jag avskyr mig själv… på alla plan

men sen har jag också ångest, panikattacker och deppression.. plus ev. borderline

Jag tror det handlar om att man ofta har så dåligt självförtroende just pga att man aldrig passat in, eller ofta känt sig så annorlunda och vetat att man inte är som alla andra. Då blir det nog ofta också att man rackar ner på sig själv på utseende och annat också.
När man kanske ofta fått höra hur mkt man inte duger eller liknande, så är det inte så jäkla konstigt att man till slut tycker att man bara är skit. Men ingen är bara skit. De flesta är ganska bra och fantastiska - på olika sätt. Även vi.

Efter att jag började medicinera för nu ganska många år sedan släppte det ganska mkt, och jag började inse att jag nog duger som jag är. Efter att jag gått igenom hela mitt liv och benat ut allt som hänt… För efter diagnos och med medicin började jag ju förstå saker. Hur andra fungerar och hur andra måste ha sett mig. Men också fick jag en förståelse för att jag är som jag är, inte dålig/sämre utan bara annorlunda.
Jag har tex en gång i tiden känt mig fruktansvärt värdelös som inte klarat av olika sysslor. Jag jobbade med en tidning för ett antal år sedan, och kunde inte riktigt klara av att göra det som jag borde (säga nej, hålla tider etc) och pressen från andra gjorde att jag gick ner mig totalt, och bristen på stöd från "arbetsgivaren" gjorde att jag gick rätt in i väggen och jag var helt övertygad om att jag var värdelös. Jag var på väg att göra något mkt dumt en tid för att jag kände mig förrådd, uthängd och ja, värdelös.
Men efter en tid, då jag blivit av med jobbet, så förstod jag att jag inte hade en chans att klara det jag gjort utan medicin, och har nu insett att jag är bra på det jag gör, men inte utan medicin.
Man måste komma över tröskeln och inse sina begränsningar och styrkor, och jobba utifrån det. Idag hade jag absolut klarat av ett liknande jobb, nu när jag vet hur jag funkar och vad som krävs för att jag skall må bra. Man lär så länge man lever…
Jag har också en ganska klar syn på mitt eget utseende och vet att även om jag aldrig kommer att klassas som vidare vacker, så duger jag ändå. Jag har lärt mig att strunta högaktiningsfullt i vad andra anser om mig, min vikt, mitt utseende osv. Jag är inte "nöjd", men tycker inte det är viktigt längre.

Vi må vara annorlunda, många sidor är högt olämpliga ur de "normalas" synvinkel, men många sidor är enorma styrkor.
Så har man dåligt självförtroende, så finns det hjälp att få! Peppning av kompisar, peppning av andra i samma situation, terapi och annat (ex mediciner).

Vi är inte fel/dåliga, vi är bara inte som alla andra - och ibland så måste jag säga: Tack gode gud för det! :-)

Min son blev aldrig diagnostiserad, men han uppfyllde i princip alla kriterier för ADHD. Han var den här kvicktänkte, hyperaktiva, nyfikna och törstande typen. Allt skulle gå jättefort och han fick aldrig nog. Samtidigt hade han problem med att sortera intryck och att hantera ostrukturerade aktiviteter och dagar.

Han hade ett inre som vi andra inte hade tillgång till. Ett inre med oro och ständig osäkerhet. Utåt var han självsäker och kompetent, men inåt kände han sig annorlunda som inte kunde använda sina förmågor som han själv tyckte att han borde kunna. Det bidrog till att han fick en dålig självtillit och dålig självbild. Han växte upp med en känsla av att vara annorlunda, för han fungerade helt enkelt inte som andra. Han hade en extremt god förmåga att reflektera över sig själv och jämföra sig själv med oss andra. Han hade också väldigt stora krav på sig själv. Och han var "hemlig" med att berätta om sitt inre.

 Jag som mamma kan önska att han skulle ha berättat mer, så jag kunde förstått mer och hjälpt honom att bättre förstå sig själv. Samtidigt fattar jag att det inte var så lätt för honom för egentligen hade han inte ord för sina känslor av att inte räcka till, att inte förvalta sina förmågor och att inte känna sig som andra.

Jjag tror att det är många saker som spelar in för alla som har sk bokstavsdiagnoser, och jag tycker att Cattis har beskrivit det väldigt bra.

Det jag har lärt mig efter alla kurser är att vi tjejer/kvinnor upptäcks ofta i vuxen ålder på psyket… Stämmer i alla fall på mig!

#2: Det är intressant med dig också, att du var väldigt tveksam till medicin i början. Det kan vara bra för den som läser att veta i och med att du ser det på ett annat sätt nu. :-)

Vänliga hälsningar

Niklas

#5 Jag var aldrig "väldigt tveksam" - jag var snarare mot det helt, det fanns inte på min världskarta att medicinera mig själv och absolut inte mina barn. Vilken tur att jag ändrade mig!

Jag minns att jag blev ruskigt förbannad då det "tjatades" om detta.

Ja: "Väldigt tveksam" = "emot det helt".

:-)

Vänliga hälsningar

Niklas

Jag har aldrig passat in, men det gav mig tvärt om utmärkt självförtroende och självkänsla. Att vara utanför blev ett privilegium, inte ett problem (förrän jag skulle pressas in i standardmallen och nödgas "vara med").

#8: Vad skönt att du har kunnat uppleva det så. :-)

Vänliga hälsningar

Niklas