Om jag ska skissa min utveckling ser det ut ungefär så här. Barndom och ungdom. Förjävligt. Ville mest bara dö. Ung vuxen. Växer långsamt i självförtroende men smyger mest längst väggarna. De "vänner" jag hittar är rätt ego och ointresserade av mig. Vuxen. Börjar ha rimligt sund självkänsla. Opponerar mig när världen är vrång. Yngre medelåldern. Ungdomens charm är förbi, och omvärlden bedömer mig hårdare än förut samtidigt som jag ställer högre krav. Jag ställer inte längre upp på vad som helst för att få vara med. Medelålders. Ett par rejäla krockar med omgivningen. Eftersom jag inte längre accepterar dåliga relationer kspsr jag bsnd till höger och vänster. Blir därför väldigt ensam. Begynnande insikt. Börjar inse ungefär vad det kan handla om, när omvärlden inte tycker om mig. Börjar skämmas. Känner mig otillräcklig. Jag har liksom nått allt högre samtidigt som detta sista steg liksom kräver att jag ska medge nederlag. Hur bibehåller man självkänslan, samtidigt som man accepterar att för att fungera i världen måste man antingen göra om sig själv i grunden - om det ens är möjligt - eller maskera sig, så ens egentliga jag inte syns?