”Det är som att min hjärna har för lite RAM minne för att processera allt och kan därför bara göra det med en mycket liten mängd åt gången.”

Bra beskrivet. Det du beskriver är nog att du har bristande arbetsminne. Det är vanligt när man har adhd/add. Arbetsminnet räcker inte till för att hålla alla delar av exempelvis ett problem i huvudet samtidigt som hjärnan arbetar med det. Litet arbetsminne kan säkert utifrån se ut som låg intelligens, men det är min uppfattning att man kan vara mycket intelligent trots litet arbetsminne. Det gäller att hitta strategier för att hantera det. Papper och penna eller andra minnesstrategier till exempel.

”Om ni går en promenad, brukar ni veta vilken riktning ni kommit ifrån och vad för saker ni går förbi?”

Nja, inte helt hundra. Jag stänger ofta omedvetet av alla intryck utom de som gäller precis det jag ”är ute efter”. Det blir för mycket annars. Samma sak om jag kommer in i ett nytt rum med nya människor. Jag har fullt sjå att hålla fokus på det jag är där för.

”Hur vet ni avstånd utan linjaler och andra sätt att mäta?”

Det kommer med övning. Efter att ha sett hur lång exempelvis en centimeter är i förhållande till olika verkliga saker kan jag minnas den på ett ungefär. Samma sak med alla andra mått. Det blir aldrig exakt men tillräckligt bra.

”När andra säger att det är 100 meter, jag förstår inte hur långt det skulle motsvara i praktiken. Hur?!?!”

Jag vet att jag är ungefär två meter och kan uppskatta hur många jag det ryms på en viss sträcka. Det är sällan särskilt noga när någon säger ”hundra meter”. 70 meter eller 120, det spelar ingen roll så länge som det inte blir en halv kilometer eller 30 meter i stället.

”Om ni går in i ett rum med syftet av att prata med en person. Brukar ni ta in hela rummet? Kommer ni ihåg möblemanget?”

Om syftet är att träffa någon kommer mycket av allt annat att gå mig förbi och det gör inget eftersom det inte är syftet. Möblemang och större generella saker kan jag antagligen säga något om.

”Trots att ert fokus inte var att memorisera eller att titta runt, hur mycket av rummet är ni medveten om ändå? Finns det en gräns till ert detaljseende?”

Det beror som sagt helt på vad jag har behov av.

”Vad anses vara rimligt "uttröttande"? Alltså vad brukar man förväntas kunna göra utan att bli så fruktansvärt trött när dagen är slut så att man knappt förmår sig att laga mat eller ta hand om sig själv?”

Det vill jag påstå är helt individuellt. Det du beskriver är rimligt för en del och att inte bli trött alls är rimligt och normalt för andra. För vissa är det normalt att vara trött i tre dagar när de har varit på fest en kväll och fått många intryck.

”Hur balanserar ni andra detta? Vad ska man acceptera och vad ska man försöka ändra?”

Mycket av det här kan du nog inte ändra på något dramatiskt sätt. Vad du däremot kan, är anpassa dina förväntningar på dig själv. Jag accepterar att jag har en massa ”brister” och lägger min energi på annat i stället.

Delar av det du skriver får mig att tänka autism snarare än adhd/add.

#1: Finns det något sätt att träna upp arbetsminnet? Eller tror du att det snällaste vore att minska förväntningarna som jag har på mig själv? Har du några tips på hur man kan underlätta med vertyg som papper och penna?

Nja, inte helt hundra. Jag stänger ofta omedvetet av alla intryck utom de som gäller precis det jag ”är ute efter”. Det blir för mycket annars. Samma sak om jag kommer in i ett nytt rum med nya människor. Jag har fullt sjå att hålla fokus på det jag är där för.
Om du går en promenad och någon skulle fråga om vägbeskrivning från var du kom, hade det varit svårt för dig att ge en tydlig beskrivning? Eller hade du kanske mest bara gett en riktning?

jag vet att jag är ungefär två meter och kan uppskatta hur många jag det ryms på en viss sträcka. Det är sällan särskilt noga när någon säger ”hundra meter”. 70 meter eller 120, det spelar ingen roll så länge som det inte blir en halv kilometer eller 30 meter i stället.
Hmmm okej låt mig förklara det på detta sättet. För mig är det svårt att ens uppskatta hur många "jag" det går på en sträcka. Särskilt eftersom det innebär också att man måste uppskatta hur lång mina metrar vore om jag låg ned och jag förstår inte riktigt hur människor gör det. Enda gången jag någonsin kan uppskatta en sträcka är när jag kör bil och har alla vägstolpar till hjälp. Mellan varje sådan är 50m om jag minns rätt. Finns de inte där däremot så har jag inget sätt att uppskatta avstånd (bortsett från hjälp med GPS). Jag har efter mycket övandet kunnat lära mig när man ska släppa på gasen och bromsa för att inte köra av en sväng, men jag kan ändå inte riktigt förstå hur stor marginal det skulle motsvara.

Om syftet är att träffa någon kommer mycket av allt annat att gå mig förbi och det gör inget eftersom det inte är syftet. Möblemang och större generella saker kan jag antagligen säga något om.
Okej säg att du jobbar och går till det rummet ofta, varje gång du går dit så är din uppgift att prata med en person. Kommer du bli medveten om allt i omgivningen om du regelbundet går dit trots att ditt fokus inte är att inta omgivningen?

Det vill jag påstå är helt individuellt. Det du beskriver är rimligt för en del och att inte bli trött alls är rimligt och normalt för andra. För vissa är det normalt att vara trött i tre dagar när de har varit på fest en kväll och fått många intryck.
Hmm.. Om jag formulerar mig såhär. I en funktionell vardag måste man kunna ta hand om sig, laga mat, städa osv efter en lång arbetsdag. Om man inte kan det så blir saker kaos, du tar inte hand om din hunger t ex. Vad ska man acceptera? Hur trött får man lov att bli? Hur ska man balansera det och hur får man omgivningen att förstå att det inte handlar om att man är lat? Sedan så är normen 8 timmars arbetsdagar och jobbar du inte 100% så får man inte full lön, vilket gör att man inte har råd med saker som andra har råd med. Man får inte förutsättningarna att alltid kunna prioritera det som ger mening i livet.

Hur går du tillväga när du accepterar dina brister trots att det kan finnas press och fördomar utifrån?

Delar av det du skriver får mig att tänka autism snarare än adhd/add.
På vilket sätt?
Mitt boendestöd har tidigare nämnt något om misstanke om autism men när jag tog upp det med psykolog och arbetsterapeut så sa de bara att jag inte gav dem "autism vibbar". Det de däremot kunde hålla med om är att jag verkar ha autistiska drag. Själv vet jag inte riktigt vad jag tror.

Tack för ditt svar :)

#2: ”Finns det något sätt att träna upp arbetsminnet? Eller tror du att det snällaste vore att minska förväntningarna som jag har på mig själv? Har du några tips på hur man kan underlätta med vertyg som papper och penna?”

