Min man och jag vill verkligen skaffa barn om inte allt för lång tid. Vi har gemensamt flera diagnoser som skulle kunna anse kan vara ett hinder för graviditet och föräldraskap. Jag har en reumatisk sjukdom och min man har en inflammatorisk tarmsjukdom, som båda behandlas med tunga mediciner. Detta i sig utgör ett hinder för graviditet just nu eftersom jag inte får bli gravid samtidigt som jag tar dessa läkemedel och jag kan inte göra uppehåll förrän jag är någorlunda stabil i mina värden, så oavsett vilket är detta något vi väntar på. Jag har haft hög inflammation i 8 år och det har precis börjat gå ner med hjälp av en ny medicin. Min man har även narkolepsi
till följd av svininfluensavaccinet och vi har också ytterligare flera andra mindre allvarliga somatiska diagnoser som kan spela roll gällande genetik.

Min man har även ADD och jag har ADHD, bipolär sjukdom samt autism nivå 1 bland annat. Jag har just nu aktivitetsersättning och ska snart börja på daglig verksamhet. Om ett år fyller jag 30 och då är planen att istället ansöka om sjukersättning. Min man arbetar heltid och han har aldrig behövt några insatser för att få arbetslivet att fungera. Vi har båda insatser i övrigt inom psykiatrin (jag även via habiliteringen) i form av samtalskontakt och arbetsterapeut.

Med andra ord finns det många saker som står i vägen för oss och som självklart kommer göra det svårare att skaffa barn. Men vår allra högsta önskan är att få bli föräldrar. Framförallt är det min oro över att min autismdiagnos ska sätta käppar i hjulen. Jag vet inte riktigt hur samhället ställer sig till att man skaffar barn med så många bekymmer. Jag har exempelvis aldrig arbetat till följd av mina problem och jag funderar över hur försäkringskassan ser på att man skaffar barn då. Tanken är att min man i så fall ska ta all föräldraledighet så att vi kan vara hemma båda två, vilket skulle underlätta.

Hela livet har jag velat bli mamma och jag är rädd att behöva ge upp den drömmen på grund av allt detta. Är det någon här inne som varit i en liknande sits och har några tankar att dela med sig av? Vet någon vem man kan diskutera detta med eller vilka insatser och vilken hjälp som finns att få? Jag känner mig väldigt självisk som vill skaffa barn trots alla besvär, men samtidigt tror jag verkligen att vi hade kunnat bli jättebra föräldrar både trots och tack vare allt vi varit med om. Vad tänker ni kring detta?