Jag har just gått igenom en adhd-utredning och väntar nu på återkoppling, som är om en vecka.
Är det bara jag som tycker denna väntan är helt olidlig? Känner mig nervös och stressad över vad svaret ska bli. Ifrågasätter allt jag sa och gjorde under utredningen, trots att jag sa det jag ville och var mig själv. Men så svårt läsa av utredarna och de där testerna ska vi inte prata om (sällan känt mig så korkad 😅). Pappa ställde, efter lite övertalning, upp på anhörigintervju. Men han är 76 år och tror inte på att ADHD finns öht och än mindre att jag skulle ha det, så försöker mest att inte tänka på hur den intervjun gick 😬 Eller vad han fyllde i i skattningarna…
Lite kort bakgrund så är jag 44 år och för 15 år sedan tog jag mod till mig att ta upp mina tankar kring ADHD med min dåvarande läkare. Han var överläkare inom psykiatrin i Lund och sa (med stor pondus) att har man klarat grundskola kan man absolut INTE ha ADHD. Detta slog verkligen undan benen på mig och åren efter blev närmast en sorgeprocess. Knöt sig i magen så fort jag hörde ADHD nämnas. Så mitt ganska dysfunktionella liv med psykisk ohälsa, korta anställningar, trasiga relationer, avbrutna utbildningar och en vardag i kaos har gått sin gilla gång, och alla tankar på ADHD har jag bestämt lagt åt sidan.
Så döm av min förvåning när jag i februari fick en ny läkare som bara sådär frågar "Men varför har du aldrig gjort ngn npf-utredning?" Som om det vore det mest självklara. Och efter lite möten och journalgenomgång fick jag ett brev hem i slutet av april att jag kommer bli kallad för utredning av Cereb i Malmö. Shocken håller fortfarande i sig och det känns helt overkligt att jag (jag!) har fått denna möjlighet.
Men tvivlet finns kvar, jag kan ju INTE ha ADHD. Det har jag övertygat mig själv om i 15 år, och nu kanske allt ändras på drygt 2 månader!
Hur kände ni andra i väntan på diagnos, osäkerhet och tvivel? Eller var det självklart vad utredningen skulle landa i?