Det är jättebra av dig att du vill ta tag i detta ordentligt nu. Det är redan ett stort steg på vägen!

Jag har märkt att det varken är enkelt eller realistiskt att försöka förändra något där och då när man är uppe i 100/100 ilska, utan viktigare och mer framgångsrikt att skapa en plan för vad man ska göra NÄR det händer, eller hellre, när man börjar märka att det är påväg att hända.

Jag tycker att denna är super på att förklara! Det handlar om dåliga vanor, men det är ju en dålig/ohälsosam vana att ha problem med emotionell kontroll och det fungerar likadant. https://www.psychologytoday.com/intl/blog/fixing-families/201712/how-break-bad-habits

Så kort och gott: Identifiera vilka triggers som finns, förebygg det som går, ta en timeout innan det blir helt utom kontroll, ersätt med någonting bättre och produktivt, gå tillbaka till det du behöver göra om det var något.

Det är bra om du kan sätta dig ner med din pojkvän och prata om detta ordentligt så att ni kan komma fram till gemensamma lösningar och se vilka förväntningar ni har.

Om han berättar hur detta får honom att känna kan det vara en bra motivation för förändring, ungefär som att man i den extrema ilskan kan låta bli att kasta sin telefon tvärs över rummet med full kraft för att man vet att den är dyr och man skulle behöva köpa en ny ;)

"Om jag blir förbannad och säger att jag vill göra slut blir han väldigt ledsen, orolig och sårad. Jag vet även att jag ångrar mig och mår dåligt efter detta i efterhand." Så att ha en liten livlina/tråd tillgänglig när det blir mycket.

Personligen så har jag också haft otroligt mycket problem med ilska kring min hunds drag i kopplet eller envishet vilket lett till mycket tjat, bråk, nedstämdhet och hopplöshet.

Det som har varit framgångsrikt är att helt enkelt komma på en plan inför när det händer och hålla koll på mina ilskenivåer. "Nu känner jag att jag börjar tröttna". Då tar jag till ett bättre alternativ, såsom att ta fram godis för att få hans uppmärksamhet mer, ge längre koppel, ta en lekpaus, lugnt korrigera att "nu räcker det, nu ska vi gå lugnt", bestämma mig för att inte låta mig bli arg för att han inte kan hjälpa det eller lugna honom överlag genom att till exempel sätta honom ner och stå och titta på omgivningen en stund.

Om det är en riktig skitdag vilket händer ibland så vänder vi hem och så håller vi oss till endast mycket korta promenader just den dagen. Hellre det än att totalt explodera och bråka oss igenom längre promenader.

Jag vet att det är möjligt att gå DBT som används för borderlinepatienter och det kan man göra även utan en borderlinediagnos! Dock så vet jag inte hur tillgängligt det är. https://www.socialstyrelsen.se/kunskapsstod-och-regler/omraden/evidensbaserad-praktik/metodguiden/dbt-dialektisk-beteendeterapi/

Börja med att höra av dig till vårdcentralen eller psykiatrin, skulle jag säga! Eftersom du redan har kontakter på vad jag förmodar är en psykiatri skulle du kunna höra av dig där och fråga vart man kan vända sig.