Psykisk sjuk eller ett bokstavsbarn?!?
Som rubriken lyder, jag har länge funderat på detta. Om någon inte tycker att rubriken passar så är det fritt att byta den eller byta kategori omden hamnat fel är inte så duktig på datorer och internett.
Om jag är psykisk sjuk eller ett bokstavsbarn. Berättar min historia här så kan ju nån svara om dom vill, men ni kanske e trött på sånna här frågor och risk finns att detta inlägg kommer att bli långt.
Så länge jag kan minnas så har jag haft svårt för andra människor och har alltid föredargit att vara själv. Redan på dagis så var jag hellre ensam än umgicks med dom andra barnen, fattade inte deras lekar. När jag började på lekis så var jag också mycket för mig själv och mina föräldrar trodde att jag var mobbad,men jag trivdes ju bäst att gunga ensam eller leka i lekparken själv. I första klass hittade jag en tjej som jag umgicks lite med,men bara i skolan när jag kom hem ville jag alltid vara själv, och sen genom hela skolan så har jag haft lite kompisar,men ingen riktigt nära vän, har inte varit direkt mobbad,men dom har tyckt att jag varit konstig som ville vara för mig själv och inte umgås med dom när vi va på klassresor så var jag tvungen att ta promenader för att kolla omgivningarna och tänka lite medans dom andra lekte lekar eller något att dom tyckte var skoj. Idag är jag 21 år och har 5 vänner som jag umgås med men föredrar fortfarande min ensamhet. Hade en period i tonåren då jag umgicks med mycket folk drack, slogs och var allmänt jobbig både mot mina föräldrar och i skolan.
Skolans ämen har varit svår, har väldigt svårt för dom flesta teoretiska ämnena som matte och språk, medans dom praktiska som slöjd och NO exprimenterna har varit hur lätta som helst att lära mig. Har kunnat plugga i flera dagar till ett prov,men när jag kommer in i ett klassrum så glömmer jag bort allting och tycker att allt är störande runt omkring mig. Har haft koncentrations svårigheter,men det löste vi på gymnasiet så att jag fick sitta själv och plugga utan att mina klass kamrater störde mig.
Har i hela mitt liv varit självdestruktiv genom att försökt tagit livet av flera gånger genom tabletter,men det har som tur e inte hänt något allvarligare än att mamma funderat på att lägga in mig på psyk,men då vägrade jag, var 15 år och "störst, bäst och vackrast" och mig var det minsann inget fel på och har även skurit mig, inte för att jag skulle dö utan för att jag tyckte det var skönt.
Mina föräldrar har hela mitt liv sagt att något fel är det på mig för när jag var liten kunde jag inte sitta still och vara tyst och jag var/är fortfarande extremt ärlig ibland lite för mycket så det kanske sårar någon. Har alltid haft mina egna intressen som att läsa, sy, musik, film och djur, har haft guldfiskar och kaniner och nu har jag en egen häst som e det enda jag riktigt älskar och bryr mig om. Jag stannar hellre hemma och utövar mina intressen än att umgås med folk. Jag är inte speciellt blyg av mig,men kan av folk uppfattas som arogant och otrevlig bara för att jag innan jag kan prata med en människa så måste jag kolla vad det är för någon. Det är ett problem för jag skulle vilja ställa ut min häst,men vågar inte för att jag inte kan läsa av domaren och dom andra utställarna och blir därmed tyst eller så pratar jag bara med dom jag känner även fast jag vet att folk inte bits så jag brukar hellre göra iordning och gå runt med hästarna innan och om jag måste så kan jag gå in i ringen men bara om jag måste. Tycker det är jätte mysigt att vara på utställning och premeringar men tycker det blir jobbigt med allt folk. Tycker även att det är jobbigt med stora folk samlingar och högtider, skulle gärna slippa fira högtiderna för då mår jag som sämst tänker på allt som går fel på dom, på alla som inte får julklappar, alla som dör utav smällare och alla som blir misshandlade och all besvikelse.
Har haft problem med att sova i flera år, är tvungen att sova middag för att orka med dagen. somnar oftast inte före 2 men ibland sover jag inte på hela natten och då är jag vaken hela dagen, men somnar alltid kvällen efter så vissa veckor sover jag bara varannan dag, det är jätte jobbigt.
Min relation till killar är att jag inte kan älska dom, i början kan jag vara jätte intresserad och kär,men sedan svalnar känslorna väldigt fort och jag tycker att dom börjar blir jobbig och gör slut och sedan dras jag att till killar med problem som antingen ett missbruk eller att dom är kriminella.
