Här kommer andra delen av artikeln…

Den där Janne Larsson kan uppenbarligen inte ens skilja mellan funktionshinder och sjukdom, så att ta honom seriöst är liksom ganska… Korkat.

Är det inte du som sitter på Attentions forum och sprider en massa skitsnack också förresten, eller blandar jag ihop dig med någon annan nu?

Du blandar ihop mig med någon annan!

Det jag menar är att det kan inte finnas så många fler idag med t.ex ADHD än för bara några år sedan. Låt barnen få vara barn och "peta" inte i dom amfetamin i första taget. Det är väl inte så konstigt att psykiatrin svämmar över… Jag förringar inte att det finns personer som kan behöva hjälp absolut inte men jag uppfattar det som att man vill ha en "snabb" diagnos för ens egen skull och inte för barnet.

Jag är också fullt medveten om att jag knappast får något medhåll på den här sidan för det verkar mer som att hit går man och skriver av sig och får bekräftelse på "sitt handlande". Har inte hittat något kritiskt inlägg än iaf. Forumsidor är väl till för att kunna hålla en diskussion eller har jag fel?! Man måste väl kunna se till dom som fått en "felaktig diagnos" också eller finns inte dom?

bråttom?… jag hade varit överlycklig att iaf ha kortat ner min dotters lidande med ett år iaf om hon hade fått sin diagnos(asperger) när vi föräldrar själva insåg att det är det som ställt till det i hennes liv….nu har hon mått väldigt dåligt i 2 års tid….sista året har det vänt… i morron ska hon få sin diagnos… och ÄNTLIGEN ska vi tillsammans jobba till det bättre, till ett drägligt liv…

denna sida blir vad vi gör den till.. tycker det är underbart att få dela erfarenheter med andra när det känns som JAG är färdig att ge upp…tycker detta forum är suveränt!

du berättade inte så mycket om dej själv ratata… lite egna erfarenheter på området….vad du upplevt när det gäller Bokstavsfolk osv….

Nu är jag inte barn, eller har barn. Men för mig är det viktigt att det blir gjort så fort det är möjligt. Naturligtvis utan att det blir slarvigt. För mig är det viktigt att det händer så snart som möjligt eftersom jag i nuläget står still i mitt liv. Jag är hemma och mår apdåligt varrenda dag. Psykiatrin vill inte göra något innan jag har en ev. diagnos. Behöver diagnos för att kuna få den hjälp jag behöver för att vara en fungerande människa, som det är nu klarar jag knappt av att vara bara jag, än mindre jobba. Och trots att det finns många osm tror att vi sjukskrivna vill fortsätta vara sjukskrivna och snylta så är det inte så, inte i mitt fall.

Hade jag fått diagnos när jag gick i skolan hade jag förmodligen aldrig hamnat där jag är nu. Jag hade nog aldrig kommit in i psykiatrins rullar genom självskador, ångest, panik och depression. Då hade mina tolv år i skolan kunnat vara positiva, jag hade kunnat fortsätta plugga och fått en bra utbildning. Så nog förstår jag dom som vill ha en diagnos eftersom skolan mycket gärna vill ha en sån innan ev. hjälp och stöd sätts in.

Jag förstår att det kan vara negativt om ett barn blir utpekat på grund av sin diagnos - det är fel av skolan att göra på det sättet. Jag menar hela klassen noterade att det var nåt speciellt barn som fick gå iväg  under vissa lektioner och gå i specialklass, så visst förstår jag tanken. MEN det är metoderna för att hjälpa som slår slint då.