Enligt vad jag har förstått går det inte att träna upp arbetsminnet, men det finns de som hävdar att det går. Det går att lära sig strategier för att använda arbetsminnet bättre.

Vore det jag skulle jag sänka förväntningarna och lära mig de strategier som verkar rimligt enkla i förhållande till vad de kan ge. Jag tycker det är orimligt att lägga massor av energi på att bli bättre på något som kanske inte lyckas i stället för att lägga mer tid på det jag redan är bra på.

Tyvärr är nog inte jag den bästa att ge råd om papper och penna. Jag använder det så lite jag kan. För mig är det mycket bekvämare att använda digitala hjälpredor.

Den enklaste formen av hjälp med papper och penna är att skriva ner saker du behöver komma ihåg. Handlingslistor, att-göra-listor, möten, födelsedagar och andra minnesvärda tillfällen. Ett annat typiskt exempel där arbetsminnet begränsar, är huvudräkning. Om det känns jobbigt räknar du på papper i stället.

"Om du går en promenad och någon skulle fråga om vägbeskrivning från var du kom, hade det varit svårt för dig att ge en tydlig beskrivning? Eller hade du kanske mest bara gett en riktning?"

Jag hade bara vänt mig om och pekat. 🙂 Nej, jag hade nog kunnat ge en någorlunda tydlig beskrivning av något som just inträffat.

"Särskilt eftersom det innebär också att man måste uppskatta hur lång mina metrar vore om jag låg ned och jag förstår inte riktigt hur människor gör det."

Nej, det är förstås olika svårt. Jag har väldigt lätt för många visuella saker. Allt jag tänker blir bilder i huvudet. Det gör det lite enklare att uppskatta sånt som jag kan se.

"Okej säg att du jobbar och går till det rummet ofta, varje gång du går dit så är din uppgift att prata med en person. Kommer du bli medveten om allt i omgivningen om du regelbundet går dit trots att ditt fokus inte är att inta omgivningen?"

Känner jag personen, och är bekant med ämnet vi diskuterar, kommer mindre av min uppmärksamhet att gå till det och mer till omgivningen. Till slut kommer jag att kunna vandra omkring i rummet i huvudet och titta på saker även när jag inte är där. Om någon frågar var X finns tittar jag efter i bilden i huvudet innan jag svarar. Jag lagrar information och kunskap som bilder i huvudet.

Om jag exempelvis ska laga en motor och vet hur problemet yttrar sig, kan jag köra motorn i huvudet och "se" vilka saker som kan orsaka problemet. Det bygger förstås på att jag vet på en grundläggande nivå hur en motor fungerar och kan lite generell vardagsfysik.

"I en funktionell vardag måste man kunna ta hand om sig, laga mat, städa osv efter en lång arbetsdag. Om man inte kan det så blir saker kaos, du tar inte hand om din hunger t ex. Vad ska man acceptera? Hur trött får man lov att bli? Hur ska man balansera det och hur får man omgivningen att förstå att det inte handlar om att man är lat? Sedan så är normen 8 timmars arbetsdagar och jobbar du inte 100% så får man inte full lön, vilket gör att man inte har råd med saker som andra har råd med. Man får inte förutsättningarna att alltid kunna prioritera det som ger mening i livet."

Vad ska man acceptera? En tydlig gräns sätts av faktum. Kan jag inte med rimlig ansträngning göra något är det enligt min uppfattning en begränsning jag måste acceptera. Du kan inte bestämma hur trött du får bli. Du blir så trött du blir och får anpassa dig efter det.

Samma sak gäller omgivningen. De får acceptera att jag inte har en viss förmåga. Att inte acceptera ändrar inget. De kan välja att uppfatta mig som lat, därför att de är okunniga, eller också tror de mig när jag förklarar hur det är. De skulle på samma sätt kunna säga att en person i rullstol bara är lat, men eftersom svårigheterna blir så konkreta är det svårt att blunda för dem. Man sitter inte i rullstol för att man inte har lust eller ork att gå.

Har man funktionsskillnader har man rätt till hjälp. Vilka rättigheterna är beror på vilka svårigheterna är. Med ADHD brukar man till exempel kunna få hjälp med praktiska saker som planering, exempelvis boendestöd. Kan du inte jobba 100 procent utan att bränna ut dig kanske du behöver bli sjukskriven (eller om det finns någon annan form av arbetsfrihet) på deltid. Eller också kanske du har ett arbete som inte är optimalt för dina förutsättningar. Med rätt uppgifter kanske du kan jobba 100 procent eller mer. Det gäller att anpassa livet efter sig själv, inte tvärt om.

*"Hur går du tillväga när du accepterar dina brister trots att det kan finnas press och fördomar utifrån?"

För egen del bryr jag mig inte så mycket om vad andra tror. Det påverkar mig inte mer än jag låter det påverka mig. De människor jag bryr mig om, och vars uppfattningar betyder mest, accepterar och förstår. De vet att jag inte ljuger. De vet att vissa saker är jag oslagbar på och andra riktigt kass. De får hela paketet och är okej med det. Jag är ju inte unik på det viset. Det gäller alla, inklusive alla medelmåttor som saknar styrkor och svagheter. 😉 Jag kan inte mäta andra med samma måttstock som jag mäter mig själv. Jag vet att 99 av hundra inte når till min nivå inom de områden jag är bäst på. Det kompenserar gott och väl mina svagheter.

"På vilket sätt? Mitt boendestöd har tidigare nämnt något om misstanke om autism men när jag tog upp det med psykolog och arbetsterapeut så sa de bara att jag inte gav dem "autism vibbar". Det de däremot kunde hålla med om är att jag verkar ha autistiska drag. Själv vet jag inte riktigt vad jag tror."

Ja, autistiska drag är det jag tänkte. Klumpighet och oförmåga att anpassa sig till omgivningen, exempelvis genom att reglera röstnivå och tonläge. Det är inget jag förknippar med ADHD (med hyperaktiviteten). Adhd-människor är ofta smidiga därför att de är vana att ständigt röra sig och använda kroppen fysiskt.

Det du beskriver behöver dock inte vara autism. Det finns ett eget namn på det. Dyspraxi. Det handlar om förhållandet mellan hjärnan och resten av kroppen, förmågan att styra sina muskler.

» Dyspraxi på Wikipedia

Enligt vad jag har förstått går det inte att träna upp arbetsminnet, men det finns de som hävdar att det går. Det går att lära sig strategier för att använda arbetsminnet bättre.
Hmmm det får mig lite att tänka på att man snackar om att träna minnet skulle minska risken att få Ahlzeimers, men sen är det ju skillnad på arbetsminne och minne. Dessa strategier är då penna och papper?

