Min son har autism och språkstörning. Hans liv är inte sämre än någon annans. Snarare tvärt om skulle jag tro. Det går inte en dag utan att han skrattar mycket. 🙂

Vi har alltid varit öppna med hans diagnoser. Alla vi känner och har att göra med känner till dem och försöker hjälpa till. Han går i en skola för barn med autism och får hjälp med sina svårigheter. Ingen har någonsin retat honom. Kompisarna tycker om att vara med honom och han trivs väldigt bra med sitt liv. Tandläkare och läkare anpassar sig efter honom och hans behov.

Utgå inte från att folk är idioter. Då blir de det. Hjälp dem att förstå ditt barn i stället.

#1 Ja, nej ja vill inte ändra på mitt barn. Det är alla andra jag är rädd för. Har läst om hur personer med autism blivit behandlade i skolan och fortfarande blir. Såg en artikel här på iFokus nyligen om nån som i princip fick sparken från sitt jobb för att de tyckte det var dags att bli frisk nu.

Men tack för dina ord!

Jag tror att du behöver stöd och hjälp. Om du är ledsen och orolig och inställd på att allt kommer att gå åt skogen för ditt barn så kommer det att genomsyra ditt beteende mot ditt barn, och ge negativa signaler till omvärlden.
Jag har all förståelse för hur du känner just nu, men jag lovar dig att du kan hitta styrkor hos ditt barn och många positiva saker. Och som sagt var, var öppen. Om man saknar ett ben eller en arm så är det mycket synligt, så osynliga handikapp får man berätta om själv. Barn blir ofta oroliga och osäkra när de stöter på avvikelser, det behöver inte vara ren elakhet. Information är alltid bra och där skall ditt barns lärare kunna vara ett stöd.
Ta reda på om det finns stöd för dig också. Endera enskilt eller också en stödgrupp där anhöriga kan få prata av sig och få tips och stöd av varandra.

#2: Jag tror som Sindri, att du kan behöva hjälp för dig själv. Om du umgås med andra föräldrar med autistiska barn kommer du att se att det inte behöver vara så komplicerat. Det är ingen stor sak att berätta för andra att ens barn har autism och förklara vad det betyder för en given situation. Exempelvis att det är viktigt med tydlighet och framförhållning, att han kan behöva gå undan när det blir för många intryck, att det kan vara knepigt med mat som är blandad eller använder hörselkåpor när det är mycket ljud i klassrummet. Det mesta är anpassningar som även andra barn kan behöva eller må bra av. 🙂

Det nämndes något om föräldrarutbildning så det ser jag fram emot i så fall. Jag vill gärna ha stöd i detta.

#3 Som sagt, jag skulle inte ändra på nånting. Hen har otroligt mycket styrkor, och så vidare, det är att andra ska behandla hen illa när hen absolut inte förtjänar det. Det är den tanken som är jobbig. om det Kommer hända Någon gång, för folk är idioter, och jag kan inte vara där och skydda och hjälpa.
Att anpassa skolgång osv är en självklarhet kan man tycka, ändå hör man om föräldrar som får kämpa för att få det de och barnet har rätt till med skolan.

#4 Ja, barn är en sak. Hen har kompisar på förskolan, är omtyckt där och det funkar ju just nu till stor del för att hen är liten fortfarande. Det ställs ju mer krav ju äldre man blir, och just nu är det vuxna som borde veta bättre som jag oroar mig för. Men kanske egentligen bättre ta den sorgen är den kommer men jag verkar inte funka så.

#5: Försök att föregripa dålig behandling som beror på okunskap genom att informera föräldrar och kompisar innan de gör bort sig. Berätta vilka diagnoser barnet har, hur det tar sig uttryck och vad de kan göra för att underlätta eller undvika vissa situationer. Vi har alltid mötts med uppmuntran och stor förståelse av sånt. 🙂

#6 Ja självklart. Är inte jätteorolig just nu för föräldrar och kompisar, mer hur skolgången kommer att bli.
Hen börjar förskoleklass till hösten, skolan passar långt ifrån alla som det är och jag hör så mycket om hur föräldrar får kämpa för att få några som helst anpassningar. Jag tror nuvarande är kanske bra på det men vi har lite funderingar på att byta skola.

För övrigt hittade jag den här namninsamlingen för en rättvis skola, om nån vill skriva på

https://www.skrivunder.com/enskolaforalla?uv=42894684

#7: Be att få träffa åtminstone lärare innan förskoleklassen startar så att du får berätta om barnet och vilka behov du uppfattar att det har. Kommunikation brukar vara avgörande för att få rätt hjälp.