I övrigt kan jag i princip kopiera in HannaMs inlägg som mitt eget. Dessutom kan jag tillägga att jag förlorat 3 respektive 5 år av mina barns liv på grund av hur kasst jag mått, och hade jag haft en diagnos så hade jag kanske vetat mer hur jag kan förebygga problem i framtiden för dem. om flera år när jag mår bättre så kanse de redan hunnit få massa problem. Nu försöker jag bara stoppa i dem fiskolja och inte ge dem socker, kanske gör det nån nytta (men att ha en självmordsbenägen mamma får dem nog inte att må så bra heller…)

Så som kommentar till dig ratata, jag hade kanske haft ett liv idag om jag haft min diagnos för 23 år sedan, då kanske jag hade kunnat slutföra en universitetsutbildning, haft ett jobb. Jag vill fråga dig om dina egna erfarenheter också!?

kolla förresten på tråden "hur tidigt kan man fåen diagnos"några rader längre ner där känns det inte som att det precis har varit "bråttom" att sätta diagnoser. Jag känner nog inte att problemet ligger i brådskan med diagnoser.

 Men självklart är det smart med alternativ till medicin om det fungerar, tex:

- Anpassad studiehjälp/lektionstid/lektionsupplägg

- Kolhydratlåg kost

- Fiskolja som kosttillskott

Eller någon annan hjälp man kan få. MEN det behövs en diagnos för att man skall fåhjälp oavsett hur hjälpen ser ut, dessutom krävs en diagnos för att man skall veta hur hjälpen skall utformas!

((Jag skulle direkt stoppa i mina barn vilka droger som helst om jag visste att det skulle rädda dem från att återuppleva mitt liv))

#3: Ok, då är det nån annan jag sett där då. Dyker upp en massa idioter rent ut sagt inne på Attention som tom påstår att NPF öht inte finns >.>

Hur många år sen menar du? NPF är ju ärftligt så om en tjej/kille med NPF får 3 barn med NPF så blir ju NPF-folket ännu fler. Logik, liksom. Men menar du typ 2-3 år sen så nej, då lär de knappast ha blivit så mycket fler, om det inte är så att det underdiagnosticerats tidigare, det vet jag inget om. Däremot är jag själv väl medveten om att NPF gärna inte upptäcks hos vissa - jag fick själv min Asperger-diagnos först när jag var 20, det var ingen som misstänkte något sånt innan öht. Jag vet inte om jag inbillar mig men folk som missats verkar komma ikapp nu. 

Hade jag fått välja så hade jag fått födas med diagnosen klar för att veta varför man har de problem man har är helt underbart… Inte bara för hjälpen man kan få då utan ffa för att man har en förklaring på sig själv och slipper tro att man är nåt missfoster liksom. Man vet bättre hur man fungerar och kan lättare göra något åt det. Innan min diagnos trodde jag tex att jag hade dålig hörsel, trots perfekt hörsel på alla tester. Egentligen har jag bara urusel förmåga att sortera intryck.
För att inte tala om folk som anklagar en för att ljuga pga bristen på ögonkontakt… Nu har jag en bra förklaring på problemet med ögonkontakt och slipper såna anklagelser. Exempelvis då. Det blir lättare att klara av vardagen helt enkelt, när man lättare kan sätta fingret på vad som är problemet och då kunna skapa strategier för att komma runt problemen.

Klart det finns folk som får felaktiga diagnoser också. Så är det med allt.

Oavsett hur det ligger till så har jag hur som helst ytterst svårt att ta en person på allvar när denne kallar ADHD (och andra NPF för den delen) för en sjukdom och utger sig för att vara kunnig. Det är liksom så urbota korkat och tyder i mina ögon på okunnighet om NPF, inte kunnighet. Det är som om jag skulle säga att ett brutet ben är en sjukdom och sen utge mig för att vara kunnig ang brutna ben trots att jag aldrig någonsin ens träffat någon som brutit benet O.o

#3: Vem har sagt att det finns fler i dag än för några år sen? Vem har sagt att de petas i amfetamin lättvindigt?

#0: Vad är skillnaden mellan att vilja veta snabbt om man har exempelvis cancer eller ett neurologiskt handikapp? Varför skulle du inte vilja veta?