Jag tycker det är orimligt att lägga massor av energi på att bli bättre på något som kanske inte lyckas i stället för att lägga mer tid på det jag redan är bra på.
Det låter förnuftigt. Det känns väldigt onödigt att tvingas göra saker man inte är bra på bara för att "man kan". Har alltid haft svårt för matte t ex och i gymnasiet satt jag och räknade matte hemma varje dag. Trots det hann jag aldrig ifatt alla eleverna i den klassen som enbart räknade matte de 2 gånger i veckan som man hade mattelektion. Var alltid minst två sidor efter.

Den enklaste formen av hjälp med papper och penna är att skriva ner saker du behöver komma ihåg. Handlingslistor, att-göra-listor, möten, födelsedagar och andra minnesvärda tillfällen. Ett annat typiskt exempel där arbetsminnet begränsar, är huvudräkning. Om det känns jobbigt räknar du på papper i stället.
Okej då förstår jag vad du menar! Utan penna och papper hade jag aldrig överlevt haha. Det som däremot är extra jobbigt är just hur begränsat arbetsminnet är, skriver man inte ned något i samma sekund som man kommer och tänka på det så glöms det och blir aldrig av. Inte alltid man har papper och penna till hands.

Jag satt och funderade om mitt fungerande blivit värre på sistone. Minns i skolan att jag aldrig haft det så tufft som jag har det nu men sedan slog det mig. Visste väl det redan detta på sätt och vis men det slog mig hur stor impakt det egentligen har. I skolan har man alltid så tydliga scheman, hemma blir du tillsagd allt du ska göra. Det jag kämpat mest med…. Det är att förstå vad som jag behöver göra. Följa instruktioner har jag aldrig haft problem med, men att ge mig själv instruktioner verkar vara riktigt tufft för mig. Jag tror(?) att det är vanligt för Bokstavsfolk, men exakt hur mycket kan variera. Hade en konversation med en kompis som har autism och hon förklarade det väldigt väl:

En vanlig människa som behöver byta en glödlampa går och byter glödlampan.

För oss kan det bli riktigt jobbigt. Vi måste först förstå hur man byter glödlampan. Vad för typ av glödlampa ska man byta den med? Hur många vatt? Var köper man en sådan? Vi måste pallra oss till affären och orka och våga leta efter denna glödlampa trots att det kanske innebär socialt obehag och alldeles för mycket intryck. Sedan när vi köpt den så måste vi lista ut hur man skruvar loss den och sedan hur vi skruvar på den nya. Efteråt - vad gör man med den gamla glödlampan? Ska man återvinna den? Var gör man det?

Detta är så fruktansvärt relaterbart för mig och detta kämpar jag med när det kommer till allt. Ibland känns verkligheten svår att hantera för man vet inte var man börjar. Det blir bara en massa hjärndimma. Vad kan detta bero på? Har det med den begänsade arbetsminnet att göra? Vad tror du?

Jag hade bara vänt mig om och pekat. 🙂 Nej, jag hade nog kunnat ge en någorlunda tydlig beskrivning av något som just inträffat.
Åh vad skönt! Idag när jag skulle hämta en häst från hagen så jag tänkte jag att hon skulle vara på andra sidan hagen. Men hon stod precis framför mig. I och med min uppmärksamhet inte var riktat dit så missade jag henne helt, trots att hon är en 500kgs djur som är ganska svår att missa. I mitt fall hade jag inte haft minsta aning om var jag gått såvida jag inte använt all hjärnkraft till att komma ihåg det 😅

Känner jag personen, och är bekant med ämnet vi diskuterar, kommer mindre av min uppmärksamhet att gå till det och mer till omgivningen. Till slut kommer jag att kunna vandra omkring i rummet i huvudet och titta på saker även när jag inte är där. Om någon frågar var X finns tittar jag efter i bilden i huvudet innan jag svarar. Jag lagrar information och kunskap som bilder i huvudet.

Om jag exempelvis ska laga en motor och vet hur problemet yttrar sig, kan jag köra motorn i huvudet och "se" vilka saker som kan orsaka problemet. Det bygger förstås på att jag vet på en grundläggande nivå hur en motor fungerar och kan lite generell vardagsfysik.
Nej men vad häftigt! Jag kan någorlunda minnas bilder i huvudet men inte särskilt tydligt och sen krävs det också att jag vet hur det såg ut, alltså att jag måste ha registrerat hur det såg ut. Det lär jag inte göra såvida jag inte medvetet gör det. Stora saker går bara förbi mig och det är faktiskt riktigt frustrerande haha. Återigen det var ju riktigt coolt! Det måste vara väldigt händigt att bara plocka fram saker ur huvudet och veta vad som ska göras!

Vad ska man acceptera? En tydlig gräns sätts av faktum. Kan jag inte med rimlig ansträngning göra något är det enligt min uppfattning en begränsning jag måste acceptera. Du kan inte bestämma hur trött du får bli. Du blir så trött du blir och får anpassa dig efter det.
Jo självklart kan man inte bestämma hur trött man blir av att göra saker. Jag menade snarare: om du vet hur trött du blir av x eller y, hur trött tycker du att man ska låta sig bli? Ska man begränsa saker man låter sig utsättas för? Var tycker du gränsen går? Jag tycker ju inte riktigt att det är ok om man varje dag gör sig så trött att man inte orkar ta hand om sig själv eller något annat. Det slutar ju i dålig hälsa, man svälter sig, hemmet blir alldeles för smutsigt osv. Sedan kommer det ju finnas saker man måste göra oavsett hur trött det gör en och då finner jag det svårt att hitta balans och dela upp det i vad som vore rimligt för mig. Jag hyperfokuserar när jag gör saker och märker inte hur tiden går, hur trött och hungrig jag blir förrän jag "kommer tillbaka". Och då kan jag inte göra annat än att slockna och det verkar inte vara särskilt funktionellt.

Samma sak gäller omgivningen. De får acceptera att jag inte har en viss förmåga. Att inte acceptera ändrar inget. De kan välja att uppfatta mig som lat, därför att de är okunniga, eller också tror de mig när jag förklarar hur det är. De skulle på samma sätt kunna säga att en person i rullstol bara är lat, men eftersom svårigheterna blir så konkreta är det svårt att blunda för dem. Man sitter inte i rullstol för att man inte har lust eller ork att gå.
Jag håller helt med dig! Problemet är ju precis som du säger, det är lättare att ta till sig svårigheterna som medkommer hos en rullstolsbunden person. Du ser det rent visuellt och du är också medveten om vad det innebär att inte kunna gå eftersom det är en sån himla konkret sak som vi alla måste kunna. Men när det kommer till diagnoser så kan det ju vara jättesvårt att faktiskt till fullo förstå innebörden av en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det sitter i hjärnan så man ser inte det och om själv inte upplevt det så kan man inte alltid relatera. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga till alla som är på mig om att skaffa jobb. När jag förklarar att jag mår dåligt så tror de att jag mår dåligt för att jag är arbetslös. Det känns som att man är lat och man känner sig misslyckad när dessa kraven uppstår :(