#9 Ja, det ska vi göra. Men skolan betalar ju eventuella extra resurser, klart de vill komma undan så billigt som möjligt. Om de kan sätta in en 19-åring som just gått ut Barn och fritid på gymnasiet istället för en som har kompetens för just det ditt barn behöver, så gör de nog det är jag rädd. Om jag förstått det rätt räcker inte den 19-åringen om barnet behöver specialkompetens, skolan har skyldighet att ordna det men det är där man kan få kriga. För det kostar dom pengar.

Sen funderar vi lite på att byta skola, av flera olika skäl. Hur ska man veta om det är bättre att stanna på den skolan vi har eller om den vi funderar på att byta till kanske är bättre? Borde finnas yelp för skolor.

#10: Om du får kontakt med andra föräldrar i ditt närområde vars barn har samma eller liknande diagnos så kan du säkert få mycket bra feedback från dem hur de upplever att deras barns skolor har varit mer eller mindre tillmötesgående osv.

#10: I många fall kan rätt 19-åring göra stor skillnad för barnet. Hittar de en med egen diagnos, eller med närstående med diagnos, kan de ha stor förståelse för svårigheterna och vara ett bra stöd. Kanske till och med större än en person med utbildning, men utan egen erfarenhet. Sen beror det förstås på vad barnet är i mest behov av för hjälp.

Helt klart är i alla fall att de som är proaktiva och berättar vad de behöver generellt sett får bättre hjälp än dem som inte gör det. Skolorna vet att de föräldrarna kommer att göra allt de kan för att få vad de har rätt till. Se till att få träffa både rektor och lärare. Vi brukade ofta träffa alla barnets lärare, inklusive mentor och rektor. Vanligtvis var de tacksamma och nyfikna.

I ett eller två fall ordnade vi ett speciellt föräldramöte där alla föräldrar som var nyfikna kunde komma och lyssna när vi berättade om diagnoserna, barnet och de särskilda behoven. Vi har även skrivit brev och mejl till alla föräldrar på förskolan. Då fick vi fantastiskt mycket uppmuntran och frågor från föräldrar som gärna ville bemöta barnet på bästa sätt.

Skolverket har massor av statistik över skolor. Jag ska se om jag hittar en länk. Ofta har kommunerna det också. De som bor i eller omkring stora städer brukar ha gott om skolor att välja mellan. Vi bor norr om Stockholm och har nästan alltid fått bra stöd av skolorna.

Nedan är länken till Skolverkets statistikdatabas. Det finns massor av statistik där. Bland annat resultat av föräldraenkäter (se bifogad bild för exempel). I brist på föräldrar att fråga brukar de ge en bra bild av skolorna. Ta fram statistik för de skolor du funderar över och jämför dem.

» Sök statistik om förskola, skola och vuxenutbildning - Skolverket

Även Skolinspektionen har statistik:

» Statistik från Skolinspektionen

Där kan man exempelvis se om de har fått klagomål på skolan och vad det ledde till.

#13, #14

Tack! Perfekt

#1: Dessvärre är det ju inte alla människor som kan eller ens vill ta till sig informationen hur mycket man än förklarar! Vissa fattar inte ändå och dömer en!

Härligt för er att allt fungerar så bra med er son! 😀👍 Tyvärr är ni nog ganska ovanliga som får så mycket förståelse, stöd och hjälp! Det är långt ifrån alla som har det så!

#16: Vad andra kan eller vill ta till sig låter vi inte påverka oss. Det ser vi som en svaghet hos dem och det drabbar inte oss när vi inte bryr oss.

Du har nog rätt i att vi är ett lyckligt undantag. Dels är vi själva mycket insatta, har mer erfarenhet än de flesta och kan tala för oss och våra barn. Dels ser vi till att hålla alla vi bedömer behöver det insatta och kunniga om våra barn.

TS här, kan uppdatera lite. Barnet började ju då förskoleklass och hamnade verkligen på rätt ställe! Superbra, empatisk lärare som föreslog att vi skulle ha möte en gång i månaden för att stämma av eftersom hen har en generell språkstörning och inte pratar så mycket.
Så det är jättebra! Hen verkar trivas, verkar hitta sina sätt att ladda batterierna när det blir mycket och så.

Jag gick också en utbildning via BUP om autism vilket ökade min förståelse ännu mer.