*putt*

Hej Mona.

Oj vad jag känner igen det du beskriver! Så är det varje dag här hemma på ett eller annat vis. Jag har också ställt mig frågan hur man ska göra sig förstådd. För ibland så undrar man om det är jag som uttrycker mig otydligt. Jag vet faktiskt inte men det känns som att man får helt enkelt fortsätta att vara tjatig. Det går in lite var gång men det ter lång tid innan man märker det.

Vh LenaB

Jag vet inte om man uttrycker sej otydligt, man försöker förtydliga sej åt olika håll, men det ger inte mycket resultat, man känner sej som en papegoja som gnatar på hela tiden! men det är kanske så att de tolkar saker på sitt vis också. Man hoppas att det ordnar sej med tiden. Man får fortsätta att vara tjatig och besvärlig

Mvh Mona

Tjat verkar ju vara just det som vänder honom mot er. Det kanske är andra kanaler som ni skallanvända föratt nå honom. Risken är stor att ni kommer in i en riktigt ond spiraldär ni inte kan nå honom på något sätt överhuvudtaget.

Kan inte föräldrar få stöd från barnpsykologer i sånna här fall?Få någan att prata med som kan hjälpa er med idéer om hur ni skall lösa situationen.

Jag tror INTE på tjat. När kan han förstå? När når du honom?Om du har vissa sammanhang när ni kan prata såkanske du skall utnyttja dem och inte tjata till vardags konstant. Oftast kan det vara bättre att sitta ner på kvällen en dag, när det inte vart mycket tjafs och förklara vad man tänker och villän att tjafsa när han har alla taggar ute.

Mycket av det du beskriver låter ju som normalt beteende i den åldern som jag utgår av förstärks massor av aspergeren. Det är nu du skallvara jätterädd om honom och om er relation, se det ur hans vinkel och utifrån vad som händer med honom. Det händer massa saker som han inte kan hantera och som visar sig i gräl och tjafs. Istället för att fundera på hur du skall göra DIG förstådd kanske du skall fundera på hur du kan förstå HONOM. OM han känner att du verkligen förstår honom kommer han att ha mycket lättare att ta till sig dina åsikter och regler.

Lutar mig på endast min egen erfarenhet som barn… även om jag inte är barn längre lever jag med en stark känsla av att jag inte är förstådd fortfarande.

#4: Klokt skrivet!

Vänliga hälsningar

Niklas

Det är inte lätt att veta om det är tonåringen eller asp som pratar i den åldern…

har 2 st hormonstinna pojkar med asp.. och det gäller att hitta tonåringen och asp och skilja dom åt. och sen behöver de mera hjälp med asp i denna period. vihar akuttider till bup just nu och får hjälp med tonårs asp med olika böcker och utveckling. de jobbar enskilt med en av pojkarna och med mig. men båda får hjälp. Det är så jobbigt ibland att man önskar att någon kom och uppfostrade pojkarna åt en. och ge upp har jag gjort många gånger och gråtit floder. men då verkar det som om hjärnan ger mig mer energi att fortsätta.

sen har jag lärt mig mycket genom att våga lyssna på dom när de verkligen pratar och lyssna på det som är mellan orden. det här med killarna har gett mig en annan syn på alla barn.. och vad viktigt det är att inte vi föräldrar glöms bort i hjälpen till barnen..  kramar om dig…

Men det är ju så vi gör, sätter oss ner när allt är lugn och vi är på bra humör, man pratar lugnt och tydligt, inväntar hans svar, sådana gånger påstår han att han förstår, vi förklarar att vi vill slippa tjata om så många saker, att han tar till sej något av det vi säger, och försöker bättra det, det mesta av det vi tjatar om  eller påpekar gång på gång, handlar om hans beteende, inte om honom som person, det har vi påpekat många gånger, tyvärr ändrar han inte ens på minsta lilla sak, hur kommer det att bli om man slutade påpeka saker?

Han skulle strunta i det mesta helt enkelt! Det håller inte! Vi har kontakt med barnhabiliteringen och har fått tips och råd om olika sätt att bemöta honom, vi har prövat dessa tips en längre tid men har bara kunnat konstatera, att de inte hjälpte någon längre stund!