Har man funktionsskillnader har man rätt till hjälp. Vilka rättigheterna är beror på vilka svårigheterna är. Med ADHD brukar man till exempel kunna få hjälp med praktiska saker som planering, exempelvis boendestöd. Kan du inte jobba 100 procent utan att bränna ut dig kanske du behöver bli sjukskriven (eller om det finns någon annan form av arbetsfrihet) på deltid. Eller också kanske du har ett arbete som inte är optimalt för dina förutsättningar. Med rätt uppgifter kanske du kan jobba 100 procent eller mer. Det gäller att anpassa livet efter sig själv, inte tvärt om.
Detta visste jag inte. Har oroat mig så för hur det ska bli när jag får jobb, jag vill inte konstant bli trött eller bränna ut mig. Det gör mig glad att dessa alternativen finns. Frågan är då hur man "bevisar" för arbetsgivaren eller vem det nu är som nestämmer sånt här, att man t ex behöver vara sjukskriven på deltid?

För egen del bryr jag mig inte så mycket om vad andra tror. Det påverkar mig inte mer än jag låter det påverka mig. De människor jag bryr mig om, och vars uppfattningar betyder mest, accepterar och förstår. De vet att jag inte ljuger. De vet att vissa saker är jag oslagbar på och andra riktigt kass. De får hela paketet och är okej med det. Jag är ju inte unik på det viset. Det gäller alla, inklusive alla medelmåttor som saknar styrkor och svagheter. 😉 Jag kan inte mäta andra med samma måttstock som jag mäter mig själv. Jag vet att 99 av hundra inte når till min nivå inom de områden jag är bäst på. Det kompenserar gott och väl mina svagheter.
Nej men vilket trevligt sätt att förhålla sig till :) Jag tror att för mig så är det väldigt svårt att acceptera mig själv och mina begränsningar för att det hindrar mig från att göra saker många andra inte har problem med. Det är svårt att acceptera att jag inte kan det när jag så gärna vill det. Hur känner du när det finns saker du vill men att dina svårigheter begränsar dig?

Ja, autistiska drag är det jag tänkte. Klumpighet och oförmåga att anpassa sig till omgivningen, exempelvis genom att reglera röstnivå och tonläge. Det är inget jag förknippar med ADHD (med hyperaktiviteten). Adhd-människor är ofta smidiga därför att de är vana att ständigt röra sig och använda kroppen fysiskt.

Det du beskriver behöver dock inte vara autism. Det finns ett eget namn på det. Dyspraxi. Det handlar om förhållandet mellan hjärnan och resten av kroppen, förmågan att styra sina muskler.

Jaha! Jag funderade på DAMP

När det kom till autistiska drag så var det för andra egenskaper. Bland annat har jag många gånger svårt att förstå skämt eller tolka vad andra menar, jag har svårare med att förstå hur saker fungerar och måste därför ha en tydlig och detaljerad beskrivning, jag har svårare för praktiska saker, jag har också det man hade kallat Special Intressen då jag kan verkligen nörda in mig på de sakerna. Då menar jag verkligen att jag kan prata om de sakerna i timvis bland annat. Men ja, jag vet inte särskilt mycket om autism så jag har ingen riktig åsikt, de verkade ju inte alls tro att jag skulle ha det.

Hmmm det får mig lite att tänka på att man snackar om att träna minnet skulle minska risken att få Ahlzeimers, men sen är det ju skillnad på arbetsminne och minne. Dessa strategier är då penna och papper?

De strategier jag tänker på är inte beroende av papper och penna. Det handlar i stället om att skapa bilder i huvudet och placera in det man vill minnas i bilden. Jag tror du kan hitta en del om du söker efter minnestekniker på Google.

Okej då förstår jag vad du menar! Utan penna och papper hade jag aldrig överlevt haha. Det som däremot är extra jobbigt är just hur begränsat arbetsminnet är, skriver man inte ned något i samma sekund som man kommer och tänka på det så glöms det och blir aldrig av. Inte alltid man har papper och penna till hands.

Har du oftast mobilen med dig? Använd den. Exempelvis som diktafon och spela in när du säger det du vill minnas. Lyssna och skriv upp eller "utför" det när du har tid. Har du en iPhone (går säkert i Android också, men jag vet inte hur) kan du göra många smarta hjälpredor med appen Genvägar. Du kan också diktera och få det transkriberat till text direkt och sparat i en att-göra-lista eller något dokument du använder för sånt.

I skolan har man alltid så tydliga scheman, hemma blir du tillsagd allt du ska göra. Det jag kämpat mest med…. Det är att förstå vad som jag behöver göra. Följa instruktioner har jag aldrig haft problem med, men att ge mig själv instruktioner verkar vara riktigt tufft för mig.

Det är ett typexempel på vad en boendestödjare kan hjälpa till med. Skapa scheman, listor, och annat som hjälper till att strukturera vardagen.

Om jag minns rätt har vi diskuterat såna listor och scheman här tidigare, för många år sen. Det går säkert att söka och hitta dem igen. De kan vara en bra början för den som har svårt att starta med ett blankt papper.

För oss kan det bli riktigt jobbigt. Vi måste först förstå hur man byter glödlampan. Vad för typ av glödlampa ska man byta den med? Hur många vatt? Var köper man en sådan? Vi måste pallra oss till affären och orka och våga leta efter denna glödlampa trots att det kanske innebär socialt obehag och alldeles för mycket intryck. Sedan när vi köpt den så måste vi lista ut hur man skruvar loss den och sedan hur vi skruvar på den nya. Efteråt - vad gör man med den gamla glödlampan? Ska man återvinna den? Var gör man det?

Jag förstår att glödlampan bara är ett exempel, men den sortens uppgifter trodde jag att alla på ett eller annat sätt fick lära sig under sin uppväxt. I hemmet när en förälder byter trasiga lampor. I skolan, exempelvis under hemkunskap, fysik- eller tekniklektioner. I andra situationer när det byts lampor. Kanske inte alla de moment du beskriver på en gång. Vid något tillfälle ser man hur man skruvar ur och i själva glödlampan. Vid ett annat ser man var nya lampor förvaras hemma och var man samlar de använda. Någon gång funderar man över vad det är för skillnad mellan olika watt-tal och kanske pratar om det med en förälder eller lärare. Senare, när man flyttar till eget boende, har man med sig det mesta av kunskapen och rutinerna kring lamp-byten. Det man behöver lägga till är kanske påfyllningen av det egna "lamp-lagret".

Detta är så fruktansvärt relaterbart för mig och detta kämpar jag med när det kommer till allt. Ibland känns verkligheten svår att hantera för man vet inte var man börjar. Det blir bara en massa hjärndimma. Vad kan detta bero på? Har det med den begänsade arbetsminnet att göra? Vad tror du?