Vänliga hälsningar

Niklas

#0 Det är inte alls bättre för alla, helt rätt. Det är "bara" bättre för barnet som får hjälp på rätt sätt, för föräldrarna som får hjälp med hur de skall agera och tips och råd av andra i samma situation. Och det räcker utmärkt som argument för mig.

Hade jag fått diagnos tidigare än i 20-årsåldern, hade jag kanske sluppit mkt av det helvete jag levt i.

#3 Det finns inte fler idag än för några år sedan. Det finns däremot  mer kunskap om det nu och är mer okej än tidigare. Förr var det mkt hysch hysch. Det som förr hette MBD fanns i ganska stor utsträckning.

Visst finns det de som fått fel diagnoser, självklart. Särskilt bland de som är gränsfall.

Alla barn med diagnos får inte amfetamin, var har du fått det ifrån? Långt ifrån alla med diagnos får medicin för detta öht.

Självklart får du diskutera och debattera. Men jag föreslår att du läser på lite mer….

I korta drag… Jag har en son på 9 år som inte tidigare varit på tapeten för en ev utredning av ADHD förrän nu i andra klass. Varför? Jo, läraren anser sig inte kunna tillfredsställa honom och få honom intresserad under någon längre tid så hon tillfrågade oss föräldrar om hon fick ta upp honom på en konferans, självklart sa vi. I nästa steg blev vi inbjudna med hela tunga gardet av; läkare, sjuksköterska, psykolog, pedagog, rektor, lärare… Där sitter man och pratar om att han förmodligen har ADHD. Detta utan att någon av dom ens ha träffat honom (förutom läraren). Läkaren rekommenderade medicinering (och det finns inget medicinskt alternativ förutom amfetamin). Jag blir mörkrädd när man tar det så "lättvindigt" att rekomendera narkotika till barn. Hon blev dock lite komfundersam när hon fick höra att jag är mentalskötare och har insikt i vad medicineringen innebär. Därav mitt diskussionsämne.

Jag kan också tillägga att dom inte lyssnade speciellt mycke på oss föräldrar utan gick på lärarens linje. Innan det var mer tal om utredning ville vi att dom åtminstone skulle träffa honom och få en egen bild av hur han beter sig och kunde konstatera att det enda han "stämde in på" var att han har svårt att sitta still vid sin plats i klassrummet! Men hallå, han är 9 år ioch grabb! Dom som läst utv.psykologi vet att barn måste röra sig för att växa det är inget dom tänker på. Jag rättfärdigar självklart inte att han skall få springa omkring men har en förståelse för det. Sen är det ofta så att man blir vad man förväntas vara. Det finns inte många som är likadana i olika miljöer. Om man kommer in i en ny grupp så tar man en roll oavsett hur man egentligen brukar bete sig. Den förut så framåt kan helt plötsligt bli blyg istället.

Och som jag också poängterade så förringar jag inte dom med faktiska problem. Men i många fall är man för snabb enligt min mening, liksom självklart en del tycker det går för långsamt…

#11 …du skriver att de inte lyssnade speciellt mycket på er föräldrar utan gick på lärarens linje. Du tror inte läraren tycker att NI inte lyssnat på honom?? Att sonen inte varit på tapeten tidigare tycker jag inte är märkligt alls. Kraven hårdnar ju högre upp i klasserna man kommer och bekymren kanske inte ens visat sig förrän nu…

Er skola, som så många andra, (som jag tolkar dig) går till första delen på vad läraren säjer till spec.pedagogen. Som i sin tur går till ev.vis psykologen. UTAN att träffa eleven själv. Helt makalöst galet! Få ut psykologerna på golvet att möta eleven i klassrummet så skulle eleverna få bättre hjälp. DET är vad jag anser!

