Förvirrad tjej, som behöver veta vad hon har rätt till och inte
Hej, jag är 15 år och fick för ca 1,5 år sen diagnosen ADD.
Jag har alltid haft svårt att koncentrera mig, lyssna, starta upgifter, avsluta uppgifter mm. Jag har alltid fått höra att det kommer försvinna när jag blir större, men det gjorde det inte. jag fick diagnosen Dyslexi i 5an,Då fick jag hjälp med läsa och skriva. jag fick även sitta med en speciallärare i matte, svenska och ibland engelska. skolan fungerade bra och jag började få bra omdömen.
när jag skulle börja 6 an bytte jag skola. där hade jag inga hjälpmedel förutom rättstavning, inläsningstjänst och extra provtid. efter ett tag insåg lärare att jag inte kunde gå kvar på spanskan då jag inte fattade ett skit. om jag knappt kan läsa och skriva på svenska och engelska hur ska jag kunna på spanska lixom. Detta gjorde att jag började på Sv/En.
jag hade även hamnat i en grupperad klass där jag kände mig utanför. detta kom fram i sluet av hösten på ett samtal om hur skolan ska kunna hjälpa mig. jag fick då byta klass till en klass där jag hade kompisar från min förra skola. jag trivdes väldigt bra. Jag började även få extra stödinsatser vilket hjälpte mig otroligt mycket. det började kännas som i 5 an igen. eftersom jag hade bytt klass hade jag två betyg mindre än alla. ( i min skola är det fyra klasser, på ht har två klasser trä-och syslöjd och den andra bild och hemkunskap sedan byter man nästa termin, klassen som jag bytte till skulle ha slöjd så det gjorde att jag varken fick betyg i hemkunskap eller bild) plus att jag inte hade moderna språk. Dock så fick jag sitta med en speciallärare på både svenska och matte. plus att jag hade två extra mattelektioner med henne efter skolan.
När jag började 7 an fick vi nya klasser. jag gillade min klass enormt och jag hade många nya kompisar. dock hade mins stödinsatser förutom extra provtid och inläsningstjänst och rättstavning. Detta gjorde det oerhört svårt. detta upptäckte min nya lärare tidigt och hon startade en utredning. under hela sjuan gjorde jag inte ett skit. Jag gjorde inga uppgifter. jag satt och omedvetet ritade på min mapp och var i mina egna tankar. sa läraren till mig gick det 10 sek sedan var jag inne i det igen. JAG ÖPPNADE INTE ENS BOKEN! Detta var enormt jobbigt för mig då det var pinsamt, men jag visste inte hur jag skulle kontrollera det. Jag märkte inte att jag var borta förens efter. Trotts detta gav skolan mig inga stödinsatser.
jag har alltid haft svår att fråga om hjälp och det är fortfarande något som jag kämpar med.
iallafall läsåret slutade med att min lärare gjorde ett mirakel när hon fick mig att halft göra en uppgift i svenska.
under sommarlovet fick jag diagnosen ADD. och jag började medicinera med Concerta under hösten.
min situation ändrades drastiskt. JAG GJORDE SAKER I SKOLAN!!! jag gillade nu att vara i skolan, jag var "normal" tyckte jag. jag märkte hur lärare anpassade undervisningen under dom första månaderna.
Här kommer min fråga, när jag fick diagnosen hade mina föräldrar (inte jag) ett möte med skolan om vad mina behov för stöd var. det vad jag vet dom kom fram till var att jag skulle få hjälp av en speciallärare att planera mina läxor, prov etc. Av någon anledning så slutade vi dock med detta i 9 an. min kompis fick nyligen samma diagnos men ett snäpp mildare, hon hade ett enskilt samtal med läraren där hon fick någon slags lista över vilka stödinsatser hon kunde få. Jag undrar varför jag inte fick det. Jag tycker att jag borde fått varit med, jag vill veta vad skolan kan hjälpa mig med. medicinen hjälper men jag känner att det finns andra svårigheter som jag måste tackla själv vilket tar tid och energi och försämrar mitt skolarbete.
