kan tyvärr inte tillföra något i din fråga men jag undrar hur du ser tillbaka på skoltiden?…. kändes det dumt alltihop eller fanns det nåot som hjälpte dej?…. hoppas du mår bra idag….

Av alla pedagoger och pedagogiken så vet jag inte vad som var bra eller dåligt längre. Men jag minns klart och tydligt hur det kändes att redan från start, 1:a kass, inse att jag inte var tillräcklig. Självförtroendet fick sig många törnar under skolåren. Jag kompenserad mina tillkortakommande var mitt tecknande. De var min trygghet. Bland lärarna ansågs vara svår och inåtvänd.

De värsta jag visste var pedagoger som lade huvudet på sned och talade till mig som om jag vore bakom flötet. Det fanns allt för många av den typen inom skolan. För mig var vet viktigt att tas på allvar.

De bästa sättet för mig att jobba var praktisk, att med hjälp av bilder och minneslekar. Att se och jobba med orden var viktigt för mig. Men aldrig någonsin, från lågstadiet och uppåt, uppskattade jag fysiska lekar eller andra "nedvärderade" övningar. Åter igen, Jag ville tas på allvar. Det var väldigt viktigt för mig, ändå var det just de största problemet.

Jag önskade att jag fått mer hjälp med mitt självförtroende ifrån början, för min osäkerhet har stjälpt mig många gånger mer än min Dyslexi.

#2: Hur går det nu då? Låter du dåligt självförtroende stå i vägen för saker du vill göra eller har det blivit bättre?

Vänliga hälsningar

Niklas

I frågan om mitt självförtroende påverkar mig i dagsläget… Jag fortfarande lätt panik om någon ber mig att läsa högt, till och med små korta saker, som dagens horoskop eller godnattsaga för syskonbarnen.

Jag blir ofta arg och frustrerad när folk kommenterar mina stavning och tar därför mycket tid på mig innan lag lämnar i från mig texter. Jag skriver inte gärna lappar för hand om jag inte kan slå upp orden först. Även textmeddelanden, SMS, mail till kompisar allt synas femtioelva gånger innan jag vågar lämna i från mig det. Ändå blir ändå allt för ofta. :( Jag tål inte när folk skrattar åt mina stavfel, läsfel osv. Men jag blir också sur för att jag bryr mig.

Mitt behov av att bekräfta mig, leder ofta till att jag överkompenserar. Jag är en O-perfekt perfektionist som helt enkelt städigt kämpar för att förbättra mig.

Men om det har med skolan att göra eller om det är bra så det är. Det vet jag ju inte. Jag blev aldrig mobbad eller saknade kamrater.

När jag slutade gymnasiet så var jag lite vilsen så jag gick ett år folkhögskola för att komplettera mina betyg.

Där fick jag för första gången känna hur det kunde ha kännts att gå i skolan. På folkhögskolan handlade det inte bara om resultat utan om vägen dit. Där fick jag möjligheten att påverka mina studier, att få respons på innehållet i mina texter inte bara stavningen. På sätt och vis hjälpte det mig att hittade tillbaka till glädjen med att skiva.

Alla är operfekta. Jag har varit perfektionist i många avseenden tidigare, men efter en tids utbrändhet insåg jag hur oviktig mycket av den perfektion jag förväntade av mig själv var. Nu tillåter jag mig att vara lite slarvig ibland och det känns bra.

Vänliga hälsningar

Niklas

Så sant :)