Jag tycker det är svårt att säga var det kan komma ifrån när det gäller så konkreta uppgifter som lampbyten. Hur "hände" de här sakerna under din uppväxt? Var du aldrig med vid de tillfällena?

När det gäller mer teoretiska uppgifter, som jag inte kan associera med befintlig kunskap eller erfarenhet, kan jag känna igen din beskrivning av "hjärndimma". Jag behöver minst en känd referenspunkt för att lära mig nya saker. I skolan minns jag att kemi och matte var svårt av den anledningen. Där kom det så många nya begrepp med så få kopplingar till det jag redan kunde, och under så kort tid, att jag inte fick ihop det. Där spelade säkert mitt dåliga arbetsminne roll. Jag kunde antagligen inte hålla alla nya begrepp i huvudet samtidigt för att förstå helheten. Resultatet blev hjärndimma. 🙂

Med mer tid och bättre pedagogik är jag säker på att jag också hade kunnat lära mig räkna på molmängder, integraler och derivator, eller vad som helst annat. Förutsatt att jag såg en praktisk användning av det i mitt liv också. 90 procent av det jag inte lärde mig i skolan har jag aldrig behövt kunna. De återstående tio procenten har jag lärt mig själv när behovet uppstod.

Åh vad skönt! Idag när jag skulle hämta en häst från hagen så jag tänkte jag att hon skulle vara på andra sidan hagen. Men hon stod precis framför mig. I och med min uppmärksamhet inte var riktat dit så missade jag henne helt, trots att hon är en 500kgs djur som är ganska svår att missa. I mitt fall hade jag inte haft minsta aning om var jag gått såvida jag inte använt all hjärnkraft till att komma ihåg det 😅

Hur är det om du tittar på en tavla, eller ett fotografi? Vad ser du om du tittar i tio sekunder? Kan du berätta i stora drag vad bilden föreställer utan att titta på den?

Nej men vad häftigt! Jag kan någorlunda minnas bilder i huvudet men inte särskilt tydligt och sen krävs det också att jag vet hur det såg ut, alltså att jag måste ha registrerat hur det såg ut. Det lär jag inte göra såvida jag inte medvetet gör det. Stora saker går bara förbi mig och det är faktiskt riktigt frustrerande haha. Återigen det var ju riktigt coolt! Det måste vara väldigt händigt att bara plocka fram saker ur huvudet och veta vad som ska göras!

För mig och mitt liv är det väldigt bra och kanske en förutsättning. Jag kan ju använda det tvärt om också, så att jag bygger saker i huvudet och testar hur de fungerar innan jag sätter igång att göra det på riktigt eller gör en skiss.

Jo självklart kan man inte bestämma hur trött man blir av att göra saker. Jag menade snarare: om du vet hur trött du blir av x eller y, hur trött tycker du att man ska låta sig bli? Ska man begränsa saker man låter sig utsättas för? Var tycker du gränsen går? Jag tycker ju inte riktigt att det är ok om man varje dag gör sig så trött att man inte orkar ta hand om sig själv eller något annat. Det slutar ju i dålig hälsa, man svälter sig, hemmet blir alldeles för smutsigt osv.

Livet måste fungera. Det vill säga, du måste kunna ha ett bra liv de flesta dagar med det sätt du lever. Ett bra liv är inte att jobba fem dagar och sova bort två efter ansträngningen. Att ha en eller två dåliga dagar under en månad kan vara okej om det inte är olidligt jobbigt.

Med andra ord tycker jag inte att någon ska låta sig utsättas för vad som helst. Över huvud taget tycker jag inte att livet ska vara en händelse. Det ska vara en aktivitet. Något du aktivt söker, inte något du utsätts för på grund av vad andra bestämmer.

Sedan kommer det ju finnas saker man måste göra oavsett hur trött det gör en och då finner jag det svårt att hitta balans och dela upp det i vad som vore rimligt för mig.

Här borde du också kunna få hjälp. Kanske är boendestöd svaret på det också.

Det finns "måsten", men "oavsett hur trött det gör en" tycker jag låter svårt att acceptera. Har du något konkret exempel?

Jag hyperfokuserar när jag gör saker och märker inte hur tiden går, hur trött och hungrig jag blir förrän jag "kommer tillbaka". Och då kan jag inte göra annat än att slockna och det verkar inte vara särskilt funktionellt.

Hyperfokus är bra för att få saker gjorda. 🙂 Sätt en timer på exempelvis 40 minuter så att du återbesöker verkligheten ibland. Passa på att gå omkring och röra kroppen i en minut och drick vatten eller ät något så att du inte blir uttorkad eller energilös. Även bra saker kan överdoseras.

Jag håller helt med dig! Problemet är ju precis som du säger, det är lättare att ta till sig svårigheterna som medkommer hos en rullstolsbunden person. Du ser det rent visuellt och du är också medveten om vad det innebär att inte kunna gå eftersom det är en sån himla konkret sak som vi alla måste kunna. Men när det kommer till diagnoser så kan det ju vara jättesvårt att faktiskt till fullo förstå innebörden av en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det sitter i hjärnan så man ser inte det och om själv inte upplevt det så kan man inte alltid relatera. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga till alla som är på mig om att skaffa jobb. När jag förklarar att jag mår dåligt så tror de att jag mår dåligt för att jag är arbetslös. Det känns som att man är lat och man känner sig misslyckad när dessa kraven uppstår :(

När det gäller att andra ska förstå faller ansvaret i första hand på oss själva. Eftersom det inte syns måste vi vara väldigt tydliga med hur vi fungerar när vi kommunicerar med vår omgivning. När människor saknar kunskap gör de ofta antaganden baserade på egna erfarenheter. Det blir kanske bra i de flesta fall, men inte när deras erfarenheter skiljer sig radikalt från personen de gör antaganden om. Om deras erfarenhet säger att en person som inte gör något är lat, vilket självklart händer, blir det fel när det gäller någon som fungerar annorlunda.

Du behöver förklara för personer omkring dig hur du skiljer dig från dem.

Min dotter berättade en gång att hon var väldigt dålig på att springa motionsspåret i skolidrotten. Hon blev trött jättefort och var tvungen att gå den mesta delen. Problemet visade sig vara att när starten gick sprang hon så snabbt hon kunde, iväg från alla andra. Efter en minut eller så var all hennes ork så klart slut och kompisarna sprang förbi henne. Ingen hade sagt att hon behöver hushålla med energin och portionera ut den olika beroende på hur länge den skulle räcka.

På samma sätt var det med skolarbete eller vilken annan uppgift som helst. Hon gav det all energi hon kunde från start och tills hon stupade. En kvart in på lektionerna hade hennes prestationsnivå sjunkit från att vara väldigt hög, långt över de flesta klasskamraters, till nära noll.

