###

Vid tio års ålder tänkte jag redan på kroppsstorlek. Jag förstod hur andra såg på personer som låg över snittet av normal vikt. Jag kunde se hur barn i min ålder blev behandlade olikt andra på grund av deras vikt. Jag såg vart en persons sociala status låg på grund utav hur de såg ut.

Vid fjorton års ålder tränade jag sex dagar i veckan, jag vägde mig varje dag. Jag jämförde mig med alla mina vänner, och jag kände mig som en jätte. Jag var 169 cm och vägde 60 kg.

Jag vägde mig flera gånger om dagen. Rakade kroppen, tog en extra spring tur, hoppade över en måltid och vägde mig sedan igen. När vågen visade minus från min tidigare vikt gick det som en värme i mig. Jag kunde andas ut en stund.
Om vågen visade plus eller samma vikt som innan kände jag mig värdelös.

I äldre tonåren hetsåt jag. Jag försökte kräkas men jag fick aldrig till det. Jag åt och skämdes. I en period kunde jag inte tacka nej till mat eller godis. Under en senare tid gömde jag mig när jag vill äta godis eller något annat som ansågs onyttigt för att andra inte skulle se mig och tänka något negativt. Jag kände skam. Skam över mina bröst och lår som jag då tyckte var vidriga och feta. Skam över att jag ville äta, skam när jag inte hade förmågan att svälta mig, att jag var misslyckad. Jag hade inte förmågan att se hur min kropp verkligen såg ut, allt jag såg i spegeln var allt det där jag var rädd för att bli.

Åren där efter pendlade jag upp och ner i vikt. Svält, hetsätning om och om igen.

Efter några år gick jag in i väggen. Trettio år. ADHD. Medicin. Samtal.

Kraftig viktnedgång av medicinen för ADHD. Såg fördelarna med att inte bli hungrig av medicinen. Insåg att om jag håller mig sysselsatt så glömmer jag av att äta och det är ju inte lika illa som att aktivt stå och välja bort maten eller ljuga.

Tänker fortfarande på min vikt. Hetsäter om jag glömmer att ta min medicin. Kontrollerar min vikt. Kontrollerar mitt mat intag genom att äta en gång om dagen. Håller mig sysselsatt för att glömma av så att skammen blir mindre.

Jag vet inte vart jag platsar in i kategorierna av ätstörd och det borde inte spela någon roll, men det gör det svårt för mig att söka hjälp för jag vet inte vad jag ska säga eller be om.

Så om någon här har en tanke om vad det är som jag brottas med så hade det hjälp mig.

Jag är i en svacka nu, och har tappat mycket i vikt på kort tid. Både hemma och på mitt arbete tar dom kontakt med mig och frågar hur jag mår. Några har pratat om "vikt och mat", folk försöker bjuda mig på allt möjligt ätbart och jag får panik.

Jag ser mitt behov av hjälp men jag vet inte hur jag ska göra eller vad jag ska säga eller vem jag ska kontakta.