Har funderat väldigt länge på detta, men i förra veckan sa en vän till mig att jag borde gå och kolla upp mig och få reda på problemet med mig är hos en läkaren och då började även mina tankar att fladdra runt lite.
Bäst att sluta här så ni som e så snälla att ni som läser hela inlägget inte somnar.
Tack till er som läst detta och hoppas det inte är för flummigt att läsa.
vad bra att du försöker att sätta ord på alla dina tankar och hur livet har varit och är nu, för dig. Jag har också haft det svårt med det sociala umgänget, så jag känner mycket väl igen mig i det som du beskriver.
Anledningen kanske är olika (jag var känslomässigt skadad pga. svår misshandel under hela barndomen) men yttringarna är liknande. Förutom att för mig så kände jag mig inte nöjd med att vara ensam. Jag längtade hela tiden efter kommunikationen med någon annan människa, men jag var så felproggramerad, så det funkade oftast inte i längden.
Numera så går det bra, men jag har också fått jobba med mig själv, sedan 16 år. Allt är möjligt, bara man är beredd att kämpa för det, det har varit mitt motto och det håller ännu.
Vet du var du ska söka hjälp ? Har du någon att prata med ? Jag tror det kan vara bra att få kolla vad problematiken beror på. Jag blir imponerad av din självinsikt.
Att tex få hästen visad på utställning borde gå att lösa. Det kanske finns någon du kan ha förtroende för som kan kan hjälpa dig att visa hästen ? Då kan du själv vara med och finnas brevid och titta på, men slippa det jobbiga momentet med själva visandet i ringen.
#0: Tack för en bra berättelse! Det betyder mycket att du delar med dig här. Jag tror att du skulle kunna få hjälp av en utredning. Jag känner igen mycket av det du skriver från personer med bokstavshandikapp.
Vänliga hälsningar
Niklas
Det kan alltid vara bra att kolla upp sig. Men sedan är det så att ibland måste man leta länge tills man hittar en bra person som förstår och där personkemin stämmer. Så om du inte är nöjd, ger inte upp och letar vidare. Lycka till!
Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus
Tack så hemskt mycket för era svar. Har julstökat så har inte hunnit svara.
Jag tänkte vända mig till min husläkare i första hand,men det kanske är fel, kan tyvärr inte skriva här vart jag bor för det är många som jag känner eller vet vem dom är som är medlemmar på iFokus och dom vet inte hur jag känner eller mår och jag vill inte ta upp det med dom för dom skulle inte förstå. Det är även därför jag inte har skrivit något på min press,men vill ni veta något så skicka gärna ett pm så svarar jag..
Det finns ingen som jag vet som kan visa min häst, för hon är lite av en enmanshäst och tillåter inte att vem som helst bestämmer över henne,sen så är hon livrädd för spö så vem som helst kan inte få henne att gå framåt då bara backar hon och reser sig. Vi provade med att stall ägaren skulle prova att gå, springa och ställa upp henne men då bara krånglade hon och även när andra har försökt,men jag får väll sätta det som mål att kunna klara av att visa henne.
Tror det är ganska viktigt att du få bra hjälp! Du har så många år framför dig som du måste klara av och helst får en livskvalitet. Livet kan vara ganska bra också!
Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus
Jag tror också att du behöver få en riktig utredning så du får svar på dina frågor.Jag känner igen en hel del från det jag erfarit och läst om autism/AS (förälder och tidigare verksam inom FA).
Det är så att problem kan ha olika orsaker och man kan lösa dom bättre om man vet orsaken.Kräv en remiss till närmaste NEP-team,de har rätt kunskap.Tyvärr blir många vuxna utredda inom psykiatrin och de har i allmänhet INTE rätt kunskap så att de kan skilja olika diagnoser från varandra (jag vet många som gått omkring med fel diagnoser i åratal,kanske ätit mediciner som inte hjälpt helt i onödan).
Vad är NEP-team?
Vänliga hälsningar
Niklas
Utredningsteam för neuropsykiatriska svårigheter.Det har precis startat upp i Norrbotten,tidigare har vuxna här inte kunnat få hjälp/utredning.
Jag har varit med i referensgruppen (för FA) i projektet.Det var glädjande att höra att psykiatrin till slut insett att de saknar kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder och att därför många människor fått fel behandling under lång tid.