#12 Läraren och vi har haft en bra dialog hela vägen och om du hade läst mitt inlägg ordentligt så var det framförallt läkaren jag syftade på. Psykologen sa faktiskt att hon inte skulle behöva fylla någon funktion. Det läraren vill ha hjälp med är att få honom att vara tillräckligt intresserad när hon har genomgångar och hålla ut när han arbetar. Tilläggas kan att han inte på något vis ligger efter i skolarbetet för övrigt, tvärt om så ligger han före i ganska mycket.

Det är lite av det här jag menar med att det lätt blir en sida för inbördes, jag är lika intresserad av den "andra sidan". Vissa inlägg är rent skrämmande om man i princip matas med bekräftelse på sitt handikapp. Man blir inte en annan person för att man blir diagnostiserad (som så många fler redan poängterat). Försök hitta vägar som kan hjälpa er i svårigheter och inte en ursäkt. Alla har inte samma toleransnivå och det finns ingen som är "normal" liksom att lagom är aldrig hemma… Hjälp i skolan SKALL erbjudas utan att det behövs en diagnos. Tycker det är fruktansvärt synd om barnen som inte får vara barn längre utan alla skall stöpas i samma form och "fostras" av samhället i stället för av sina egna föräldrar.

#13 Nu tror jag att både du och jag kommer få oss en lektion i ADHD i "verkliga livet"….(samtidigt får Cattis, Niklas eller vemsomhelst som har steget före mig hjälpa mig nu om jag är ute å cyklar….:) För jag har just upptäckt att det ligger till så här och vill inte fara med osanningar!)

1. (Jag delar upp detta så jag står ut själv…och andra med ADHD orkar läsa.) När du skriver och om du hade läst mitt inlägg ordentligt så var det framförallt läkaren…. inser jag raskt att jag HAR ju läst men icke tagit in. (Sisådärja ännu en bekräftelse på vad jag INTE kan. Tackar…) Det är sånt blablablablabla i dessa forum och jag vill så gärna sortera vad är vad men kan faktiskt inte. Jag ÄR intresserad av vad som skrivs men, i min värld där jag lever, så måste man komma till saken annars tappar jag fokus ELLER får lov att tokskärpa mig om det är livsviktiga saker. Inte ens tokskärpning hjälper alla gånger, bara så du vet. Vid mina allra viktigaste möten har jag en person med mig som vet vem jag är och aldrig i livet skulle agera så jag inte får/har det bra och som känner hela min familj+situation. En person jag riktigt litar på som dessutom är rejält påläst i NFP, annars hade personen aldrig fått varit med.

2. OM nu din son skulle ha ADHD. Är det detta som händer…. Läraren mal och mal och mal…Han har redan gått, i tanken alltså. Hoppa över genomgångar ELLER gör dem kortare än kortast.

3. Jag är helt övertygad om att din son är smartare än andra har insett. Risken blir att han själv inte tror sig kunna nånting i denna negativa takt. Tror jag då.

4. Det finns 7 sätt att lära in. Skolan nyttjar bara 2. Skolan är därmed inte intresserad, för de klarar helt enkelt inte av, av att flera "slags" individer får finnas. Hur ska de annars kunna stöpa?! :)

Ärligen Ratatata, tappade jag lusten att surra härinne för att jag inser problemet. Med mig själv alltså. För jag vill ju faktiskt inte framstå som varken obildad, korkad eller en skitsnackare. Med de orden vill jag bara ge dig en inblick i hur svårt/lätt/simpelt/marigt det kan vara…Jag önskar att de som inte besitter egenskapen ADHD kunde nångång begripa vad det handlar om. Vad det gör med min vardag. Hela dygnet, året om. Å inte heller är det en sjukdom!

#14 Hur skall det kunna vara en osanning, om det är så du upplever det…  Det finns ingen mall, inget facit.
Men mycket är lika för oss allihop och därför tror jag att jag förstår hur du menar.

Dina tips tycker jag för övrigt är jättebra.

