Jag fick mina diagnoser när jag var 30 (efter att ha bränt ut mig riktigt ordentligt två-tre gånger). Fick då Aspergerdiagnos (fanns fortfarande kvar då som diagnos innan de ändra) och ADD (samt lite annat).

Är tyvärr vanligt att få diagnos sent (speciellt som tjej är autismdiagnos svårt att få tidigt eftersom det skiljer så mycket mellan killar med autism och tjejer med autism och utredningen är oftast baserad på killar symptom).

#1 Ja så är det nog. Jag är så glad att kunna få mer hjälp nu i alla fall på universitetet och i vardagen. Och framförallt försöka förstå och acceptera mig själv mer.

#2: Det är en extrem lättnad att äntligen kunna förstå sig själv bättre och anpassa vardagen efter sina egna behov!

På vilket sätt har ni fått hjälp i vuxen ålder?

#4 Jag är ju ny på det här, men jag ska få medicin i januari för ADHD. Och på universitetet kan jag få längre provtid, talböcker och stöd inför praktik osv. Sen har jag redan en stabil kontakt med psykolog.

#5: Bra att du får stöttning och hjälp.

Det är svårt för omgivningen hur ADHD yttrar sig om det inte är utåtagerande.

Och kriterierna har säkert ändrat sig med tiden - vad har du problem med i stora drag?

Obs! Fundera först om du vill dela med dig - och skriv det så generellt som möjligt - har inget behov av att förhöra - vill bara få en uppfattning om hur det kan vara.

Måste vara en lättnad att bli hörd och sedd och inte bortviftad.

#4: För mig har mitt liv blivit lugnare och bättre, slipper mycket av min depression och ångest eftersom jag har lättare att säga nej till saker jag vet att jag inte orkar med eller klarar av.

Har haft kontakt med habiliteringen och bla gått på kurser för personer med autismdiagnos (där man kan få hjälp med olika saker tex hur man ska hantera sin energi samt träffa andra med samma eller liknande problem som en själv).

#0: Du fick dina diagnoser tidigt. 😉 Jag var nästan 50 när jag fick de diagnoserna. Fast jag hade inget dåligt liv innan och vore antagligen inte mogen att få diagnoserna när jag var i din ålder.

Skillnaden mellan ADHD med och utan hyperaktivitet (tidigare ADD), vilket brukar synas som utåtagerande, är ofta att utan extern hyperaktivitet visar det sig som inåtvänd hyperaktivitet. Tankarna rusar runt i huvudet oavbrutet utan att du kan stoppa dem. Det mesta du kan hoppas göra, är att vända dem åt samma håll genom hyperfokus på en specifik uppgift som är tillräckligt svår för att kräva all din uppmärksamhet. Så fort som du ägnar dig åt för enkla saker drar tankarna iväg och du uppfattas som tankspridd eller ofokuserad.

#8: Det är svårt att förstå hur hyperaktivitet upplevs eller om det bara är en metod man använder för att sortera ut.

Jag känner igen det riktade fokuset - att medvetet stänga ute allt annat och fokusera på en sak vilket skapar dramatik i hemmet.

Jag känner oxå igen alla tankar och alla idéer som finns i huvudet men som sällan förverkligas.

Efter en hjärnskada blev det svart och ingen aktivitet - så skrämmande att jag inte kunde sova.

Jag är van vid ett tankebrus och känner mig hemma idet.

Antagligen ligger jag helt utanför en diagnos men ändå intressant hur andra har det innanför pannan. 😊

#9: Påverkar ”tankebruset” dig positivt eller negativt på något sätt?

#10: Jag fick panik när det bara blev svart och då menar jag verklig panik.

Nu har jag fått tinnitus så det är iallafall aldrig tyst.

Jag tycker att jag numera har svårt att sortera tankarna de ligger som en grå massa å då är det negativt annars är tankebruset som sådant positivt.

Svårt att förklara.

Idag besökte jag sjuksköterskan och fick Ritalin, så det blir intressant att se hur det går :-)

Hoppas det blir bra. Vänta dig inte att märka positiva förändringar på en gång.

#13 Ja precis, det sa hon också. Och den kanske inte funkar alls. Det återstår att se :-)

#14: Bra att du är inställd på det. Min omgivning märkte skillnad långt innan jag gjorde det.

Förra veckan kom jag upp i 30 mg. Nu har jag haft yrsel en vecka. Idag är det väldigt jobbigt. Idag kom ssk och jag överens om att fortsätta en vecka till på 30 mg, och byta till något annat ifall det inte går över.

Har du märkt någon skillnad i ditt beteende?

#17 Ja kan kan hålla en tanke några sekunder längre än vanligt. Jag kommer ihåg vissa saker lite bättre. Annars märker jag inte så mycket själv. Min man säger att jag verkar lite lugnare. Jag är nog inte riktigt lika rastlös.

Okej, alltid något då. Rastlöshet borde vara skönt att slippa. 🙂

Nu har jag fått prova på medicinen ihop med en tre dagar lång hemtenta. Jag märkte ingen nytt alls i ett så pass krävande moment, men jag vet ju att det är låg dos. Men det är bra att veta i vilka situationer medicinen hjälpt och inte.

Jag har också fått beviljat stöd i skolan i form av längre tid med uppgifter, längre tid på salstentor med eget rum för och tentadator, få material inför föreläsningar i förväg, talböcker osv. Ifall det är möjligt, det bedöms efter varje situation. Så det känns skönt!

#20: Bra!

Jag är 42 år och fick min ast-diagnos för mindre än en månad sen… Känns sådär…. ADHD-diagnosen fick jag strax innan jag fyllde 30 år. Fick jobba hårt för utredning. ADHD-diagnosen har alltid känts rätt och har hjälpt mig enormt med att förstå mig själv och att få medicin förändrade mycket…

När det kommer till AST däremot är jag nog den ofrivilliga autisten… 😝😂😛🤣😂😁
Att de har tagit bort alla underkatigorier till Autism gör det ännu
Svårare att acceptera diagnosen…

Du har nivå 1 blablablaaa bla
Vad innebär det?
Att du har autism nivå 1 och blaaaa bla blaa bla
Det är fan inte lätt att vilja ha tydlighet nu när det bara finns "autism" eller "autism"
Efter tårar och tjat kom ett mummel om bla la blaaaa Asberger syndrom skulle det antagligen blivit om underkatigorierna funnit kvar… Men nu har man valt att kalla det autism blablablaaa blaaa

#22: Vad är det som gör att det känns svårt med autism-diagnosen? Den ändrar inte på din personlighet. I bästa fall kan den hjälpa dig förstå vad du är bra och dålig på.