Jag har berättat då och då för honom, om hur jag själv var som tonåring, att även jag fick mina tillrättavisningar, och att när man blir äldre brukar man förstå att dessa var en del i ens fostran, om man inte vet vad man gör fel, om ingen någonsin säger ifrån, ja då fortsätter man ju göra fel, och det blir ju helt galet, detta ÄR helt fel emot mej själv som person, då kan man verkligen känna sej sviken, och känna det som ingen har brytt sej om en, har också försökt att förklara att vissa saker helt enkelt är grundläggande i ens liv, att kunna en del praktiska saker som tex. Att plocka upp efter sej, eller sköta sin hygien.

Nog är vi jätterädda om honom annars skulle vi inte engagera oss som vi gör, vi hoppas att han mognar till så småningom, men vi vet att det mesta går sakta för honom, vi har mellan varven roligt och kan prata och skratta tillsammans. Det är sant att AS förstärker mycket i hans vardag, man vill honom väl, och vet att om några få år är han myndig, och man vill ge honom en så stabil grund att stå på som det är möjligt, men vissa saker kommer han säkert att behöva fortsatt stöd med, kanske långt upp i åldern.

Jag hoppas ändå också att en del bitar faller på plats allt eftersom för honom, att han en dag kan säga: morsan nu vet jag att allt ni gjorde för mej, även då jag tyckte ni var tjatiga och besvärliga, gjorde ni trots allt för mitt bästa, och av omtanke och kärlek!

Men vi får se hur det blir, att sluta påpeka saker för honom löser inte problemen, då uppkommer bara nya i stället!

Mvh Mona

(Svaret här ovan var till Elva_Hax)

Tack aase-andersson, håller med dej, du vet vad vi får gå igenom, man gråter flodvis, men konstigt nog så får man krafter att gå vidare  jag har ju också två pojkar med AS och autism, det är möten än hit och dit, vi vuxna glöms lätt bort i det hela. Jag får gå på stödsamtal hos kuratorn på habben, dessa samtal behövs verkligen, men man känner sej ändå ganska ensam bland mera normal fungerande familjer.

Mvh Mona

Jag vet en grej som du kanske kan pröva

om dom har svårt att lyssna lr ta till sig osv o hitta på saker.

så kan du göra ett  Stort schema där dom kan se va som händer på dagarna.

Måndag söndag asså alla dagari veckan:) 

om dom följer schemat så få dom en liten belöning på kvällen ? kanske 1 gång i veckan lr något sånt.

lr en litenpeng som dom kan spara till något dom värkligen vill ha?

men själv vet jag inte hur man gör schemat utansäg de på Super nany :D

 du vet att de finns väldigt mkt böker om Asperber o autism man kan låna på bibloteket?

inte säker numen ha för mig att de ska finnas en bok om tips omhur manhandskasmed barn med autism.

tro de bara är o fråga dom som jobbar på bibloteket. :) 

//karin

#0 & #7
För det första vill jag säga att jag är fullständigt medveten om att den lilla informationen du gett här inte eg gör att jag vet nånting alls om er situation, det jag menar är att jag med mitt tidigare inlägg mest reagerade med känslan, som färgas starkt av mina egna erfarenheter, det som är tjat för dig eller tex LenaB är kanske nåt helt annat än vad jag tar det som. Det jag skriver hoppas jag du tar som nåt att reflektera över och inget annat, vill absolut inte döma på något sätt.

Om ni tar upp saker med honom ofta och han nånstans innerst inne vill förändra sig men inte klarar av det just nu så tror jag att man skall vara försiktig. Läste om ODD, risken när ett barn upplever att man ställer krav som känns omöjliga att uppnå känner han sig antagligen misslyckad och risken kan vara att han utvecklar ett tvångsmässigt trotssyndrom. Som niklas skrev i en annan tråd "Visa att du älskar honom. Det vill han känna. Han vill inte känna sig som någon alla tycker är jobbig." (jag stjäl de här meningarna utan att på nått sätt säga att det är niklas som säger det i denna situtaionen…)