Jag tror dock, att vi så länge det finns människor som ex #0, kommer att anses som obildade, korkade, skitsnackande, lata och gud vet vad.  De som inte vet hur det är eller fungerar, de har verkligen ingen aning. Och vill de dessuom inte tro på att detta finns och är ett verkligt problem, då kommer ingen kunna ändra deras syn på oss eller våra problem.

Men, det låter lätt sagt, försök att komma ihåg att det viktigaste är att vi vet och att vi har hittat sätt/saker som hjälper oss. Sen vad andra tror på om det eller om oss - vem bryr sig "egentligen". Klart man inte vill bli sedd som ngt av ovanstående, men samtidigt så… Skit i det. Fortsätt surra här och överallt på ditt eget sätt. 
Fördomar är svåra att ta död på.

#14 Respektfullt skrivet!

#15 Inte lika fullt respektfullt. Har väl inte i några av mina inlägg dragit åt något håll gällande obildade, korkade, lata och skitsnackande. Tvärtom har jag noga poängterat att jag har full respekt för att det finns människor med vissa handikapp. Fast egentligen skulle jag inte behöva förklara mig öht eftersom tråden skulle handla om "snabba diagnoser".

Det jag ville diskutera var att man lika gärna kan få sitt liv förstört pga en allt för tidig diagnos. Har på senare tid uppmärksammats en del i TV faktiskt. Ni som redan har era diagnoser och är "nöjda" med det är bara att gratulera. Men vad händer med dom som inte är speciellt "nöjda" med en diagnos? Hur kommer dom ikapp i sin utveckling med arbete t.ex och allt vad det innebär?

…asch, tänka sig att jag inte kan vara tyst. *ett av mina kännetecken siddu*…

"Diagnoser är färskvara". (haka inte upp dig på orden i sig. De ska komma att betyda en sak…; )Ha det i åtanke så förstår du att vad som är problemet för en pojke på, låtosssäja, 9 år är INTE detsamma som för en man på 45. Det säjer väl sig självt ändå? OM killen på 9 inte får möjligheten till att förstå sig själv, som diagnosen ska (är meningen) göra, så tja…då får mannen på 45 det förbaskat drygt! För att inte tala om hans ev. familj…osv…osv.. En tidig diagnos väljer jag att se som en oerrrrrrrrrrhöööööööööööörd tillgång! Och en diagnos är inte nåt negativt. Det har blivit så, tycker jag då, så för att samhället, gärna skolan, GÖR det till det - negativt. Se det som nåt positivt istället. Utan dessa personligheter stannar Sverige….*fniss*

Ps. Trevligt att du tyckte jag skrev respektfullt.

Ibland får man intrycke t av att antaletpersoner med ADHD/autism ökar. Jag tror snarare att de syns mer i dagens samhälle. När jag var barn bodde de flesta i kärnfamiljer. I skolan hade man sitt klassrum, sin fröken och sin bänk. Livet var lite mer fyrkantigt. Barn med lite svårigheter klarade troligtvis av tillvaron rätt bra ändå, tack vare de ramar som fanns.

Idag bor barn ofta varannan vecka hos mamma o pappa, familjerna är lite mer uppblandade. I skolan heter det "arbetslag", det läggs ett stort ansvar på individen att planera och hålla reda på sitt skolarbete. På min tid räckte det med att plugga in fakta för att få bra betyg. Idag räcker det bara till Godkänt, man måste kunna analysera, vara flexibel mm. Därför tror jag att om man har minsta tillstymmelse till ADHD eller liknande, så faller man lätt igenom som samhället ser ut idag.

Men samtidigt ökar kunskapen bland personal, läkare mm och det finns större möjligheter att få hjälp.

Men självklart är det viktigt med bra utredningar.

#16 Om du tyckte jag var otrevlig/mindre respektfull mot dig ber jag om ursäkt. Men det är ett problem för oss, med folk som har sådana attityder som jag tycker att även du visar prov på i dina tidigare inlägg i denna tråd.
Många av oss med dessa funktionshinder möter och lever med dessa fördomar som jag nämnde dagligen, året runt - hela livet. För oss är det högst verkligt. Du måhända har inte uttalat just dessa ord, men jag tycker att även du verkar en aning fördomsfull. Det är din rätt att tycka vad du vill, liksom den rätten är min.

