#0: Jag har ingen bokstavsdiagnos, däremot har jag en svår synskada.
Jag är enkelt sagt mer blind än seende men jag klarar mig så pass bra i vardagen att många inte märker att jag ser dåligt eller hur dåligt jag faktiskt ser.
Jag kan verkligen relatera till hur det är att ha en osynlig funktionsnedsättning.

Det kommer alltid finnas folk som har det lättare eller svårare än man själv. Det gör inte dina känslor, tankar eller upplevelser mindre värda och ska tas på lika stort allvar.
Jag menar, om du bryter tån så gör det ju inte mindre ont bara för att någon påpekar att du iaf inte bröt lårbenet. Du har ont i din stackars tå och har rätt att få den hjälp du behöver. 😊

En del folk verkar ha så otroligt svårt att sätta sig in i hur en annan persons funktionsnedsättning fungerar och påverkar ens vardag och liv i stort. Speciellt handikapp eller svårigheter som inte syns.
Tyvärr verkar det finnas på tok för många sådana hos F-kassan. 😔

Min bästa vän (som har ADD och andra psykiska diagnoser) får mycket hjälp att föra sin talan emot myndigheter som F-kassan och Arbetsförmedlingen med ett personligt ombud. Det personliga ombudet fick hon genom sin kommun. Har du kollat om det finns något liknande där du bor? Man brukar kunna hitta info om det på kommunens hemsida.

När det kommer till att acceptera sig själv som man är så kan det ta tid. Jag var lite över 30 innan jag på riktigt började göra det men så har jag ett rätt så trasigt förflutet.
Har du någon att prata med om såna här känslor och tankar? Kurator, terapeut eller psykolog tex?

Tillägg: En sak till bara. Gör inte om mitt misstag. Pusha dig inte för hårt. Lyssna på vad du och din kropp klarar av. Jag har bränt ut mig flera gånger och inget jobb är värt det. Var rädd om dig.

Jag kan förstå dina tankar. Jag har själv inte någon bokstavsdiagnos, men jag har PTSD och bipolär sjukdom och det är svårt att acceptera vissa delar. För mig är det snarare att jag mår "för dåligt" och alla andra med de här sjukdomarna kan ha ett normalt liv, varför kan inte jag det? Till saken hör att jag är väldigt ofta inlagd inom slutenvården. Och jag är så evinnerligt förbaskat trött på det. Men jag tror inte jag mår sämre än andra, för alla har ju rätt till sitt mående. Har själv fått mitt jämfört med andra (ja men tänk på kvinnorna i afrika, tänk på rumänska gatubarn osv) men hur i hela friden hjälper det mig med det jag hare en struggle med?

De flesta av dessa personer har ju sitt personliga helvete, där en hel del förmodligen är "friska" för att FK säger att de är det Det är fruktansvärt. Jag kan i vuxen ålder inte föreställa mig hur det känns att inte bli tagen på allvar i sin problematik. Okej mamma skäms över mig och vägrar låtsas om att jag mår som jag gör, men det är ju inte riktigt samma sak.
Problemet är ju att det riskerar att göra allt värre. Ju mer man går med det själv, desto mer kommer det börja bita in i ens vardag. Man behöver ju hjälp för att hantera skiten,
och mående kan aldrig jämföras ditt för sånt går inte att mäta.

Hur man slutar känna sig som en attention whore, jag slutade känna mig så när jag började få adekvat vård. Helt plötsligt var det någon som såg min problematik, som lyssnade på vad jag sa och sompå något sätt verifierade min rätt att må så här jävla dåligt. För det är inte konstigt att jag mår skit med mina diagnoser och min uppväxt. Det skulle vara konstigare om jag mådde bra.

Så summa summarum, bra vård är guld. Att få sina problem sedda och få verktyg hur att arbeta med det är en lättnad. Ja, man mpr kanske inte bättre (jag gör det inte) men det känns som om man kan skymta en väg vid horisonten.

#0: Ett handikapp avgörs inte av en diagnos. Olika personer kan ha olika handikapp med samma diagnos. Vi är olika. För någon kan en skavande tvättrådslapp i tröjan orsaka större svårigheter än ett förlorat ben för någon annan.

Jämför dig inte med andra. Dina egna upplevelser är det enda du kan jämföra.