Fundera över hur du fungerar, om du inte redan vet det. Skriv ner det om du behöver för att komma ihåg. Läs det för någon du litar på och be om synpunkter på din beskrivning så att den blir så tydlig som möjligt. Berätta för lärare, arbetsgivare, vänner, föräldrar, syskon, släktingar eller andra du behöver få bättre förståelse från. Påminn när det behövs. De är bara människor och glömmer precis som du och jag. Det är minst lika svårt för dem att förstå ditt sätt som det kan vara för dig att förstå deras.

Fundera också över vad din beskrivning av dig betyder för ditt liv och din syn på dig själv. Vad gör du idag som du borde göra annorlunda eller inte alls? Vad borde du göra som du inte gör? Vad behöver du för att må bra varje dag? Vad ska du undvika? Vad är du riktigt duktig på? Vad tycker du är roligt? Vilka aktiviteter försätter dig i hyperfokus? Är något av det ett yrke eller del av ett arbete?

Detta visste jag inte. Har oroat mig så för hur det ska bli när jag får jobb, jag vill inte konstant bli trött eller bränna ut mig. Det gör mig glad att dessa alternativen finns. Frågan är då hur man "bevisar" för arbetsgivaren eller vem det nu är som nestämmer sånt här, att man t ex behöver vara sjukskriven på deltid?

Tyvärr kan jag inte så mycket om det. Du borde kunna gå via vårdcentralen eller om du har någon kontakt inom psykiatrin.

"Bevisen" kan till exempel vara din beskrivning av dig själv. Det kan också finnas användbart material i din adhd-utredning eller i generella beskrivningar av vanliga svårigheter vid ADHD.

Nej men vilket trevligt sätt att förhålla sig till :) Jag tror att för mig så är det väldigt svårt att acceptera mig själv och mina begränsningar för att det hindrar mig från att göra saker många andra inte har problem med.

Du lider av samma svårigheter som din omgivning. 🙂 Skulle du betrakta dig själv likadant om dina svårigheter gjorde dig rullstolsburen?

Det är svårt att acceptera att jag inte kan det när jag så gärna vill det. Hur känner du när det finns saker du vill men att dina svårigheter begränsar dig?

Vilja och förmåga följs inte alltid åt. Det finns så mycket jag vill så jag skulle inte hinna allt ens om jag levde dubbelt så länge som alla andra. Jag försöker välja några av de saker jag både vill och tror att jag kan.

När det kom till autistiska drag så var det för andra egenskaper. Bland annat har jag många gånger svårt att förstå skämt eller tolka vad andra menar, jag har svårare med att förstå hur saker fungerar och måste därför ha en tydlig och detaljerad beskrivning, jag har svårare för praktiska saker, jag har också det man hade kallat Special Intressen då jag kan verkligen nörda in mig på de sakerna. Då menar jag verkligen att jag kan prata om de sakerna i timvis bland annat. Men ja, jag vet inte särskilt mycket om autism så jag har ingen riktig åsikt, de verkade ju inte alls tro att jag skulle ha det.

Nej, du kanske inte har autism. Så länge du inte upplever att du har den sortens svårigheter behöver du inte fundera över det. 🙂

Om ni går en promenad, brukar ni veta vilken riktning ni kommit ifrån och vad för saker ni går förbi?

Jag håller koll på riktning med hjälp av solen när jag går på nya ställen, jag håller tex koll på om solen var till höger när jag gick iväg efter en ny stig, så vill jag ta mig hemåt ska solen vara på vänster sida. Jag håller inte koll på vad jag gått förbi, ofta sjunker jag in i min egen lilla värld och registrerar inte ens omgivningen. Jag kan inte visualisera saker i huvudet så att försöka memorera en viss byggnad eller sten så jag kan leta efter den senare hjälper mig inte särskilt mycket, det är något jag kan känna igen när jag väl ser det men jag kan inte jämföra föremål mot en minnesbild.

Jag har en känsla av riktning, jag vet inte hur jag ska förklara den, men jag litar inte fullt ut på den så jag försöker ha något annat att gå efter. Det närmaste jag kan komma en förklaring är nog att en viss riktning känns rätt när jag försöker lista ut åt vilket håll något är, men det är inte särskilt exakt och försöker jag hitta rätt riktning för något som ligger rakt till väster om mig så kan jag lika gärna peka åt sydväst istället. Det är tillräckligt nära för att vara till hjälp men jag skulle aldrig lita på det fullt ut.

Hur vet ni avstånd utan linjaler och andra sätt att mäta? När andra säger att det är 100 meter, jag förstår inte hur långt det skulle motsvara i praktiken. Hur?!?!

Jag mäter avstånd i tid, vilket är lättare på lite längre sträckor. Jag vet att jag brukar gå 6 km/h, så går jag någonstans i min vanliga takt och det tar 10 minuter så är det drygt 1 km.

Om ni går in i ett rum med syftet av att prata med en person. Brukar ni ta in hela rummet? Kommer ni ihåg möblemanget? Trots att ert fokus inte var att memorisera eller att titta runt, hur mycket av rummet är ni medveten om ändå? Finns det en gräns till ert detaljseende?

Jag kan kanske komma ihåg större möbler och en ungefärlig placering, men jag skulle knappast kunna beskriva mer än ett par grejer efteråt. Det tar tid för mig att memorera ett rum eftersom jag inte kan ta fram en minnesbild av det efteråt, även om jag tittat runt noga och medvetet tagit in detaljer. Så här har jag inget egentligt svar. Jag vet inte om jag tar in detaljer eller inte eftersom jag ändå inte kan komma ihåg dom efteråt.

Vad anses vara rimligt "uttröttande"? Alltså vad brukar man förväntas kunna göra utan att bli så fruktansvärt trött när dagen är slut så att man knappt förmår sig att laga mat eller ta hand om sig själv? Hur balanserar ni andra detta? Vad ska man acceptera och vad ska man försöka ändra?

Sen jag blev utbränd har jag lärt mig att jag måste minimera det som gör mig utmattad, vilket är bland annat intryck. Jag kommer aldrig att kunna lära mig att klara av den mängd intryck jag gjorde innan utan jag måste anpassa mig till min nuvarande förmåga.

Jag använder musik eller hörselproppar för att stänga ute ljud. Jag undviker att åka buss i rusningstid. Jag planerar aldrig in mer än en krävande aktivitet per dag, som att gå till affären, umgås med någon, gå på ett möte osv. Saker som tröttar ut mig måste spridas ut så jag får tillräckligt med tid för återhämtning, annars orkar jag inte äta och får svårt att sova vilket bara gör min situation värre.

Det finns inget som säger att man ska klara av viss mycket, försöker man göra mer än man har förmåga att klara av så får man bakslag och till slut går man in i väggen. Man får istället anpassa sig själv och sin omgivning så gott man kan och inse att man inte kan göra allt man vill och det är okej.