Att det finns de som får diagnos för lätt och också säkerligen ofta felaktigt, det har jag redan sagt att jag också tror. Jag tror att det också i detta går mode, och att många barn som faller utanför de "normala" ramarna stämplas med felaktiga diagnoser.
Det är urviktigt att man är noga och jäkligt grundlig när man ställes dessa diagnoser och att man inte får en för att man "uppfyller kriterierna". Det krävdes väldigt mkt innan jag kunde få en diagnos, trots att jag är ett ganska kristallklart exemplar. Men det var ingen enkel grej, särskilt inte som jag kämpade emot ganska länge.

Jag är inte riktigt med på det du skriver om att en diagnos skall hämma någon i vare sig sin utvecklig eller i arbete eller på annat vis. En diagnos bör bli ett hjälpmedel att klara av den normala vardagen bättre, att få tillgång till de hjälpmedel som finns och för att göra omgivningen mer accepterande för att man inte fungerar som alla andra. En diagnos skall inte innebära att man sätts i ett hörn och inte behöver leva som alla andra. Vi är inte sämre människor, vi fungerar annorlunda - men vi fungerar. En del behöver ingen hjälp, en del lite hjälp, en del massor och sen finns det de som aldrig kommer kunna leva normalt. Oftast de som aldrig fått diagnos, stöd eller förståelse skulle jag tro.

Jag tar själv medicin, ett av mina barn gör det också. Jag är dock fortfarande ganska stark motståndare till att medicinera små barn eller dem som inte behöver det. Att min dotter äter medicin är på grund av att jag låtit henne prova, efter viss övertalning, och sett att det hjälpt henne massor. Men jag har min egen ovetenskapliga idé, om att jag vill låta mina barn växa upp utan mediciner och utveckla sina egna personligheter utan att vare sig dämpas eller korrigeras av mediciner. Nu är hon 16 år och jag tycker att fördelarna överväger nackdelarna rejält. För egen del, önskar jag innerligt att jag hade fått denna hjälp i tonåren, så mkt hade kunnat vara annorlunda då. Jag tycker inte att man generellt är för snabb att sätta in medicin, eller att man som en del hävdar "knarkar ner sina ungar". Det kanske finns undantag, men inte fasen är det så generellt inte.

Nöjd med sin diagnos… Jo jag kanske är "nöjd". Men inte med att ha en diagnos eller ett funktionshinder. Jag är nöjd med, att tack vare diagnosen kunna få hjälp. Jag vill inte ha en diagnos, jag vill vara normal och funka som man "ska". Jag sitter inte leende på BUP och klappar händerna i extas då mina barn stämplas med olika dignoser heller. Jag känner en djupare sorg än du någonsin kan föreställa dig. Vem vill att ens barn skall drabbas? Vem är nöjd med att få handikapp bekräftade gällande sina barn?

Men för att återgå till ämnet. Nej, jag tycker inte man skall vara för snabb - man skall vara grundlig och noga överväga alla alternativ. Men man skall också acceptera att det finns många barn med dessa problem, som faktiskt behöver hjälp och även medicin för att alls klara av att fungera skapligt.

#11: Intressant att läsa din berättelse. När jag läste #0 och #3 fick jag uppfattningen att du pratade om hur det var generellt och då är jag inte säker på att jag hade hållit med dig. Nu förstår jag att det gällde ditt fall.

Vänliga hälsningar

Niklas

ojoj kanske inte var så bra att jag hamnade här just idag………..

