NPF barn och hopplöshet
Hej, egentligen vet jag inte varför jag skriver här, kanske i hopp om att någon har det exakt eller nästan likadant och kan förstå hela vägen, inte bara förstå litegrann och säga att "det löser sig"…. inte "du är så stark du fixar detta galant" inte "vad kan jag hjälpa till med?"med undermeningen "allt utom att avlasta dig genom att ta hand om ditt barn en stund"
Missförstå mig inte jag älskar mitt barn (båda mina barn förstås!! ) men jag hatar de situationer vi hamnar i pga hans diagnos, att han mår dåligt pga den, att jag inte har svar på hur man ska göra jämt, att jag inte förstår jämt. Jag klarar inte alltid att ta konsekvenserna av att säga nej, att bli kallad alla fula ord på jorden, få blickar av hat och att inte få trösta när han är ledsen…
Jag är som sagt ensam vuxen i hushållet, varannan vecka bor lillebror med oss också vilket är ganska hopplöst i sig, farandet mellan föräldrar alltså och mycket skulle nog vara lugnare om vi inte hade ett varannan vecka liv. För det blir det för alla även om det bara är ett barn som far…
Jag känner en hopplöshet idag. Vi har fått bekräftat ADHD , dock inte skriven diagnos på det…troligen finns det något inom autism också. Mediciner testas och gör livet värre i stort just nu, man vet ju för sjutton inte vad som är diagnosen och ad som är medicinen!!
Han är 11 snart…och jag är glad om han kommer till skolan en dag i veckan!! Och från myndigheters håll känns det som om ALLT ligger på mig. Att jag inte gör tillräckligt för att få dit honom… Jag har försökt och jag har flaggat sedan han BÖRJADE skolan men det är först nu efter i våras när han inte längre ville åka till pappa som de på riktigt börjat engagera sig. Men då främst för att sonen sagt att pappa varit fysiskt på honom. Hans sätt att tillsut skrika "jag vill inte mer" Han har sagt i många år att han inte vill vara hos pappa, att pappa är dum osv men det där skyddsnätet som ska finnas finns tyvärr inte när mamma o pappa inte tål varann, då tror alla myndigheter och skola att det bara är därför och att det enbart handlar om en lojalitetskonflikt. Självklart finns det en sån, men samtidigt måste man väl ändå lägga krutet på barnets mående, konflikt eller inte.
Innan var det bara på mina veckor han inte "skötte" skolan och det hette att jag bara mjäkade och ursäktade honom, att han bara var trotsig och att pappas hårda sätt var bättre för honom.
Jag hävdade och hävdar att det handlar om trygghet, att våga släppa och vara den han är när han är hos mig. Och att alla turer hit och dit med upplägg i skolan, bestraffningar (tagit ifrån chromebook t ex) medicinutprovning, soc inkolling och samtal… Inte ett dugg konstigt i min värld att han slår bakut!
Som sagt själv är jag nu i ett hopplöst tillstånd, jag är superstark och har världens tålamod men det tryter för mig också nu, jag mår inte bra. Jag har dessutom fått en arbetssjukdom och min arbetsgivare önskar bara att jag försvinner snarast möjligt då jag bara är en kostnad numer. Att ha detta emot sig också blir för tungt och jag HAR INGEN ANING om vart jag ska vända mig för stöd? BUP erbjuder inget, vi har ingen diagnos skriven så nån LSS lär väl inte heller vara aktuell? Jag har sökt läkare för att ev få en sjukskrivning iaf, hinna andas lite och mina fina föräldrar vill hjälpa så mkt de kan men dom är trots allt gamla och sjuka och när inte jag orkar mitt barns diagnos gör de det än mindre.
Jag börjar såhär, skulle kunna skriva miltals men tänker att det kan vara någon som tar bollen o svarar och så är ett samtal igång istället. tack för att du läst :)
Usch, fy fan rent ut sagt, för din situation. Det låter verkligen tufft, jag förstår din hopplöshetskänsla.
Bara lite lösa "tänka högt"-tankar: Om din son har en diagnos, ADHD så ska ni väl kunna få hjälp genom BUP? Eller vem skriver ut medicin? Och de borde väl i så fall utreda om det finns mer som autism.