Har du oftast mobilen med dig? Använd den. Exempelvis som diktafon och spela in när du säger det du vill minnas. Lyssna och skriv upp eller "utför" det när du har tid. Har du en iPhone (går säkert i Android också, men jag vet inte hur) kan du göra många smarta hjälpredor med appen Genvägar. Du kan också diktera och få det transkriberat till text direkt och sparat i en att-göra-lista eller något dokument du använder för sånt.
Bra idé! Får kika närmare på det, har nämligen Android.

Det är ett typexempel på vad en boendestödjare kan hjälpa till med. Skapa scheman, listor, och annat som hjälper till att strukturera vardagen.

Om jag minns rätt har vi diskuterat såna listor och scheman här tidigare, för många år sen. Det går säkert att söka och hitta dem igen. De kan vara en bra början för den som har svårt att starta med ett blankt papper.
Får be mitt boendestöd göra lite mer sådant här. Visserligen kanske man bara ska ta ett steg i taget - just nu försöker vi organisera hemmet. Men en stödlista för det mest basala i vardagen, kanske en daglig lista eller så. Låter intressant! Får försöka leta runt lite bland alla trådar och förhoppningsvis kanske jag hittar dem :)

Jag förstår att glödlampan bara är ett exempel, men den sortens uppgifter trodde jag att alla på ett eller annat sätt fick lära sig under sin uppväxt. I hemmet när en förälder byter trasiga lampor. I skolan, exempelvis under hemkunskap, fysik- eller tekniklektioner. I andra situationer när det byts lampor. Kanske inte alla de moment du beskriver på en gång. Vid något tillfälle ser man hur man skruvar ur och i själva glödlampan. Vid ett annat ser man var nya lampor förvaras hemma och var man samlar de använda. Någon gång funderar man över vad det är för skillnad mellan olika watt-tal och kanske pratar om det med en förälder eller lärare. Senare, när man flyttar till eget boende, har man med sig det mesta av kunskapen och rutinerna kring lamp-byten. Det man behöver lägga till är kanske påfyllningen av det egna "lamp-lagret".
Nej tyvärr inget jag fått lära mig. Tror det kan vara lite för att jag växt upp i ett traditionellt hem där man tyckt att sådant var "mansysslor" och att städa, stryka kläder och laga mat var viktiga för mig eftersom jag är kvinna. Var jag intresserad av "mansysslor" fick jag bara höra att jag inte var kapabel att göra sådant. Jag kommer ihåg väldigt lite från skolan när det kommer till tekniklektionerna dessvärre och kan inte minnas om vi faktiskt pratat om watt eller glödlampor.

Jag tycker det är svårt att säga var det kan komma ifrån när det gäller så konkreta uppgifter som lampbyten. Hur "hände" de här sakerna under din uppväxt? Var du aldrig med vid de tillfällena?
Jag blev ganska "avskräckt" från att göra mycket. Väldigt mycket blev också fel. Kombinera en traditionell sexistisk syn med pedanter så börjar man tvivla på allt man gör. Allt teoretiskt kan jag och är ganska bra på men så fort något blir praktiskt så låser det sig. Tror också att praktiska saker är svårare för att det involverar motorik och det fysiska.

Jag behöver minst en känd referenspunkt för att lära mig nya saker. I skolan minns jag att kemi och matte var svårt av den anledningen.
Matte är också något jag kämpat och fortfarande kämpar med så helt förståeligt! Där blir jag bara förvirrad!

Hur är det om du tittar på en tavla, eller ett fotografi? Vad ser du om du tittar i tio sekunder? Kan du berätta i stora drag vad bilden föreställer utan att titta på den?
Ser jag en tavla kan jag minnas och återberätta den i stora drag men kanske inte detaljerna. Denna videon är ett bra exempel på hur min perception "missar" saker ibland: https://youtu.be/vJG698U2Mvo

För mig och mitt liv är det väldigt bra och kanske en förutsättning. Jag kan ju använda det tvärt om också, så att jag bygger saker i huvudet och testar hur de fungerar innan jag sätter igång att göra det på riktigt eller gör en skiss.
Det låter faktiskt riktigt fantastiskt! Ser du dessa sakerna som du återkonstruerar i huvudet glasklart? Brukar saker du prövar i huvudet fungera i verkligheten?

Livet måste fungera. Det vill säga, du måste kunna ha ett bra liv de flesta dagar med det sätt du lever. Ett bra liv är inte att jobba fem dagar och sova bort två efter ansträngningen. Att ha en eller två dåliga dagar under en månad kan vara okej om det inte är olidligt jobbigt.

Med andra ord tycker jag inte att någon ska låta sig utsättas för vad som helst. Över huvud taget tycker jag inte att livet ska vara en händelse. Det ska vara en aktivitet. Något du aktivt söker, inte något du utsätts för på grund av vad andra bestämmer.
Detta låter som ett vettigt sätt att förhålla sig på, tack :) Det känns många gånger som att saker bara måste och allt tappar glädjen. Jag minns under gymnasiet, så fort jag kom hem slocknade jag i 3 timmar minst i sängen. Sen var det mat och läxor och säng igen. Däremot hade jag ändå det roligt på skolan och trivdes väldigt bra :)

Det finns "måsten", men "oavsett hur trött det gör en" tycker jag låter svårt att acceptera. Har du något konkret exempel?
Måsten som man måste göra trots att man är för trött: laga mat, handla mat om man inte har något hemma, tvätta kläder om man har slut på kläder, fixa avloppet om det är stopp, ta hand om sin hygien och omgivningen (är man för smutsig och hela huset kaos på en riktig dålig nivå så kan man ju må sämre av det), finns säkert mer som jag inte kan komma på nu direkt :)

Hyperfokus är bra för att få saker gjorda. 🙂 Sätt en timer på exempelvis 40 minuter så att du återbesöker verkligheten ibland. Passa på att gå omkring och röra kroppen i en minut och drick vatten eller ät något så att du inte blir uttorkad eller energilös. Även bra saker kan överdoseras.
Åh det har jag inte tänkt på! Är ju heller inte så bra att sitta still för mycket så bra idé, tack! Nu måste jag också bara komma ihåg att sätta timern och komma ihåg att den existerar haha

När det gäller att andra ska förstå faller ansvaret i första hand på oss själva. Eftersom det inte syns måste vi vara väldigt tydliga med hur vi fungerar när vi kommunicerar med vår omgivning. När människor saknar kunskap gör de ofta antaganden baserade på egna erfarenheter. Det blir kanske bra i de flesta fall, men inte när deras erfarenheter skiljer sig radikalt från personen de gör antaganden om. Om deras erfarenhet säger att en person som inte gör något är lat, vilket självklart händer, blir det fel när det gäller någon som fungerar annorlunda.
Det är sant! Jag tror också att det bara kan vara svårt att uttrycka sig så att andra förstår. När de själva, som du säger, har erferenheter som skiljer sig radikalt så kan de också inte alltid förstå vad man menar även när man försöker vara hur tydlig som helst. Försöker jag förklara för vissa så blir det bara "men jag kan det så då borde du också kunna!" Många gånger är det strider man inte orkar med och i slutändan får man skuld för att man inte kan uppfylla deras förväntningar. Jag måste nog jobba på självkänslan där!

