har redan försökt med det, först om 12-åring, då jag gick till socialen med mina kompisar. Det enda som sas från hennes sida var i princip att jag skulle gå hem och prata med mina föräldrar, sedan skulle dom kalla in oss till ett möte. Det vi pratade om var regler hemma, som aldrig följdes ändå.

Andra gången var det min första högstadieskola som gjorde en anmälan. Dels för att jag berättat för skolkuratorn att jag inte pallade att bo hemma, och dels för att jag inte varit i skolan på evigheter. Det hände inte så mycket då heller, dom försökte strukturera en vardag för mig, utan att veta något om mina tankar, känslor och behov.
Var där och i princip bad på knä om att få komma bort, blev nekad direkt. Dom hade ändå fått läsa brev mellan mig och skolkuratorn (via mail), där jag förklarade hur mina dagar ser ut. Så socialen är jag inte förtjust i. Och dom är antagligen inte speciellt förtjusta i mig och min ena bror heller.