Du bör ta kontakt med psykiatrin i din region. På 1177 skall de kunna hjälpa dig att komma till rätt mottagning.
Medicin eller inte kan bara en psykiater bedöma.
Det har hänt mycket på 10 år, du kanske skall göra en ny utredning.

Ny utredning var min tanke också.

Att beskriva det du skrivit i #0 kan vara en bra komplettering som bör påverka resultatet. Det är inte ovanligt att föräldrar (båda eller ena) har en avvikande uppfattning om hur barnet var under barndomen. Ibland kan det hjälpa att ställa ledande frågor till dem.

• "Kommer du ihåg att jag tog lång tid att lära mig läsa?"

• "Den där terminen jag hade så mycket frånvaro, då satt jag bara hemma eftersom jag mådde så psykiskt dåligt. Berättade mamma det?"

• "Jag gick visserligen ut gymnasiet, men minns du att jag gick ut med skräpbetyg?"

• "Du och jag satt hela somrarna och pluggade matte i låg- och mellanstadiet, har du glömt det?"

• "Mina lärare brukade säga att jag inte lyssnade eller kunde sitta still. Minns du?"

Utredarna ställer ofta öppna frågor som "Hur var X som barn?" eller "Hade X några kompisar?". Då är det väldigt enkelt för exempelvis en pappa som inte hade koll att svara "X var väl som barn brukar vara" eller "Jag tycker att X hade kompisar".

Dessutom är det inte ovanligt att föräldrar är lika sina barn, men outredda, och därför inte ser något som avviker från dem själva i barnen och tror att det därför är "normalt". Utredarna behöver bli bättre på att ställa kritiska frågor till föräldrar om det ska ha något värde för utredningen.

Finns det någon annan än föräldrarna som vet hur du var som barn kan de delta i utredningen. Mor- eller farföräldrar, gamla lekkamrater, kusiner eller så.