Personligen har jag ingen diagnos, men när man lärt sig mer så inser jag att mycket stämmer väl på mig. Och visst funderar jag ibland på varför jag har svårt för vissa sociala samspel, jobbigt med ljud, svårt att göra många olika saker, men lätt att jobba hårt på en sak. Men jag vet inte vad som praktiskt skulle förändras i mitt liv av att kunna kalla det något speciellt.

Det finns det flera intressanta diskussioner om.

» Fördelar och nackdelar med "offentlig" diagnos | Bokstavsfolk iFokus

» För-nackdelar med diagnos | Bokstavsfolk iFokus

» Varför vill du ha en diagnos? | Bokstavsfolk iFokus

» Hur förändrades ditt liv efter diagnosen? | Bokstavsfolk iFokus

Jag tänker att det beror på om man behöver stöd från samhället eller inte. När jag fick min diagnos kunde jag söka aktivitetsersättning (jag var 24 så ganska ung ändå) och därigenom få en säker inkomst. Jag hade även rätt till LSS och fick därigenom daglig verksamhet som är anpassad till vad jag mäktar med. Nu när jag är över 30 är jag sjukskriven istället, men jag tror det är lättare att få sjukskrivning beviljad också när man har en diagnos i botten och kan förklara svårigheter utifrån den istället för utifrån den personen jag är.

Hade jag inte behövt stöd och hjälp från samhället, hade jag aldrig brytt mig om att utredas. Varför skulle jag göra det om mitt liv fungerade? Jag är ju samma person innan diagnos som efter eftersom det är en del av hur jag är som människa.

Varför skulle jag göra det om mitt liv fungerade? Jag är ju samma person innan diagnos som efter eftersom det är en del av hur jag är som människa.

Ja, precis. Det var lite precis där jag började fundera på vad det gör för skillnad.

Jag tänkte främst på när det inte handlar om medicin eller att behöva bråka med FK. I dom lägena ser jag självklart en mycket stor skillnad.

”Varför skulle jag göra det om mitt liv fungerade? Jag är ju samma person innan diagnos som efter eftersom det är en del av hur jag är som människa.”

Ja, så tänkte jag också. Det berodde på att jag kände mig själv för dåligt. Jag har lärt mig mer om mig själv åren efter utredningen än under alla år före. Medicin fanns inte i min värld och nu känns det som om jag inte kan vara utan den.

Utredningen kom bland annat fram till att mitt arbetsminne är sämre än mina andra förmågor. Psykologen som gjorde utredningen sa att om det inte vore för det hade jag varit bäst i klassen i skolan. Jag hade aldrig funderat över arbetsminne tidigare. Att det är en svag del hos mig är en vetskap jag inte skulle vilja vara utan. Över huvud taget att känna till några av mina svagheter objektivt sett är något jag uppskattar.

Det har också fått mig att se mitt liv före utredningen på ett annat sätt. Jag har fått många svar på frågor jag aldrig har ställt men som jag är tacksam över nu. Många saker i mitt tidigare liv har fått logiska förklaringar.

Det har också fått mig att se mitt liv före utredningen på ett annat sätt. Jag har fått många svar på frågor jag aldrig har ställt men som jag är tacksam över nu. Många saker i mitt tidigare liv har fått logiska förklaringar.

Ja, det kan jag tänka mig är befriande.

Jag har också en del saker som jag ser hos mig själv, stör mig på, men verkar helt oförmögen att förändra. Det hade varit skönt att ha en objektiv logisk förklaring till, istället för att det ska bli en konflikt för mig själv och närstående.

En annan sak är allt jag trott om mig själv men som har visat sig fel, och ofta tvärt om.

Och att se mönster i släkten bakåt i generationer.

För mig innebar det att jag kunde söka pengar från försäkringskassan istället för att leva på soc.

Det erbjöds plötsligt massa hjälp.

Istället för att misslyckas med allt man väntas klara av som vuxen, kunde jag klara av något när kraven inte längre var samma med diagnoser.

Jag kunde börja läsa om mina diagnoser och förstå varför så mycket inte fungerat och börja jobba med saker på rätt sätt.

Jag kunde nu säga varför jag hade svårt för saker som andra klarade av, när jag blev kallad lat osv.

Jag fick andra rättigheter till hjälp genom lss.

Jag var 27 när min utredning var klar. Trots att mamma sökte hjälp redan när jag var 2-3 år, och jag sedan sprang hos psykiatrin från tidiga tonår år ut och år in gjordes ingen riktig utredning utan jag stämplades med depression och åt medicin efter medicin utan någon förändring.

När jag blev 27 fick jag nog av att leva med socbidrag, jag var trött på att inte räknas som arbetsför hos AF, men inte sjuk på papper så jag kunde söka aktivitetsersättning. 10 år levde jag med socialbidrag. Så jag ringde psykiatrin och förklarade att jag måste få en utredning eftersom jag misslyckades med allt och ville att något skulle ändra min situation.

Som tur är togs jag på allvar.
Under utredningen hittade vi remiss som min husläkare hade skickat till BUP när jag var 12, var hon skrev att hon misstänkte en av mina diagnoser och hon tyckte jag borde utredas.

Tänk om dom hade gjort det då. Hade jag lyckats med allt om jag hade fått den hjälp och stöd man idag kan få om jag hade diagnostiseras som barn?

87 när mamma sökte hjälp hos en psykiatriker för första gången för att jag fick hemska raseriutbrott för konstiga saker och var våldsam under utbrotten som oftast varade i timmar, då fick mamma svar att hon hade för mycket regler. Det var inte något konstigt att jag tex dagen innan hade utbrott i 6h för att mamma gick in genom porten före mig på 3 år. Under dessa timmar skrek jag att vi skulle gå ut igen så jag kunde gå in först.

Idag förstår jag att jag reagerade på att mamma bröt mot outtalad rutin var jag gick in först genom porten vanligtvis. Förändringen orsakade sådan ångest att jag inte slutade skrika fören jag däckade av utmattning.

En duktig läkare skulle se det som ovanligt att så litet barn höll på i många timmar så våldsamt bara för att deras vilja inte gick.igenom. Eller för att något hade fel färg och form än vad jag var van vid.

Min dödsångest började runt den åldern. Minns i alla fall från den åldern hur jag hatade att gå och lägga mig för det innebar alltid att jag tänkte på hur mamma och pappa skulle dö före mig så jag blev ensam. Minns än idag paniken och hopplösheten jag kände när jag lämnades i sovrummet. Än idag ger natt och tystnad mig känsla av en hopplöshet som inte är hanterbar och känslan av ensamhet som är fullkomligt löjlig. Därför har jag tv eller radio igång i ett annat rum när jag ska sova. Då känns det som att någon mer finns. Hör jag grannarna genom väggarna mår jag bra. Det visar att jag inte är ensam. Andra blir arga om grannar låter om natten och jag blir trygg.

Att ha sådan ångest som 3 åring tvivlar jag på är vanligt och troligen uttryck för dagliga kamperna som aldrig tog slut eftersom ingen hjälpe mina föräldrar.

Att nu med diagnoser förstå hur mycket som missas än idag när det gäller diagnoser på flickor har fått mig att vara med på föredrag var vi berättar om diagnoser för föräldrar, skolpersonal, elever mm. Utan diagnos hade det aldrig hänt.