Bestraffningar tror jag som du, att det får nog bara motsatt effekt. Din son kan ju inte hjälpa hur han är "kopplad", men det jobbiga är ju att hitta lösningar/anpassningar som funkar. Det är nog så frustrerande och man behöver mycket tålamod.
Tycker inte det låter konstigt alls om din son kom iväg till skolan när han var hos pappa. Han hade inget val då, nu är han lite äldre och kan säga ifrån. (För övrigt, om pappan varit på sonen fysiskt så borde han ju inte vara där ändå. Har barnen samma pappa?)
På facebook och instagram finns det en grupp som heter Rätten till utbildning: En skola för alla. Där kanske du kan få tips och stöd vidare.
Jag önskar dig lycka till i alla fall, för vad det är värt.
"I'm too old for this shit."
Det är vanligt att barn beter sig olika hos föräldrarna, liksom i skolan och på andra ställen. Om en förälder ställer högre krav kanske barnet klarar av det där och då men i stället slappnar av och kraschar när det kommer till den andra föräldern. Det finns det många som kan vittna om.
Det är inte konstigare än att vi kan gå på ett gympass och ge allt vi har under en timme, men sen saknar energi att ens laga middag när vi kommer hem. 🙂 Det är självklart att vi har en viss mängd energi att hushålla med. Gör vi inte det tar den slut i förtid.
Barn (och många vuxna) med diagnoser, särskilt ADHD, är i regel usla på att veta var gränserna går. De behöver mycket hjälp av sin omgivning att tänka på att inte ge 300 procent av sin energi direkt.
De behöver också mer och oftare tid till återhämtning, exempelvis genom att lämna klassrummet och sätta sig på en lugn plats och tanka ny energi (kanske med en mobil eller platta). Barnet behöver veta att det är okej att gå ifrån när som helst och vart det kan gå. Det ger lite välbehövlig trygghet.
Om andra föräldern tycker allt fungerar bra kanske barnet ska vara där mer. Antingen blir allt frid och fröjd, eller också kraschar barnet till slut så att andra föräldern får se hur det kan vara när inte allt går på räls.
Det låter som om ni skulle behöva få eventuella diagnoser på papper. Det är i praktiken det som gäller för att få den hjälp man har rätt till. Det finns undantag men de är inte så många.
Bestraffningar fungerar inte. Belöningar när barnet lyckas med saker är mycket bättre. Att ta bort dator, iPad, eller vad det nu är, kan bli dubbelt dåligt eftersom många barn med särskilda behov använder dem för att varva ner. Att ta bort dem kan vara som att bestraffa ett misslyckande (vilket i sig själv är ett straff som barnet känner nog så väl) med att ta ifrån barnet sin medicin. Ogenomtänkt.
Barnet gör inte det som är dåligt med avsikt. Inget barn vill misslyckas. De gör så gott de kan med det de har. Barn som misslyckas ofta behöver få sina krav sänkta så att triumferna blir fler än misslyckandena. Det är viktigt att de känner att de gör bra saker och är bra på många grejer. Fira alla segrar. Man kan inte fira för ofta. 🙂
Går han i en vanlig skola? Får han den hjälp han behöver? Har de förståelse för hans svårigheter? Anpassar de skolarbetet efter vad han klarar av? Har de tillräckligt mycket personal?
Låt inte din arbetsgivare skrämma iväg dig. Se till att få sjukskrivning och den hjälp du behöver. Med vissa diagnoser (autism) kan du ha rätt till ersättning för arbete du måste lägga på ditt barn och som gör att du inte samtidigt kan arbeta. Under perioder kan den tiden vara omfattande. Med tiden brukar behovet minska.
Om möjligt, försök hitta på saker som både du och ditt barn gillar, och som inte innehåller några krav. Gör dem ofta så att ni får roliga stunder ihop. Har han ADHD kan ställen som Leos Lekland och Jumpyard vara bra. Där får han gör av med mycket energi på ett sätt många tycker är roligt.
