Hej på er!

Upptäckte denna sida förut idag och har läst lite här under kvällen….Det är så mycket jag känner igen mig i och jag konstaterar gång på gång: "Jamen precis så är det ju"

Tänkte presentera mig:

37 årig kvinna vars liv för det mesta varit upp och ner på grund av oförstående omgivning….Mamma hade väl sina aningar om att allt inte stor "rätt till" med mig och släpade mig till BUP, men mer än så blev det aldrig eftersom jag vägrade att samarbeta med dem…

På dagis satt jag mest under ett bord och lekte för mig själv och i grundskolan sökte jag mitt eget sällskap genom att dra mig undan de andra så gott det gick - Blev retad och utfryst hela skoltiden, som var ett helvete i sig…..Killarna tyckte det var kul att reta mig eftersom jag alltid vart så fruktansvärt arg…..

Jag har aldrig förstått mig på människor - Vad ska jag med dem till, typ….Har aldrig haft nått behov av andra egentligen och har aldrig förstått tjusningen med att umgås….Har alltid HATAT sammankomster av oliga slag - När jag var mindre uttryckte jag det också, på mitt sätt = fruktansvärda raseriutbrott….Förmodligen för att det var för mycket folk, ljud eller för varmt - Vilket utlöser "utbrott" ännu, men idag har jag hittat lösningar för att (oftast) bryta i tid…..

Jag har alltid haft svårt att prata - Hittar inte orden, förstår inte känslorna eller kroppspråket….Allt blir bara kaos….Men SKRIVA kan jag, för när jag skriver så stannar liksom tanken kvar på pappret och jag kan återvända till den…

Har svårt med sånt som är "luddigt" och inlindat - Jag måste ha klara besked och konkreta svar…..

Är som sagt väldigt ljudkänslig - För ljud jag inte valt själv…..Kan bli hysterisk om jag ska göra något, eller prata med någon och det sitter någon annan och pratar i bakgrunden, eller om TV/radio står på samtidigt…..Jag kan bli galen av alla ljud som finns runt om oss och som "Normala" människor kan filtrera bort - En tickande klocka, ventilation, bilar utan för fönstret, skrammel…..Ja ALLT…..Att gå i butiker eller sitta på cafe är en fruktansvärd pina om jag inte har MIN räddare i nöden - MP3 spelaren med ljudisolerade ploppar….

Det där med "folk" är som sagt ett konstigt fenomen…..Men HUNDAR har alltid varit mig varmast om hjärtat….Min räddning och livlina, min länk till mänskligheten och dom har gjort så att jag haft och har någonslags socialt liv….Upptäckte vid 13 års ålder att på hundklubben var folk intresserade av hundarna, inte den som höll i snöret….Allt prat handlade om hund, med allt vad det innebär och alla fokuserade på hundarna…..Detta passar mig perfekt eftersom jag förstår mig på hundar, men inte på människor……Tränar och tävlar aktivt och framgångsrikt med mina hundar och har även hållit hundkurser…

Förändringar är lika med katastrof för mig….Om det så är människor, saker, händelser, miljö mm….ALLT slås omkull på något sätt och det tar tid för mig att återställa det…..

Jag måste få veta på förhand hur saker och ting kommer att vara, eller vart jag ska, hur det går till mm….

Antingen eller - Svart eller Vitt…..Inget mellanläge existerar för mig

JAg har svårt att förstå det där med känslor och att hantera dem…..Löser oftast motgångar och "trängda lägen" med destruktiva tankar (och handlingar) Planer och hot om att ta livet av mig känns ångestdämpande och lätta att ta till…..

Jag är impulsiv och ombytlig så jag har oftast något nytt "projekt" på gång hela tiden…..Söker hela tiden efter nått nytt…

Trots att närhet och komunikation är en av mina stöttestenar, så har jag varit sambo i 15 år och fått till två barn…..Det har aldrig känts bra, utan jag har resonerat som så att familjeliv är tydligen nått som "ska vara" om man är "Normal"….Likaså det här med barn….Visst jag älskar mina barn, så det är inte det…..Har aldrig fått sambons och mitt förhållande att funka men på nått sätt så har det varit något "Tryggt" att komma hem till……Tog dock steget att flytta till "eget" för någon månad sedan, för jag orkade inte med det livet jag levt längre - Måste få vara ensam för att få allt att funka….

Det var när vår dotter föddes 1998 som hela min värld höll på att gå under då det visade sig att hon hade en stor medfödd hjärnskada…..De första två åren var ett RENT HELVETE för mig….Inte så mycket för att hon var sjuk och kanske aldrig skulle lära sig gå eller prata mm som folk trodde, utan det var pga allt ovanstående jag skrivit - allt som jag hade svårt för och tyckte att var jobbigt, det blev jag plötsligt utsatt för konstant - Människor i form av läkare, terapeuter mm i all oändlighet, förändringar och nya saker hela tiden i form av resor till olika sjukhus, nya människor, nya platser mm….JAg höll ihop uttåt i ca 2 år sen rasade jag totalt - Gick in i väggen med buller och bång, totalt utbränd så inte ens askan var kvar……Fick hjälp att komma till psykiater som snabbt konstaterade att jag var djupt deprimerad och utbränd - Fick medicin och kontakt med psykolog….Gick hos henne ett år - En gång i veckan gick jag dit och satt tigande i en stol…Mellan gångerna SKREV jag allt det som fanns inom mig och hon läste det följande gång vi träffades……Det var ett helvete och till slut tog jag en överdos av mina tabletter…..Psykologen fick veta det när jag kom till henne samma dag och hon körde mig genast till Psykakuten, där jag blev mer eller mindre under flera år…..

För 3 år sen blev jag entligen ordentligt utredd…..Fick direkt diagnosen BORDERLINE…..De flesta kriterier för Asberger och de flesta kriterier för ADHD….De konstaterade att hade jag varit barn, så skulle jag diagnostiserats för AS och ADHD…..

Jag har under de här 8 åren inom psykiatrin sakta kommit under full med mig själv, mitt förhållande till andra människor och hur saker och ting hänger ihop när det gäller det….I och med att jag varit i så dåligt skick psykiskt, så har jag många gånger varit totalt beroende av vårdare och läkare och varit helt utlämnad till dem….Och sakta men säkert har jag lärt mig att prata och våga känna…..Det har varit självmordsförsök och hot, polisingripanden vid mina utbrott när de varit som värst, vilka resulterat i att jag hamnat i "bälten" på isoleringen för att inte skada mig själv och andra…..

Att få diagnos var en enorm lättnad, då jag under flera år tidigare insett att något inte är som det ska med mig - Jag funkade inte som andra människor, kände mig alltid annorlunda och utanför…..

Idag lever jag ensam med mina två hundar….Jag är sjukpensionär och mitt mående är som en berg och dalbana…..Jag har kontakt med psykvården fortfarande och går i KBT + att jag har en kontaktperson inom öppenvården….Med dem jobbar jag med att acceptera mina svårigheter, glädjas åt mina tillgångar, hitta verktyg som underlättar för mig att leva ovs…

Jag har svårt att tro att det finns ett liv efter detta som är nu - Men jag måste för mina hundars och barns skull….Får inte ge upp….