#5 Kontakta först psykiatriska öppenvården i din kommun och fråga dem hur du skall göra. Det kan vara så att du inte kommer innanför dörrarna utan remiss från husläkaren. Isf gå dit och berätta din historia och be om remiss/hjälp.
Det är många som inte förstår sig på dessa handikapp och är mkt fördomsfulla. Man är ju ofta det mot sådant man inte begriper. Så berätta inget om det för din omgivning, om det inte känns bra.
När det gäller visningen av din häst, så finns det ju många duktiga handlers att be om hjälp på plats (eller innan helst så man vet att man får hjälp).
De klarar säkert att få henne visad om de får lite tid att bekanta sig med henne. Jag har sett helt vilda ponnyer visas riktigt bra, som knappt haft grimma på sig innan de kommit till utställningen.
Tids nog kanske du kan klara att visa själv… Det är ju inte så mkt du behöver läsa av gällande domaren. De säger ju precis vad du skall göra och vad de tycker, det får du ju veta direkt efter :-)
Jag skulle själv aldrig våga visa mina hästar, ens om jag kunde gå ner i vikt och röra mig som folk. För jag fixar inte att det känns som att alla kollar på mig istf på hästen. Så jag har hjälp av andra. När det är nervöst/jobbigt går jag undan. Så låt inte detta komma i vägen för ditt intresse! Försök hitta fungerande lösningar, så du kan ställa ut - för det är ju så jätteroligt trots allt.
Jag tycker också folksamlingar är jobbiga. Men på utställningar tex, så går jag undan, står vid sidan av, går ut och röker och ser till att få avstånd när det är jobbigt. Det funkar (oftast) jättebra.
Släktträffar/kalas undviker jag så gott jag bara kan. Det är inget personligt mot människorna, jag blir bara så stressad.
"Jag är inte speciellt blyg av mig,men kan av folk uppfattas som arogant och otrevlig bara för att jag innan jag kan prata med en människa så måste jag kolla vad det är för någon."
Så uppfattas jag också. Som arrogant, otrevlig och snorkig, av många som jag inte riktigt känner. Det beror på att jag undviker ögonkontakt, fokuserar på vart jag ska och inte alltid ens ser dem jag mter för att jag fokuserar på annat. Man lär sig att leva med det, och dem man lär känna förstår till slut att det inte är illa menat. Många anser att jag är oförskämd, ointresserad, eller i värsta fall falsk, för att jag inte ser dem i ögonen då jag pratar med dem utan tittar i backen, eller på annat runt omkring.
Men de förstår inte att jag (bokstavsfolk) har svårt för detta. Men även detta lär man sig att hantera dugligt.
Jag hoppas du kan få hjälp och stöd, för livet är riktigt bra oftast även för oss när vi får den hjälp och det stöd vi behöver.
Försök få din närmaste omgivning (föräldrarna?) att lära sig mer om detta så att du kan få stöd av dem också på rätt sätt. Det är mer värdefullt än man kanske tror.
/Cattis
.:. www.shetlandsponny.com .:.
Jag har ingen diagnos och är helt övertygad om att jag inte har något bokstavshandikapp mer än min Dyslexi förstås. Men jag måste ändå berätta hur jag själv är.
Jag anses nog också som arrogant och otrevlig i många lägen. Har jättesvårt för att ta kontakt med andra människor och det är MÅNGA gånger jag gått förbi folk jag "känner" på stan, tittat dem i ögonen men ändå inte vågat säga hej. Om de sagt hej har jag sagt ett nästan ohörbart hej tillbaka. Det är faktiskt rätt pinsamt, men jag vågar faktiskt inte. Vet inte heller hur jag ska föra mig, vad jag ska säga, prata om och jag är alltid så orolig över vad andra människor tycker om mig. Är skiträdd att andra människor ska tycka illa om mig. Har jättesvårt att ta kontakt med andra människor och framför allt. Jag har jättesvårt för att sätta namn på andra personer. Jag kan liksom känna igen personen, men jag kan inte sätta ett namn eller sammanhang på personen. Jättejobbigt. :-(
TS: Lycka till med allt! Hoppas det löser sig! *kram*
#12 Ja, men det ligger otroligt mycket Träning bakom det. Det är dock värre med läsningen. Har väldigt lätt för att lägga till bokstäver när jag läser och förvränga ord så meningar kan få en helt annan betydelse än vad som står. Så svarar jag konstigt någon gång, så beror det på att jag misstolkat föregående inlägg totalt. :-)
Starta ny diskussion