Det kan nog vara bra att prata både med pojken och med kompisarna, men kolla med föräldrarna först innan du pratar med kompisarna.

Får han någon medicin? Vredesutbrott kan minska med rätt medicin.

Vänliga hälsningar

Niklas

Tycker också det är viktigt att du ta det med föräldrarna först. De kanske bli jätteglada över att få hjälp.

Jadu,inte räcker det att prata bara med den som har AS.Hans klasskompisar behöver pratas mest med tycker jag.

Varför - jo,de som ingen diagnos har,de som tycker de är bättre (han är äcklig skrev du) det är DE som ska visa det först!Därmed INTE sagt att inte även killen med AS ska uppföra sig bra.

Utifrån det du skrivit så är det faktiskt klasskompisarna som först uppför sig illa….vem blir inte arg om nån spottar när man kommer?Tror det behövs kunskap om funktionshindret AS här också.Ibland har det hjälpt om förälder till den som har ett funktionshinder berättar på ett föräldramöte om vad det innebär,den kunskapen kan då de andra föräldrarna föra vidare till sina barn.

Har tyvärr fått veta att det är föräldrarna som sätter stopp. Svårt att göra något då - de förstår inte hur illa de gör sin son. :-(

Aha,det är inte heller ovanligt (tyvärr),alltså att föräldrar förnekar sitt barns funktionshinder och det värsta med det är att barnet då inte får lika mycket hjälp som det kunde fått annars.Bland det knäppaste jag hört är att föräldrar till flera (!) barn i min dotters särskola inte ens är öppna med att deras barn går i särskolan…

Att förneka är sak samma som att inte acceptera och det gör livet svårare för alla,även föräldrarna själva.

#0 Det du (och andra vuxna) kan göra, utan att trampa föräldrarna på tårna, är att vara hans "hjälpjag".
Att finnas diskret i närheten och påminna honom då han är på gång att koka över. Att diskret lägga handen på hans axel och berätta hur han skall hantera uppkomna situationer så han inte "gör bort sig".
De är så impulsiva, de hinner inte tänka efter och där behövs de vuxna. Sen då de redan gjort saker fel, blir frustrationen för stor och de kan inte hantera det och det resulterar i "raseriutbrott".

Prata med honom om att du vill hjälpa honom och att du kan försöka vara ett "hjälpjag". Säg att du är bra på att påminna och ha koll.

Stackars kille som inte får hjälp! Om skolan tycker att problemen är stora kan den ju via skolpsykologen starta en utredning, inte fullt, men iaf kolla de främsta kriterierna och sen prata med föräldrarna.

#6 Eftersom han faktiskt har diagnos och har sådana problem som han har så är jag faktiskt förvånad över att han inte har personlig assistent. Men det kanske är samma sak där att föräldrarna sätter stopp. Då jag själv är assistent åt en kille som är multifunktionshindrad så har jag lite svårt att alltid vara tillags när det gäller denna kille. Han kommer nästan alltid till mig dock när det blir problem och är väldigt kramig och så vilket känns jättebra och jag försöker verkligen hjälpa honom, men det är inte lätt när man har annat att sköta.

Ska försöka prata med honom och försöka få honom att själv komma till mig om det blir problem istället för att bli arg. Kanske faktiskt kan fungera. Han är ju lite "skvallrig" av sig. :-)

#7 Jasså har han redan diagnos! Är det inte så att skolan sätter stopp då? Det är ju trots allt skolan som bestämmer om de tycker behovet finns eller ej. De KAN sätta in extraresurser för den här killen utan föräldrarnas medgivande, men kalla det för klassresurs. Det är när man pratar om personlig assistent som föräldrarna måste vara "med".

#8 Ja han har diagnos men som sagt, det är inget det talas öppet om. Redan när jag började på skolan förstod jag direkt att det var något som inte stämde, men det var inte lätt att få reda på något. Fick dra ur skolan informationen de var inte direkt medgörliga på den punkten.

Tycker det vore konstigt om det är skolan som sätter stopp med tanke på hur öppna de är med en annan elevs diagnos (autism).

blir så trött när jag ideligen hör att det är tystnadsplikt, när man i själva verket hindrar en ökad förståelse av barnet om man häver sekretessen. Det har man faktiskt rätt att göra.

Har själv varit med om att jag ville häva tystnadsplikten ang. att min dotter hade sjukdomar, allt för att andra elever och personal skulle kunna bemöta det, men blev motarbetad i det oändliga av all skolpersonal som hävdade tystnadsplikten: då blev det min uppgift att skola personalen om vad det var för skillnad, när jag och barnet önskade en öppen dialog, själva. En sådan oerhörd skillnad. alltså.

Efter det så har det inte varit några problem, barnen tog det naturligt, övrig personal hade inga problem alls med att inrätta sig, det var de vuxna (som i all välmening) skapade ett problem av någonting, som var helt onödigt, i det fallet.

När min dotter gick i 2an hade hon stora problem att klara av skolan. Skolan fick inga extra resurser från kommunen innan utredningen var klar och situationen blev ohållbar. Jag tog då tjänstledigt och var med dottern i skolan som obetald assistent för att det skulle fungera. Lärarna har ju tystnadsplikt. Så vid föräldramötet valde jag själva att berätta om dotterna problematik för de andra föräldrarna, sen kunde de prata med sina barn.