vad levande du berättar, tack för att vi får ta del av din livs-historia.

Jag skulle vilja kommentera, att jag känner igen det där med att inte kunna knyta an, för att man redan från början känner att någonting inte stämmer.

FÖr min del, så har jag själv fött min dotter, men det blev väldigt dramatiskt, med ett akutsnitt, en månad för tidigt.

Hon skrek, på nätterna, tills hon var 4 månader. Men jag fick aldrig ögonkontakt med henne, hon krampade av kolik och hade även ep-anfall, bara små, men i alla fall, var det jobbigt för oss bägge två.

Hon har aldrig tyckt om att bli fasthållen, så när hon var trött, så tog hon av sig alla kläder utom blöjan och somnade på golvet, med trasmattan som täcke.
Hon kunde välja att ligga bakom min rygg och pilla, men jag fick själv inte ta i henne.

Om andra barn tittade på henne, så slog hon dom, redan som 1-åring. Jag fick alltid vakta henne. Jag insåg att det var mitt ansvar och kunde aldrig sitta ner och prata med andra föräldrar på öppna förskolan. Jag har fått höra i efterhand att dom var imponerade av att jag tog mitt ansvar och inte bara gav upp.

Hon har inte kunnat verbalisera sina känslor, men har fått gå kurser för att bli verbal istället för fysisk och självdestruktiv när hon blir känslomässigt engagerad.

Jag VET att detta inte är enkelt. Hon har ADD, men nu i efterhand, när jag vet att flera på hennes fars sida är autistiska, så kanske det är en släng av det också. I alla fall så funkar hon relativt ok, nu. Sköter skola, har extrajobb, har vänner osv.

Det är bara jag som fortfarande får en släng av sleven ibland, men nu är det OCKSÅ, positiva möten vi har, så nu är det litet jämnare, då orkar man litet mer.

Väldigt intressanta berättelser, från er båda. Och jag känner igen mig i mkt.

Det är inte lätt att knyta an till barn, när de tar avstånd från en på det sätt som dessa barn ofta gör.
Jag trodde i flera år då min äldsta dotter föddes at tdet var ngt galet med mig, att jag var en dålig mamma - eftersom min dotter inte ville "veta av" mig. Inga kramar, knappt då hon slagit sig. Inga pussar mer än för sakens skull, det var en kul grej man gjorde ett tag.

Än idag, då hon är femton år har jag mkt svårt att visa henne med handling hur mkt jag älskar henne. För det gör jag. Men hon visar så tydligt att hon tar avstånd från kroppskontakt, som hon alltid gjort. Men jag försöker. Och först då hon är vuxen kommer jag veta om jag lyckats eller ej.

#0 Så jag kan förstå att man inte alltid kan ge det där svaret, att man aldrig skulle vilja ha vissa saker ogjorda. För det är skittungt. Och man får så dåligt samvete för att man inte kan ge det där rungande NEJ, man önskar att man kunde. Men man är inte mer än människa…
Du har ändå gjort allt för henne, som stod i din makt och det är inte alls "illa pinkat"! Alla barn har inte sådan tur, att föräldrarna gör det som behövs/krävs.

Tack för era gripande föräldraberättelser!

Vänliga hälsningar

Niklas

Tack för era kommentarer!

Jag kände mig ochså så som en dålig mamma och alla tittade på mig som om jag var det. Jag minns när jag skulle hämta henne på dagis och hon ville aldrig följa med hem. Jag fick tvinga med henne under gråt och bråk…varje dag……!!! det var fruktansvärt och det måste ju vara mitt fel när hon inte ens ville följa med mig hem!

Detta var innan diagnosen var klar när den kom kunde jag släppa alla sådana känslor:det var en befrielse!!

tack goda gudinna, för diagnosernas-förklarings-modell, så man kan släppa litet grand av sin självrannsakning

Så fint ni berättar! Tack för att ni delar med er.

Känner igen mig i en del av det ni skriver.

Har läst era inlägg. är själv mamma till en kille som var hyperaktiv, impulsstyrd och kicksökande. Han var väldigt kelig av sig, men hade bara tid att sitta i knät en halv minut. På sin höjd. När han var liten innebar alla förändringar konflikter. I princip. Som mamma var det inte mycket jag förstod, trots att jag själv arbetade med barn. Även om jag kände/trodde/visste att jag gjorde rätt var jag nästan alltid osäker, och ibland blev det väldiga konsekvenser av ett förfluget ord eller en töjd gräns (som jag ibland inte ens förstod var en gränstöjning). Jag har lärt mig mycket genom årens lopp, och delar gärna med mig av goda råd. Ett är att aldrig räkna framgångar i resultat utan i hur mycket du har kämpat. Jag har samlat en del goda råd på min hemsida för den som vill kolla:

www.livetsunder.se. Klicka på länken "Goda råd" så kommer du dit.

#7: Tack för tipset!

(TExten på sidan är högerställd och bara lite av skärmen används. Det kanske är medvetet gjort.)

Vänliga hälsningar

Niklas

#8: Nej, det är inte medvetet gjort. Jag har gjort hemsidan i min gamla dator och med hjälp av Frontpage, men nu när de flesta har nya datorer med bättre upplösning lägger sig texten där, och jag är inte så duktig på att göra hemsidor. Det har varit lågprioriterat att försöka fixa till det. Och dem som jag känner som är duktiga har inte så mycket tid i sina liv att det blir av att de hjälper mig. Och de som lever på att göra hemsidor är vansinnigt dyra. Vad tyckte du om råden annars? Jag kan fundera på om det kanske är lite förmätet att slänga ut råd på det viset, fast jag tänker också att det är erfarenheter som jag har fått på vägen, och alla erfarenheter och kunskaper får ju ett större värde om man delar med sig av dem.

Jag tycker att det är bra att du delar med dig av din erfarenhet. Var och en får ta till sig det han vill. Om jag inte tyckte det skulle jag inte driva diskussionsforum. :-)

Vänliga hälsningar

Niklas

#7 Där är du… bara måste säja; Hejsan! :)