Som jag nämnde tidigare har jag mycket svårt att fråga om hjälp. För någon vecka sen tog jag mig modet att fråga min mamma om jag fick börja med planeringen med specialläraren igen. hon mejlade läraren och jag var där idag. dock känndes det konstigt. jag fick en känsla av att läraren ksk inte riktigt tyckte att jag behövde det eller vad man ska säga. det var även mer " bristande" då vi endast prata om vilka prov jag hade, inte när jag ska plugga till dom och hur mycket vilket var det som jag behövde mest hjälp med.
på varje utvecklingssamtal frågar läraren alltid om jag behöver mera stöd etc, själv har jag aldrig vågat då jag 1 inte vet vad som finns och 2 jag vet inte vad jag har rätt till och om dom kommer säga nej. 3. jag har svårt att uttrycka vad jag behöver hjälp med, alt är alltid så rörigt och jag vet inte vad som är " normalt" och inte. jag hade tänkt att fråga nästa utvecklingssamtal men nu vet jag inte.
snälla hjälp mig // tjej som behöver hjälp
Det finns inget annat än att du pratar med din lärare som ju faktiskt har frågat.
#1: Jag vet det, men det är ju just det jag har svårt med. Jag känner att jag är jobbig på något sätt och ibland känns det som att jag blir dömd för att dom ksk inte tycker att jag behöver så mycket hjälp. jag har aldrig fått F även fast det är på hårstrån ibland. jag har relativt bra betyg med en medel på C. när dom frågar brukar dom säga " känner du att du får den hjälp du behöver?" problemet då är att jag inte vet vilken hjälp jag behöver, då jag inte vet vad som är "normalt" att ha svårt med. Glömde också säga att jag har någon form av social fobi (odiagnosiserad, men jag vet inte vad jag ska kalla det så) vilket gör att jag i sådana situationer slutar tänka och blir tyst eller säger ja.
Glömde säga att min mentor vart föräldraledig i våras, då fick vi en vikarie som var inte så bra. Sedan fick vi i början av nian en ny vikarie för henne som är super bra. Dock så är hon inte våran mentor utan en lärare som är super snäll och bra som jag har känt sen 7an därför känns det ändå tryckt, dock så gick hon in i väggen i våras och jag vill inte lägga någon press på henne om att jag behöver extra stöd.
#3: Tror du skulle ha bra hjälp om du fick en psykolog du kan prata med om vilken hjälp du skulle behöva för att hantera skola och vardagsliv på ett bra sätt. Kanske lättare för dig att prata med en psykolog online. Då har du inte stressen av att känna att den sociala pressen sätter i som vid personliga möte. Nu vet jag inte vad som gäller när man är under 18, men vanligtvis kan du gå snabb tillgång på tex mindler där det kostar endast 100 kr per behandlingstillfälle.
Det är superviktigt att du får all hjälp du kan få redan nu. Jag har fått min diagnos efter 55 år fyllda och tänker att livet kunnat ha varit lättare om jag varit lika ung som dig när jag fick en förklaring till vad mina problem handlade om.
Du har all rätt att må bra, det finns massor av hjälp att få. Förstår att det inte är lätt när man är ung att veta vilken hjälp som finns och vilken hjälp som passar dig. Därför är mitt bästa råd att få en psykolog som kan följa dig och ge dig råd kontinuerligt för att hitta rätt snabbt i livet. Be dina föräldrar hjälpa dig att boka en telefontid så snabbt som möjligt så kommer du att få hjälp utan att behöva oroa dig för att det blir en belastning för den som ska hjälpa dig.
Lycka till ♥️
#0: Du har beskrivit läget och dina svårigheter bra här. Skriv ut eller mejla det till specialläraren inför nästa möte. Det kan nog hjälpa henne att bättre förstå vilken hennes uppgift borde vara.
#5: riktigt bra idé!
#0: JISSES vad bra beskrivet!
Precis som ngn annan skrivit: Printa ut eller email'a detta. Den som INTE då vaknar upp ur sin vuxenslummer skulle rimligen inte ens märka av en high five…in the face….with a chair…;-D
Nä, men seriöst, du har ju noll problem med kommunikation. Du är supertydlig och välskriven så om du tycker att det är jobbigt så börja iaf med att se till att den person som SKA finnas där för dej får detta.
Var bor du? Du är ju 15 år och borde ha en jvla massa rätt till allehanda hjälp.
Hoppas ngn någorlunda stor stad för då finns iaf fler alternativ om det första suger.
Ang tal vs skrift, jag har inte direkt problemet som du beskriver, att det är jobbigt att prata med folk och "vara till besvär" men jag gillar ändå att skriva mer än att snacka för då hinner jag tänka efter, formulera så att jag medvetet säger det jag vill säga och inte svävar iväg ngnstans. Och så vet jag inte alltid i efterhand vad jag sagt och inte sagt och det är ju jobbigt när det är viktiga saker…
Jag tror på dej! Det ska bli intressant att få höra hur det går vidare.
Förhoppningsvis går det så bra att du inte ens kommer ihåg att använda det här forumet mer. =)
best of luck!
Starta ny diskussion