Hon blev trött jättefort och var tvungen att gå den mesta delen. Problemet visade sig vara att när starten gick sprang hon så snabbt hon kunde, iväg från alla andra. Efter en minut eller så var all hennes ork så klart slut och kompisarna sprang förbi henne. Ingen hade sagt att hon behöver hushålla med energin och portionera ut den olika beroende på hur länge den skulle räcka.

På samma sätt var det med skolarbete eller vilken annan uppgift som helst. Hon gav det all energi hon kunde från start och tills hon stupade.
Detta är så viktigt och inget man brukar tänka på! Tack för den insikten. Detta sker ofta när jag hyperfokuserar så när jag "kommer" tillbaka slocknar jag och orkar inge längre ta hand om mig själv. Väldigt dysfunktionellt. Man måste lära sig det där med prioriteringar och rätt fördelning av "energi" till olika saker.

Fundera över hur du fungerar, om du inte redan vet det. Skriv ner det om du behöver för att komma ihåg. Läs det för någon du litar på och be om synpunkter på din beskrivning så att den blir så tydlig som möjligt. Berätta för lärare, arbetsgivare, vänner, föräldrar, syskon, släktingar eller andra du behöver få bättre förståelse från. Påminn när det behövs. De är bara människor och glömmer precis som du och jag. Det är minst lika svårt för dem att förstå ditt sätt som det kan vara för dig att förstå deras.
Väldigt hjälpsamt! Funderar på att skriva ned dessa ord som en påminnelse och hänga upp någonstans, det är så lätt att man glömmer saker som kommunikation. Man antar att andra förstår eller vet eller så tänker man själv inte ens på det. Jag får ta mig en funderare och skriva ner lite självinsikter :)

Fundera också över vad din beskrivning av dig betyder för ditt liv och din syn på dig själv. Vad gör du idag som du borde göra annorlunda eller inte alls? Vad borde du göra som du inte gör? Vad behöver du för att må bra varje dag? Vad ska du undvika? Vad är du riktigt duktig på? Vad tycker du är roligt? Vilka aktiviteter försätter dig i hyperfokus? Är något av det ett yrke eller del av ett arbete?
Jag tror mina värderingar kraschar med min kapacitet och därför blir det väldigt svårt för mig att acceptera mina begränsningar. Jag har inga krav på specifika saker men det jag vet jag vill göra med mitt liv är att uppleva saker. Ha så många upplevelser som helst! Leva och lära! Men med begränsad energi är det svårt, särskilt när allt är dyrt och det mesta är långt borta. Visserligen har jag ändå kommit långt och gör långt fler saker än vad jag gjort de närmaste 6 åren så jag får påminna mig själv och se det positiva, jag är ändå påväg. Tycker bara mest att begränsningarna ställer till det. Hade jag inte haft så stora svårigheter så hade jag bara kunnat gå ut och jobba nu direkt: spara ihop till en resa någonstans, spara ihop till ett eget hus där jag kan pyssla med saker, spara ihop till kurser jag vill gå, spara ihop pengar så att man kan gå på café några gånger om månaden och umgås med vänner, spara till concerter (har aldrig varit på en tidigare) och säkert hundra andra upplevelser som hade varit så roliga!

Men det jag behöver för att må bra är saker jag kämpar med dagligen som rutiner och att ta hand om min hälsa (nyttig mat, tillräckligt med sömn och motion). Jag tycker väldigt mycket är roligt men frågan är ju hur man fördelar allt så att orken också finns och att förväntningarna är realistiska. Jag har nog mycket jag gör som jag bör undvika, t ex att jag sitter uppe och grubblar istället för att sova. Eller att jag avbokar aktiviteter som jag mår bra av när ångesten kikar fram. Det jag kan säga med säkerhet som jag är duktig på är konst och där hyperfokuserar jag! Men att ha det som arbete känns för ostabilt särskilt när jag inte kan regelbundet göra konst, det händer mest i omgångar :)

Tyvärr kan jag inte så mycket om det. Du borde kunna gå via vårdcentralen eller om du har någon kontakt inom psykiatrin.

"Bevisen" kan till exempel vara din beskrivning av dig själv. Det kan också finnas användbart material i din adhd-utredning eller i generella beskrivningar av vanliga svårigheter vid ADHD.
Tack! Jag får skriva upp detta så att jag har det i åtanke när jag kan jobba igen :)

Du lider av samma svårigheter som din omgivning. 🙂 Skulle du betrakta dig själv likadant om dina svårigheter gjorde dig rullstolsburen?
Så sant så! Jag tror också att mycket kommer från vad jag vill men inte kan göra. Men det är också sant. Jag hade nog haft mindre krav om jag hade ett fysiskt handikapp.

Tack för alla bra tips och ursäkta att svaret dröjde, har haft mycket på sistone och ville sätta mig ned och skriva ett ordentligt svar :)

#6: Tack för svar!

Det låter som en fantastisk förmåga att kunna "känna" riktningar samt veta hur solen förhåller sig. Försöker jag tänka om solen är på vänster eller höger sida så förvirrar jag mig och blandar lätt ihop haha. Det där med att inte kunna visuallisera saker är tydligen ett spektrum och vissa kan föreställa saker glasklart som om de faktiskt ser sakerna medan personer som mig t ex får en bild som är ganska sådär och generell. Lite genomskinlig.

Väldigt intressant att mäta i tid! Jag gör det delvis, men bara när jag kör bil, vet t ex att 1m är 1km men jag har faktiskt inte tänkt på det eller tänkt att man kan använda det på fot!

Det låter som en väldigt smart sak du gör som känner till om dina begränsningar (intryck) och faktiskt respekterar dem så att du kan må så bra som möjligt och fungera. Jag kom ihåg för två år sedan så kmåkte jag till olika ställen varje dag och pushade mig sjölv till den gränsen att varje natt hade jag hjärtklappning och kunde ofta inte sova. Till slut svimmade jag. Gick inte in i väggen i alla fal, så himla jobbigt det måste varit för dig :( Hoppas det är bättre med dig i nuläget

Jag kom faktiskt att tänka på en väldigt cool sak! Det verkar som vi alla har väldigt unika men häftiga förmågor. Niklas som kan konstruera saker i sitt huvud och se lösningar och Namiko som kan känna riktningar!

För min del kan jag höra andras röster i mitt huvud väldigt likt till hur de låter i verkligheten. Jag kommer ihåg röster från flera år sen och kan fortfarande spela upp hur de låter. Kan göra detsamma med alla ljud, instrument osv. Kan höra en låt i mitt huvud. Men kan också komponera och skapa nya låtar. Intressant det där om hur olika vi fungerar :)