Jag är en av dom som medicinerar min son och vi har provat både med och utan medicin, just nu går han utan medicin för att vi har inte hittat rätt dos till honom ännu. Har varit i skolan under hela förmiddagen då det har varit slagsmål, mycket skrik, hot och skolk. Ja vad säger man?? utan medicin blir det så här och tillföljd av allt detta har jga nu en "tuff" 16 årig son som är på övervåningen med självmordstankar för att han tycker inte att någon tycker om honom och han inte klarar av att vara "normal"

Kan berätta att själv känner jag en enorm skuld inför vad vi utsätter honom för, min man är på jobber och är naturligtvis förtvivlad. Vem som mår sämt i allt detta är aboslut sonen.

När han äter medicin som fungerar så finns inte detta i hans vardag utan då är han som vilken normal tonåring som helst med lite mer "ilska"

Så utan medicin är han självmordsbenägen och med medicin som vilken tonåring som helst. Du skriver att du är mentalskötare så vad tycker du är bästa metoden för sonen?? Själv anser jag medicin är det bästa.

Vi väntar på tid till läkaren igen för att gå igenom hans medicinering, idag står han på Concerta 54 mg dock är den utagen då han inte kan sova på natten, han somnar runt 4 halv 5 på morgonen och ska sen upp halv 7 detta fungerar i max två dagar sen är han så slut så han kan inte lära sig något i skolan men kroppen går på reserverna och efter en vecka däckar han totalt. Sunt nej aboslut inte därför har vi valt att ta ut medicinen.

VI hoppas nu att läkaren ska kunna hitta ett annat alternativ till honom. Han har fungerat kanon på Concerta 36 mg fram till sommaren 07.

Finns kanske andra som har varit med om samma sak där medicinen har fungerar ett bra tag för att sedan sluta fungera, vi tar mer än gärna emot tips och råd om vad NI har gjort i dom stunderna.

Att ha barn med bokstavshandikapp kan vara en dans på rosor men också ett rent helvete rent känslomässigt. Det är tufft nrä barnen är så knäckta att dom inte vill vara med längre.

Ja jag är mentalskötare men känner spontant att jag inte har insikten i din sons problem för att "sitta" här och disskutera honom. Att se sina barn må dåligt är bland det värsta som finns. Rent allmänt så kan det också vara en bieffekt av medicinering, att man kan få självmordstankar. Men som sagt skall man inte anta en massa. Alla har sin historia och så länge den inte finns så blir det just antaganden. Viktigt att ha i bakhuvudet är att ordet normal "bara" är ett begrepp…

Lycka till!

 Jag menar för sista gången inte att "racka ner på" någon med uppenbara problem utan min fråga var mer åt det "lindriga", svårtolkade fallen.

Hur kan en lärare kan sitta och skriva något så idiotiskt som den artikeln?

Självklart så ska barn medicineras om behovet finns!

Hade jag fått hjälp när jag var barn så hade jag aldrig behövt genomlida det helvete som jag har haft.

Jag är en helt annan person nu än innan jag började med Concerta. Hela min kropp och själ har fått ro och kan börja fungera "normalt" igen.

Håller med #18. Ev. ökning av diagnoser beror säkert på att samhället förändrats och att arbetssättet i skolan också förändras. Det krävs mer av eleven idag. De måste kunna jobba mer självständigt och vara flexibla. Tempot är högre också. Det slår ut personer med olika typer av "problem". Sedan gäller det nog också att kunskapsnivån höjts. Fler känner till vad olika diagnoser innebär och då blir fler personer diagnostiserade. Min sambo blir 42 år i år. Han har precis fått sin diagnos. Om han fått den i sin barndom hade hans liv säkert sett annorlunda ut. Det hade besparat honom mycket elände. Det är naturligtvis viktigt att de som ställer diagnoser vet vad de gör så att ingen får diagnos på felaktiga grunder. Att ha en diagnos kan innebära ett bättre bemötande och en större förståelse för ens situation. För min sambo har det betytt mycket. När det gäller medicinering måste man ju kunna få det om man behöver det. Varför ska det ifrågasättas när det gäller tillstånd som inte är somatiska?