Hur många lever i en relation eller äktenskap där ni båda har diagnosen adhd/add? Hur tycker ni att det fungerar? Är det lättare för man förstår varandra bättre? Eller blir det bara kaos av allt som hör vardagen till?

Försökt hitta på nätet men det finns för lite studier på just detta. Så berätta gärna om hur ni är, eran respektive eller fd och varför ni tror att de håller i längden eller varför de inte höll.

Jag och min man har ADHD.
Alla är olika trots samma diagnos, och därav nyfiken på hur olika man är och hur relationer fungerar trots olikheterna.

Jag hatar att vara runt nya människor och gillar inte att vara i sociala sammanhang, det blir för mycket nya intryck, jag blir mer tystlåten och analyserar, för att inte säga/göra fel och de blir mycket intryck och jag blir trött. Med de personer jag känner och känner mig trygg med kan jag vara mig själv, den glad, ivrig, humoristiska, kärleksfulla, men ändå osäkra kackelkvarnen. Jag älskar att vara impulsiv och göra roliga saker som faller en in. Jag bryr mig mycket om alla och att alla skall må bra och säger vad jag tycker för jag vill inte se att dessa människor jag älskar ska bli sårade oavsett om reaktionen från dom kan bli dålig. Jag är för snäll vilket folk ofta utnyttjar. Jag sätter andra före mig själv alltid.
Jag övertänker/överanalyserar allt, jag är känslomässig och vill bli sedd o förstådd vilket man sällan blir, jag blir lätt riktigt frustrerad/arg, kanske skriker/öppnar käften innan jag hinner tänka efter vad jag säger och de blir oftast så fel. Visar sällan när jag mår riktigt dåligt, jag ler, biter ihop, säger: jag mår bra men innerst inne går jag sönder.
Har sjukt dålig självkänsla, ofta oro/ångest/inre stress, rädd för att säga/göra fel saker, svårt att hitta vänner som förstår mig i min diagnos.

Min man är helt tvärtom, han är framåt, orädd, passar in överallt, glad, energisk, humoristisk, ser bara positivt i allt, inte rädd för att prata utan kör över alla med sitt prat, bryr sig inte om vad folk tycker o tänker om honom, han uttrycker sig på ett väldigt bra sätt i alla situationer som dyker upp, han hittar alltid dom rätta orden i rätt situationer, lätt för att argumentera, inte de minsta konflikträdd. Har lätt till skratt, impulsiv, äventyrlig, förnufttänket däremot kommer efter aggerandet. Han har lätt för att få människor och tycka om honom, lätt för att få vänner, "alla känner honom, men han känner ingen". Han är givmild o kärleksfull, men hatar tjat och drar sig undan och tycker saker löser sig med tiden.

Trots våra olikheter så drar vi fram saker i varandra som vi annars kanske inte hade gjort, så de ser jag som positivt. Vi kan skrika på varandra, be varandra fara o flyga och få ur all vår frustration, men folk kan reagera frågandes och uppfatta de som att "shit de där kommer aldrig hålla" , men vi får ur oss allt och vi förstår varandra och har inget problem med det samtidigt som vi är kortsinta och 2 sekunder senare håller vi om varandra, skrattar och drar dåliga skämtar eller jävlas med varandra och folk runt oss förstår inte vad fan som hände?! "var dom inte arg på varandra nyss och ville typ slå ihäl varandra med ord"?!
Våran relation kanske inte ser ut som normen av en relation men den fungerar bra för oss ☺️ skulle inte kunna tänka mig och leva med någon annan än han ❤️