Har de senaste åren sedan jag blivit "vuxen" klivit ut efter studenten mer och mer känt att jag inte passar in i den värld som är där ute, har svårt att ha kvar en anställning, inte för att jag inte vill vara kvar. Utan det rinner liksom ut i sanden.

Har svårt att ta för mig de saker som -måste- göras, tvätt, städning, m.m. Jag jobbar kommer hem, då fokuserar jag på det jag vill göra och inga -måsten-. Jobbade i ett års tid med barn som hade diagnoser. Vi pratar om att NPF var normen inte NT, jag träffade under tiden min nuvarande sambo, snart fästmö, hon har ADD och Atypisk Autism, jag insåg snabbt likheterna mellan barnen jag arbetade med, min sambo och med mig. Ansökte om en utredning från Psykiatrin, 

Tror inte jag svarade rätt eller lyckades få psykologen att förstå hur det verkligen är att vara jag, en dag, i världen. Minns frågan om någon i min familj har diagnoser. Kunde inte svara på den frågan, dock ringde jag min mor efter mötet och frågade henne. Svaret var "Ja förutom din kusin med Autism, så är ni alla män på min sida släkten lika varan, du är ju själv otroligt lik min farfar"

 Fick efter mötet snart ord om att "Vi kommer inte fortsätta utredning då du ej har en tillräcklig funktionsnedsättning." Jag har nu gått i ytterligare ett år, finner mig i min 4de Depression på loppet av 6 år, vilket jag hört också är vanligt med NPF.  

Har fått hjälp från psykiatrin med min GAD och med min Depression, dock känner jag mig fortfarande inte helt ok med beslutet, vill få vården att förstå, tvinga dem till att göra en utredning, så att jag får veta om jag har det eller ej, Hur ska jag gå till väga? Privat utredning eller försöka på något annat sätt?