Ursäkta att jag svara utan att kunna delge egna erfarenheter.
Men jag känner personer (utan diagnoser) som varit ihop bara för att slippa vara ensamma. Ingen har mått bra av det, det är så destruktivt, och helt bortkastade år. Efteråt kunde ingen fatta varför de var kvar så länge.
Jag har anhöriga med ADD och ADHD och de har kunnat få hjälp med "hemsysslor" av en arbetsterapeut som kommer hem och hjälper till att strukturera vardagen, och man kan även få vissa hjälpmedel.

Försök få kontakt med psykiatrin där du bor och be om hjälp.
Önskar dig lycka till. Du är värd att leva ett liv som du klarar av och framförallt att få känna lugn och ro. Bättre för dig, bättre för barnen.

Lycka till!

Hej Sindri

Be inte om ursäkt, blir jättetacksam för din feedback. Tack! Har kontakt med psykiatrin. Jag vet att ADHD inte är ett begåvningshandikapp utan har med de exekutiva förmågorna att göra dvs förmågorna att kunna planera, organisera o dyl. Det är just dessa saker jag har svårt för och därför kan jag heller inte vila i tryggheten att ”det löser sig”. Men måste tyvärr erkänna att jag oroar mig för hur man i samhället ser på en yrkesarbetande vuxen  kvinna/mamma som använder sig av god man, boendestödjare och andra hjälpinsatser. Vill släppa fasaden och vara öppen eftersom livet hade blivit mycket enklare för mig då. Behöver  hjälp med hur jag ska tänka kring det för att kunna få ett så bra liv som möjligt, både för mig själv och för mina fantastiska barn. 

/Tjessan

Jag tycker du har helt rätt inställning. Man brukar jämföra med att en person som t ex saknar ett ben har ett synligt handikapp som alla förstår och tar hänsyn till. Precis på samma sätt skulle jag vilja att man såg på de med "diagnoser", och det är bättre ju fler som vågar var öppna med det.

"Ingen stor grej, jag har bara svårt med….."

Har du läst Anders Hansens Fördel ADHD? Blev så lycklig när jag läste den, ger ett bra perspektiv  på att vi har helt enkelt olika hjärnor som fungerar lite olika. 

Du verkar vet vart du är på väg och vad du vill med ditt liv. 👍

#2: Jag tror att det till största delen handlar om hur du själv känner kring det. Om du tycker att du klarar av ditt jobb på ett bra sätt märks det och då kommer andra att se det likadant. Att du sen har svårt för att sortera kvitton eller ha middagen färdig prick halv sex är mindre viktigt.

#0: Jag tycker aldrig att man ska stanna kvar i ett dåligt förhållande. Hellre leva under knappa ekonomiska förhållanden än känna sig som en fånge i sitt eget hem. Det drabbar inte bara dig utan barnen också. Har du några släktingar eller vänner du kan få hjälp av?

Hallå. Jag är en kille med ADHD. Efter ett förhållande som varade mer än 25 år, blev jag nyligen ”singel”. En lång tids sjukdom - utmattningssyndrom - som sammanflätas med att bli ensam med alla ”måsten” är ingen lyckad kombo. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle sitta med betalningsanmärkningar osv, pga att jag missat något. MEN! Innan det hann gå så långt fick jag höra talas om kommunens boendestöd. Jag ansökte om hjälp och fick det! En timme i veckan kommer en person hit och hjälper mig att gå igenom posten, påminna om räkningar, avtal som ska skrivas under eller sägas upp, söka bostad mm, mm. Det finns även hjälp att få genom sk personliga ombud. De kan hjälpa till med bl.a. att överklaga beslut ex FK och i kontakter med myndigheter mm. Det är tråkigt att jag hann sjunka så djupt ner i utmattningen, innan jag ”snubblade över” info om ”livlinorna”, men jag är superglad att jag sökte innan jag raserat allt. Man är tydligen inte värdelös för att man ber om hjälp! Det finns hopp!

#6 av: jagjobbarju

Vad roligt att höra att du bad om hjälp och fick det! 👍
Just det - boendestöd heter det ju hade glömt bort det. Vad bra att du svarade i tråden!

Hej 

Ville bara säga att jag är så tacksam över att ni delar med er❤️.  Saker kan bli till omåttligt stora problem om man går runt och tänker på dem ensam utan att dela dem med någon. Därför blev detta forum som en AHA-upplevelse för mig. Niklas, du frågar om släktingar och vänner finns  att få hjälp av? När jag träffade min sambo flyttade jag en bra bit ifrån orten där jag växte upp därför har jag inga släktingar runt mig utan min sambos släkt har även blivit ”min släkt”.  Få och nära vänner har jag i min närhet men tyvärr är jag den sortens människa som är livrädd för att vara ”till besvär”. Just av den anledningen har jag hela mitt liv ”överkompenserat” för mina svårigheter vilket i slutänden gjort att jag utvecklat ångestsyndrom och även utmattningssyndrom. 

Stor kram till er som svarar och delar med er i tråden🤗

Jättebra att du är medveten om dina svagheter, det är första steget till att kunna förändra sig.
Här får du en tankeställare från mig; Jag har alltid varit en sådan som vill klara allt själv. Både fysiskt och psykiskt, jag har slitit och dragit, lyft och kånkat, sprungit hit och dit, gråtit och lidit, försökt lösa allt själv, aldrig bett om hjälp och stöd (förutom en enda gång när jag fick en liten kris när en släkting dog).
Och jag har gjort likadant för andra, snar att hjälpa och stötta, men aldrig bett själv fast folk har sagt; ring om du behöver hjälp. Stolt har jag varit och växt har jag ju gjort, men…..

Det slog mig plötsligt en dag att det att be någon om hjälp också är att bjussa på sig själv, det är att släppa in någon i sitt liv och visa sig lite svag, istället för att de andra alltid skall känna sig svaga och tacksamma. Att vara för stark kan också göra att folk blir lite avståndstagande för de känner sig lite underlägsna som inte klarar av allt själva. Jag förstod det när jag fick kommentarer som - Vad  roligt att jag för en gångs skull kunde ge dig/hjälpa dig. 
Det är fortfarande lite svårt för mig, men jag förstår att jag skall inte alltid vara den hjälpande, den starka och stolta, det blir ett ojämlikt förhållande, de flesta blir faktiskt glada att kunna hjälpa andra (jag hör ju själv till dem), det har man sett genom undersökningar av hjärnan.
Att be om hjälp behöver inte betyda att man är en svag person, det betyder bara att man behöver hjälp med just den specifika saken.

Supertacksam för alla i tråden som delar med er. Oron och tankarna  blir lättare att bära ❤️

🤗

#8: Som Sindri skriver, bra att du känner till dina svagheter. Du kanske kan börja jobba med dem nu och se vem eller vilka du kan be om hjälp för att komma i ordning med ett nytt liv. Rådgivning säger nästan ingen nej till att hjälpa med. Bolla situationen och idéer med någon du litar på och ha i bakhuvudet att du inte ber om hjälp så mycket som du borde.