Funderar lite över om det bara är jag, alltså min person eller om det är något vanligt hos människor med bokstavsdiagnoser. Jag har svårt med vänner. Det är jättelätt för mig att skapa nya kontakter och lära känna folk men sen efter det, att behålla dom som vänner är mer eller mindre omöjligt. Varje gång jag har bytt skola eller liknande så har dom vänner jag haft där försvunnit.

Dom få vänner jag har för tillfället bråkar jag ofta med. bland annat får jag ofta kritik för att jag är så dålig på att hör av mig. Det problemet uppkommer ofta om jag håller på med något eller är bortrest… är helt i den situationen då och tänker inte på annat. Det ger arga vänner och jag får försöka förklara hur svårt jag har att vara någon annastans än just där jag är, i stunden. Ett annat tillfäller när det blir bråk är om vänner ställer in, om vi bestämt något och dom ringer dagen innan eller samma dag och har fått förhinder av något slag eller inte har lust längre. Jag känner mig alltid sviken och övergiven trots att jag vet att det inte handlar om att dom inte tycker om att vara med mig poch då blir det en ledsen och grinig Hanna….

Har alltid haft mycket lättare att umgås med killar, vet inte om det beror att det är mer rakt på åsak där och inte så mycket värderingar i allt som görs, dock är det också alltid så att dom jag kommit närmast har varit tjejer….

Hur är det för andra med vänskapsrelationer?