Jag förstår att du sitter ner lugnt och pratar med honom, men att man inväntar någons svar måste inte nödvändigtvis innebära att personen upplever sig förstådd. Ibland så kan det vara värt att helt lägga bort sin ambition att få in nåt i nån annans huvud utan ENBART försöka förstå. Hur upplever han tjatet och situationen? Och nu menar jag alltså att man lyssnar utan att invända… OM han upplever att ni är elaka, orättvisa eller nånting annat som de flesta tonåringar tycker om sina föräldrar, kanske du inte skall försvara dig utan bara lyssna och RESPEKTERA att det är vad han KÄNNER. Det behöver inte vara sant bara för det, men att uppleva att man är förstådd och att ens känslor är respekterade är grunden för all möjlighet till utveckling mellan människor (tror jag).

Du skriver "tyvärr ändrar han inte ens på minsta lilla sak, hur kommer det att bli om man slutade påpeka saker?" Jag vet ju inte alls, men att han inte ändrar sig behöver inte ha med att han inte VET hur det skall vara att göra, det kan vara så att han verkligen inte ens på en teoretisk nivå förstår vad ni säger, och då skall ni inte kräva det av honom. Men troligare är att han vet att han gör fel men inte klarar av att ändra på det. Jag menar inte att ni skall släppa honom lös att göra vad han vill, men reflektera åtminstone över idén att han kanske inte KAN och KLARAR att ändra på det just nu.

Du skriver också "Jag har berättat då och då för honom, om hur jag själv var som tonåring, att även jag fick mina tillrättavisningar, och att när man blir äldre brukar man förstå att dessa var en del i ens fostran, om man inte vet vad man gör fel, om ingen någonsin säger ifrån, ja då fortsätter man ju göra fel, och det blir ju helt galet, detta ÄR helt fel emot mej själv som person, då kan man verkligen känna sej sviken, och känna det som ingen har brytt sej om en, har också försökt att förklara att vissa saker helt enkelt är grundläggande i ens liv, att kunna en del praktiska saker som tex. Att plocka upp efter sej, eller sköta sin hygien." Självklart är det bra att sätta perspektiv på sammanhanget, men det är nog inte många ungdomar som ger det minsta för sina föräldrars liv när de var unga, du kan nog inte förvänta dig att sånna resonemang skall nå in till honom, dessutom om han inte upplever sig inte förstådd så kan han uppleva det som ett hån att du jämför dig med honom.

"Jag hoppas ändå också att en del bitar faller på plats allt eftersom för honom, att han en dag kan säga: morsan nu vet jag att allt ni gjorde för mej, även då jag tyckte ni var tjatiga och besvärliga, gjorde ni trots allt för mitt bästa, och av omtanke och kärlek!" Ja det tror jag han kommer att göra och det kommer nog ge dig en stor bekräftelse att höra det. Men kom ihåg att allt man gör för någons bästa ändå inte behöver vara bra. Jag VET att min mamma vill mitt bästa och har gjort sitt bästa, men det har ändå knäckt mig. Är det viktiga för dig att han bekräftar att du gör rätt eller är det att han skall må bra och klara sig som vuxen? (det var en retorisk fråga för jag är rätt säker på att du vill hans bästa och inget annat).

Jag vet inte hur det är med just Aspergers, men om man kollar på tonåringar generellt så är det ganska vanligt att de slänger kläder på golvet i sina rum, smäller i dörrar, gapar och skriker, upplever sig missförstådda, säger att de hatar sina föräldrar. Jag tror inte det GÅR att göra den här perioden smärtfri varken för föräldrar eller barn men det går över, har man fostrat någon i femton år så försvinner det inte för att det under en period sprutar hormoner i kroppen som gör dem främmande och oregerliga för både sig själva och andra. Man måste finnas där och inse att detta är JÄTTEJOBBIGT för honom OCKSÅ. Denna perioden är superkänslig och man kan skada så mycket för framtiden.

Lycka till Mona43 och jag vill bara säga att jag har inga tonårsbarn så jag vet eg inte ett skit om det…

Kolla gärna på våran sida www.monaper.se och på våran sida om handikapp, Det vore kul om ni skrev någon rad i våran gästbok på monaper sidan.

skriver mera sedan.

Trevlig helg! Mona