Gå på muséer Om ni gillar det. Med diagnos på papper får en vuxen följa med barnet (det kallas ledsagare) utan att betala inträde på många muséer. Det brukar också gå att få slippa köa till attraktioner på nöjesparker. Gröna Lund, Legoland och Cosmonova har vi bland annat varit på och gått in bakvägen överallt.
Ge inte upp. Det blir bättre när du kommer underfund med de möjligheter som finns. Med diagnosticerade barn kan man få gå utbildningar i hur det är att vara förälder till barn med särskilda behov. Det brukar också finnas möjlighet att träffa och prata med andra föräldrar i samma situation. Det brukar ge enormt mycket. I stället för att klaga över hur jobbigt allt är brukar man kunna skratta tillsammans och se det dråpliga i många situationer samtidigt som alla direkt förstår vad man pratar om.
#2 Förlåt om det blir OT men det här med ledsagning och gå förbi i köer och så, hur "bevisar" man diagnosen?
"I'm too old for this shit."
#2: Tack så väldigt mycket för svar och många tips!!
Gällande den andre föräldern är att bo där inte ett alternativ, han har inte träffat honom sedan mars i år och vill inte heller. Där är soc inkopplat, jag har varit tydlig med att det är upp till pappan att vara den som initierar att reparera relationen, inte sonen. Båda barnen har samma pappa .
Skolan håller på med att testa anpassningar men när jag inte får dit honom så är det svårt att veta om dom funkar…
#1: Hej tack för ditt svar :)
jo vi har kontakt med BUP och de har en eventuell utredning för autism på gång, vi sulle börja med att dämpa rastlösheten med ADHD medicin upplever dock att det blir värre? iaf impulserna och aggresiviteten) .
Han utreddes 2018/19 till en viss punkt, man sa tidigt klockren ADHD men sedan hände nåt och jag fick bara till mig att han har en uppmärksamhets/koncentrationsstörning som berodde på konflikten mellan oss föräldrar och de inte kunde göra mer då. Nu i våras när skolan också sa att de tror på en diagnos gick pappa äntligen med på att söka ny kontakt med BUP (jag har försökt innan ) så vi är nya där så att säga men åter fick man höra klockren ADHD och troligen autism.
#5: en vanlig bieffekt av adhdmedicin är irritation, ilska, nör det lämnar kroppen.
Mycket illa att dom inte gjorde full utredning innan medicin, för om dom nu ska utreda mer får han ändå inte medicineras under utredningen!
#3: Visa upp utredningens slutsatser.
#4: Vad är huvudskälet när han inte går till skolan?
#7 tänkte om man kunde få ett intyg eller så.
"I'm too old for this shit."
#9: Vi fick ett på habiliteringen men det försvann ganska snabbt. Det finns inget officiellt såvitt jag vet.
#0: Förstår precis hur du har det. Har det likadant här hemma.
Jag har fyra barn med autismdiagnoser, och ett femte är under utredning. Det är tufft, och vi har bråkat med skolan i alla år. Vi blev tillslut tvungen att koppla in både soc och skolinspektionen. Jag har dock den fördelen jämfört med dig, att vi är två.
Jag är gift med barnens far och han drar minst halva lasset. Jag jobbar heltid och maken har arbetsskadelivränta, så han har fått dra mycket själv, men jag har även varit tvungen att vabba en hel del. Nu är jag sjukskriven på heltid sedan januari, då jag kollapsade helt, pga av ena sonens drogmissbruk, han tog till drogerna när ADHD medicinerna inte fungerade, jag orkade helt enkelt inte mer.
Du vill inte att jag skall säga att allt blir bra bara du är stark och håller ut, och det tänker jag inte göra heller. Det är omöjligt att säga på förhand hur det skall gå. Det kan gå jättebra och det kan gå käpprakt åt helvete.
Jag är ledsen att jag är såpass rak och inte försöker släta över något. Men jag tror det är bättre att vara helt ärlig på den punkten. Jag antar det värsta, då blir jag inte besviken om det inte går som jag vill.
#5 Har han Autism så skall han inte ha centralstimulansia. Det är inte alls bra för barn med autism. Det fick vi reda på när sonen flyttades från BUP till vuxenpsykiatrin.
Att jhan inte går till skolan är inte alls ovanligt om han har autism. Min ena dotter har inte varit i skolan alls under trean, fyran och halva femman. Andra terminen på femman fick hon diagnos, och då sattes det in anpassningar. Det är inte alls ditt fel att han inte vill gå till skolan, det är diagnosen. BUP eller habiliteringen borde kunna skriva ett intyg, så du slipper få problem med både skolan och soc.
Hoppas att både du och sonen får den hjälp ni behöver. Jag vet mycket väl hur jobbigt det är när skolan motarbetar en.🌺
#8: Han är extremt omotiverad och sedan de tog hans chromebook i våras har han tyckt att de är idioter. Han har fått en bra resurs men om inte han är med faller det och när det är en speciell vikarie går han gärna dit, annars inte. Men skolan ändrar så mycket hela tiden och har ställt för stora krav (inte kunskapsmässigt utan funktionsmässigt) på honom för länge, eftersom de inte lyssnat förrän strax före sommarlovet och han förknippar skolmiljön med elände, misslyckande och tråkigheter. Det har funkat toppen när resursen flyttat honom från skolan och jobbat i andra miljöer, vilket jag tjatar om att de måste ta till sig.
Jag har pratat med rektorn senast idag och centrala elevhälsan är kontaktad (tillslut efter mitt tjat!!) där jag vet att de har kanonbra kunskap om att vända "hemmasittare" jag ville gärna att detta kom in INNAN han blir hemma helt. Känns bra!!
#11: Jag ser tydligt att jag inte ska klaga ;) tack för ärlighet jag håller med!! Sedan är det skillnad att peppa varann osv och enormt stor skillnad beroende på vem som säger något också :)
Även om ni är två så det är det ju sjukt tufft när man hela tiden måste slåss för sina barns och sin egnas rätt till rätt hjälp!!
![[Jibbe]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Hej! Jag är ny medlem här, har inte hunnit göra iordning min profil ännu men ska ta mig tid till det så fort som möjligt.
Nu handlar inte detta om mig själv men vill kort säga att jag har levt med ADHD och PTSD sedan 5 års ålder.
Har väldigt mycket erfarenheter och kunskaper
Inom just detta.
Skulle nog säga att jag har mer koll på läget än vad en läkare mm har då vi vet hur mycket brister det finns i vården , speciellt när ADHD och medicinering är mycket inviduell.
Jag skulle bli oerhört glad om du kunde skriva ett pm till mig så jag kan få stå till tjänst!
Anledningen till just PM är att jag är nybörjare här samt att vissa saker skriver man bara inte rätt ut, det går även emot min moral som är en kod jag levt efter sedan 13 års ålder
Mvh😊
#11: Jag såg att jag kanske var lite otydlig i mitt förra svar :
Nu är jag sjukskriven på heltid sedan januari, då jag kollapsade helt, pga av ena sonens drogmissbruk, han tog till drogerna när ADHD medicinerna inte fungerade, jag orkade helt enkelt inte mer.
Sonen började inte med drogerna i januari, utan han har ett mångårigt tungt missbruk bakom sig. Han blev inlagd på sjukhuset och höll på att förlora livet i en överdos i början på December ifjol. Sedan dess fick vi "bråka" med soc att de skulle lägga LVM på honom och skicka iväg honom. Det skedde i januari, och då när han var omhändertagen och jag kund lämna över ansvaret till andra, då slappnade jag av och kraschade av utmattning. Han har tagit droger sedan 16 års ålder.
Idag är han 22 och nykter sedan April 🙂
#14 Jovisst är det tufft även om man är två, men det är betydligt värre om man är ensam.
- Redigerat 2022-10-01 11:15 av Draken
Ni kanske kan flytta till Åland där man kan få rätt till hemskolning.
Det kan vara bra till en början åtminstone så att pressen minskar på honom att han måste iväg till en stressig miljö varje vardag.
#13: Här kan du lyssna lite på vad Bo Hejlskov och Ulrika Aspeflo säger om bestraffningar och belöningar för barn med NPF.
Starta ny diskussion